Han sjunger vackert om kärlek

2025-10-08 Magnus Västerbro: Kärlekens tid. Dröm och verklighet under två tusen år (Albert Bonniers Förlag 2025; 540 s,). Magnus Västerbro vill inte kalla sig historiker; han har inte den akademiska bakgrunden. Han är historieberättare, och som sådan mycket väl inläst i sina källor, som är ”riktiga” historikers verk. Han citerar och refererar dem flitigt och är noga med namns nämnande. Det är ett tillvägagångssätt som har tjänat honom väl och med vilket han har skapat framgångsrika verk som den Augustprisvinnande Svälten (2018) och Tyrannens tid (2021). Nu har han tagit sig an ett ämne som spänner mycket längre i både tid och rum. Kärleken må vara universell och evig, men Västerbro har begränsat framställningen till Medelhavsområdet i antiken, medeltidens Västeuropa och nya tidens Nordvästeuropa, främst Sverige och Storbritannien. Det blir ändå en tjock bok, med tillräckligt många belägg för författarens huvudtes: att äktenskap och annan parbildning alltid i grunden har byggt på kärlek eller liknande känslomässig böjelse. Resonemangspartier och tvångsäktenskap har förvisso funnits, men de har aldrig varit den dominerande sorten. Kvinnor har i alla tider kunnat säga nej till oönskade friare.

Västerbro bygger sin resonerande framställning och drar sina slutsatser på tre sorters texter: samtida dokument som brev och dagböcker, samtida skönlitteratur samt nutida historikers verk. Resonemangen kan ibland bli lite långrandiga, men avbryts välgörande ofta av nedslag i det samtida materialet. Den romerske skalden Ovidius verk, särskilt Konsten att älska, ägnas stor uppmärksamhet, och Västerbro återkommer till det gång efter gång. Han utvinner det mesta ur historien från 1100-talet om Héloise och Abélard och drar fram många historier om i övrigt okända människor från olika tider och deras ofta lyckosamma men stundom fåfänga försök att trots motstånd från familj få varandra.. Att den samkönade kärleken är lika gammal som den särkönade visar han tydligt med många belägg. En annan sak är att acceptansen för homosexualitet sällan har varit stor.

Självfallet ägnar Västerbro också full uppmärksamhet åt synen på kärlek och äktenskap genom tiderna: inflytande från religion, filosofer, reformationer, revolutioner osv. Boken berättar inte bara äktenskapets historia utan också skilsmässans. Att det t.ex. under ortodoxins 1600-tal i Sverige fanns en många gånger tämligen ”liberal” syn på möjligheten att upplösa dysfunktionella äktenskap var en nyhet för mig.

Västerbro slutar den egentliga framställningen kring år 1970. Men i en epilog för han berättelsen fram till idag i ett mer fritt essäistiskt skrivsätt, där han även tillåter sig att bli personlig. Det känns bra att på detta sätt möta människan bakom texten och förhöjer värdet av denna mycket läsvärda bok.

Hjalmar Bergmans märkligaste

2025-09-15 Hjalmar Bergman: En döds memoarer (1918; e-bok Albert Bonniers Förlag 2014; 274 s.).

(Den här texten är skriven för ett anförande på Litteraturens dag i Örebro den 7 november, därav den ovanliga längden.)

 En döds memoarer (1918) är Hjalmar Bergmans märkligaste roman, på en gång lättillgänglig och svårtolkad. Den kan läsas som en realistisk släktkrönika och ett fatalistiskt ödesdrama – determinism var en viktig ingrediens i Bergmans världsåskådning – men den är också en symbolbemängd labyrint, full med tecken för läsaren att tyda. I Bergmans produktion utgör den en brytpunkt: det finns ett ”före” och ett ”efter” En döds memoarer. Erik Hjalmar Linder ägnar i sin Bergmanbiografi Sju världars herre (1962) ett helt kapitel på 40 sidor åt romanen. Mycket av det jag skriver är omsmälta Lesefrüchte därifrån.

Trots att framställningen är kronologisk och har en genomgående jagberättare är den narrativa strukturen uppbruten och både innehållsligt och stilistiskt oenhetlig på ett sätt som pekar in i framtiden. Nu var väl inte Bergman bekant med sina stora samtida, men jag tycker mig spåra likheter med både Kafkas mardrömsvisioner, Joyces berättarglädje och Prousts grubbel över minnet och det förflutna.

