2023-04-17 Carl Jonas Love Almqvist: Amalia Hillner (1840; e-bok Modernista 2018; 272 s.). Det var först efter att jag köpt Modernistas okommenterade utgåva, för 46 kr., som jag upptäckte att boken, som ett nummer i Almqvists samlade verk, fanns gratis nedladdningsbar från Litteraturbanken med Lars Burmans utförliga kommentarer och förklaringar. Det var tur det, för det finns mycket litet skrivet om denna roman, som idémässigt är ett slags uppföljare till Det går an från året innan, samtidigt som den inleder ett nytt skede i Almqvists författarskap: romaner skrivna för en bredare läsekrets på en snabbt växande marknad. Detta första försök i genren har sina förtjänster men också en del brister.
På ytan är det en historia om en arvstvist, som är nära att gå till domstol men som med lite tur och de inblandades goda vilja löses till allas belåtenhet. Titelpersonen Amalia Hillner är bara indirekt inblandad och spelar mest rollen av iakttagare. Hon är 18 år, faderlös (eller?) och bor med sin mor i Uppsala. Hon städslas som guvernant på godset Gräseholm i Skåne, där baron Migneul, med oklar bakgrund, bor med sin friherrinna, deras nioåriga dotter Constance och friherrinnans två styvsöner från hennes förste makes första äktenskap. Det är den äldre av dessa, Oscar Ekensparre, som misstänker att den nya styvfadern Migneul lagt beslag på eller rentav förskingrat hans och broderns arv. Oscar och Amalia fattar djupt och varaktigt tycke för varandra, men liksom allt som rör Amalia är det en sidohistoria. Hur lågan tänds mellan de två skriver Almqvist inget om. I stället ägnas många sidor åt det juridiska problemet med arvet, där Oscars gamla studentvänner, numera hovrättsnotarier i Kristianstad, passar på att öva sig i skarpsinnig jurisprudens.
Vem baronen egentligen är står ganska snart klart för läsaren, och därmed är vi inne på romanens egentliga ärende, ett betydligt djärvare än det i Det går an. Nämligen om det kan vara moraliskt godtagbart för en man att älska två kvinnor samtidigt lika djupt och uppriktigt och om i så fall tvegifte, ehuru strängeligen förbjudet i lagen, kan vara förlåtligt i en högre mening. Med romanens lyckliga slut, som dock kräver ett dödsfall för att gå i lås, tycks Almqvist svara ja på frågan (och han begick ju själv tvegifte senare i sin amerikanska exil).
Varför blev det ingen uppståndelse krig den här boken, när Det går an vållade sådan skandal? Jo, Almqvist blandar bort korten så skickligt, när han gör sitt huvudärende till en bisak, så att inte ens recensenterna uppfattade det. Almqvist fick till och med förklara saken för sin vän Sturzen-Becker, som hade skrivit kritiskt om romanen.
Amalia Hillner består av fyra delar. Den första är en renodlad brevroman. Amalia skriver till sin mor och berättar om hur hon inrättar sig på Gräseholm, och modern svarar med förmaningar Unge Oscar skriver till en juristvän från Lund och lägger fram sina bekymmer om arvet, och vännen svarar. Rent litterärt är det bokens bästa del; det är rent märkvärdigt hur Almqvist lever sig in i sina gestalter och kan skriva brev som en 18-årig flicka. I de tre övriga delarna är Almqvist den traditionella allvetande berättaren, som dessutom gärna vänder sig till läsaren och kommenterar händelseförloppet. Han lyckas hålla läsarens intresse för huvudpersonerna vid liv, men slirar många gånger av sin utstakade väg. De juridiska spetsfundigheterna har jag redan nämnt; andra exkurser är t.ex. detaljerade topografiska beskrivningar av landskapet i nordöstra Skåne och västra Blekinge och en hel del annan geografi. Berättarglädjen och Almqvists språk och stilkonst tar dock loven av de flesta invändningar. Det har varit ogement roligt att läsa denna bortglömda roman, och jag hoppas den hittar vägen till nya läsare.
Min läsning 