Romanen är uppställd i två huvuddelar och ett ”mellanspel”: ”Arvet och lagen” och ”Arvet och löftet”, vars titlar tydligt anspelar på Bibelns Gamla och Nya Testamente, samt mellanspelet ”Léonie”. Men jag ser snarare fyra eller fem distinkta episoder: förhistorien; Johan Arnbergs äventyr i Amerika; Jan Arnbergs uppväxt, hans kärleksaffär med Léonie; Jan Arnbergs tid i Hamburg. Många rekapitulationer och återkommande namn gör att episoderna flätas ihop, men det är bra att ha dem klara för sig när man ska sammanfatta romanens handling.

Förhistorien. Liksom hela romanen berättas den av ett jag, som tills vidare är anonymt. Vi vet bara att han är ättling till de personer han berättar om. År 1792 har greven och generalen Arnfelt deltagit i sammansvärjningen mot Gustav III och är nu på flykt via sitt gods Frönsan i Värmland, där hans utomäktenskaplige son, Fält, är förvaltare. Vid sin vidare flykt mördas han av sin betjänt Battiste Léon, väl på anstiftan av Fält, även om detta aldrig sägs ut. Fält kommer hur som helst över en stor del av grevens förmögenhet. Senare möter vi honom, nu med namnet Arnberg, som engelsk vice konsul i Ystad. Kaptenen på ett brittiskt örlogsfartyg, sir Mogens Feurfield, anförtror konsuln ett betydande belopp ur den brittiska krigskassan. När han ros tillbaka till sitt fartyg kantrar ekan och kaptenen drunknar. Är även detta ett mord anstiftat av konsul Arnberg? Dessa två påstådda nidingsdåd blir bestämmande för Arnbergarnas liv i flera generationer.

Konsulns son Johan Ludvig Arnberg är en framgångsrik vetenskapsman och en god människa. Han inköper egendomen -dals bruk, nära Arnfeltarnas Frönsan, vilka han stöttar ekonomiskt när de riskerar komma på obestånd. Han har dock en fix idé: att han ska bli mördad av sin hustru. Hon heter (jag ber om ursäkt för alla dessa namn, men de spelar stor roll i romanen) Claire Aurore Clémence Lebossu, lektorsdotter från Skara, vad det sägs, och av fransk eller vallonsk börd. (Men frågan är om inte svärfadern är identisk med greve Arnfelts mördare Battiste Léon.) Johan Ludvig dör faktiskt förgiftad, dock inte av hustrun som avlidit före maken; vi återkommer till det.

Johan Ludvig hade tre söner, Ludvig, som går i faderns fotspår, Julius, som med tiden blir biskop i W. (dvs. Wadköping, fast vi får vänta till nästa roman, Markurells i Wadköping, innan namnet skrivs ut) samt Leonard, släktens svarta får. Ludvig är också framgångsrik till en början men manipuleras bort från sin egendom av den nuvarande herren på Frönsan, bankdirektören A.O. Arnfelt. Ludvigs son Johan har bara ett mål i livet: att köpa tillbaka -dal. Men historien upprepar sig.

Johan Arnberg i USA. Även Johan har till en början framgångar som uppfinnare och etablerar sig i USA. Men hans preparat förvanskas av den skrupelfrie kompanjonen Grundberg till en ren kvacksalveriprodukt, ”Arnbergs tuberkulin”, mot tbc. Före avresan har Johan trots svärfaderns motstånd gift sig med biskop Julius dotter Sabina och fått sonen Jan, romanens berättare som nu träder fram ur anonymiteten. Johan umgås med flera mer eller mindre ljusskygga personer, bland andra den numer avsigkomne onkel Leonard, som berättar, sant eller inte, att det var han som förgiftade Johan Ludvig för att för sin del fullfölja det Arnbergska onda arvet. Andra, som återkommer längre fram, är pensionatsvärdinnan Mrs Feurfield, ett slags agent, Mr Hansen, och verkmästaren Fält, son till Leonard Arnberg. Johan förmår intet mot sin kompanjon Grundbergs ränker och återvänder hem till sin son; hustrun har avlidit under hans frånvaro.

Jan Arnbergs uppväxt. Under faderns bortavaro har Jan levt med sin mor i prästgården och utvecklat ett nära förhållande till henne och ett mer distanserat med ändå förtroendefullt förhållande till morfar biskopen. (Skildringen är tydligt inspirerad av Hjalmar Bergmans egen morfar Julius Elgérus och hans hem Elgérigården.) Far och som flyttar in i en byggnad som gränsar till biskopsgården. Dit ansluter Johans tidigare hushållerska Hedda, som också är mor till hans dotter Anna. Hedda har en enastående förmåga att hålla i slantarna, men hemmet blir därmed ganska torftigt. Avsnittet omfattar Jans hela uppväxt, som är både idyllisk och hotfull för den fantasibegåvade gossen (inte olik sin författare). Han får kamrater, men det visar sig inte vara vänner han kan lita på. Särskilt komplicerad är relationen till Mikael Arnfelt, sonson till bankdirektören. Johan försöker etablera sig som fabrikör på en gård nära både -dal och Frönsan, men med känt resultat: allt hamnar hos Arnfelt och hans kumpaner. Livet rinner sakta ur Johan: han blir en levande död, och till sist dör han verkligen.

Léonie. Hon är Jans kusin, dotter till en morbror, och Jan har känt henne hela livet. Nu är de nästan vuxna och förälskade. Med bl.a. Mikaels hjälp kan de ha en kärleksnatt i hemlighet, men Mikael är även den som avslöjar dem. Det blir stor skandal. Jan överger Léonie och går till sjöss.

Hamburg. Här lämnar romanen det realistiska berättandet, och skildringen blir gåtfull och symbolbemängd, surrealistisk med en anakronistisk term. Efter några år till sjöss lever Jan i Hamburg en bohemisk tillvaro. Han är oförmögen att räta upp sitt liv efter sveket mot Léonie och är nu den redan döde som skriver sina memoarer. Han blir bekant med flera personer som vi stött på tidigare, verkmästaren Fält och den skugglike agenten Hansen bland andra. Hansen skaffar Jan anställning på ett tvetydigt etablissemang, Hôtel de Montsousonge, som drivs av den vackra Maurette och hennes mor Mrs Feurfield. Till Hamburg kommer också Mikael Arnfelt, som nu är gift med Léonie, men bedrar henne med en kvinna som även varit Jans älskarinna. Inför en maskerad på Hôtel Montsousonge, som övertagits av en fransman vid namn Lebossu, får Jan möjlighet att hämnas. Mikael dör också, på samma sätt som sin anfader med halsen avskuren under rakning, men det är inte Jan som håller i kniven. Och här slutar romanen, med visdomsord utsagda av Montsosusonges portvakt fader Johannes, som tycks vara en inkarnation av Jans far Johan, som kan sägas sammanfatta romanens deterministiska budskap: ”[D]å du känner dig dömd under din vilja, ska du veta, att den är i hans hand som givit dig himlens båge till ett tecken. Frukta därför icke din vilja, ty den är icke ditt redskap utan dens som leder dig.”

Det jag har skrivit här gör inte denna rika roman rättvisa men kan förhoppningsvis tjäna som introduktion fö intresserade läsare. Då har den här texten nått sitt syfte.

Pojkboksfavoriter under luppen

2025-09-12 Johan Svedjedal: ”Spela spelet. Om Louis De Geers Singletonböcker” (i Litteratur och samhälle. Meddelande från Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, Årgång 16 1980, nr 3; stencil, 72 s.). Singletonböckerna var mina pojkårs favoritläsning. Johan Svedjedal är nog min favoritlitterturvetare. Så när jag av en tillfällighet fann att han en gång i världen skrivit en uppsats om just dessa böcker kontaktade jag Johan, som var vänlig nog att leta upp det 45 år gamla stencilerade häftet och skicka till mig. För detta ska han ha mitt varma tack!

I denna rätt långa uppsats presenterar Svedjedal först författaren Louis De Geer och hans verk. Sträng uppfostran som inte bekom den känslige pojken väl, kringflackande ungdomsår, och så ett drygt decennium som gymnastiklärare på en internatskola i England. Efter hemkomsten till Sverige skrev De Geer snabbt, 1929–31, de första delarna i Singletonserien, om den svenske pojken Gunnar Wigelius både nederlag och segrar i den mycket speciella miljö som en anrik brittisk public school utgör. De blev stora framgångar men följdes av andra pojkböcker och en vuxenroman där succén uteblev. Efter ett decennium återvände De Geer till Singleton, där Gunnar, nu som lärare, husföreståndare och till slut rektor på skolan, möter samma sorts konflikter som under skoltiden.

Efter en historisk tillbakablick på public school-systemet och en översikt över den litterära genren internatskoleböcker följer den egentliga analysen av Singletonböckerna. Genom att följa de strukturer i böckerna som är knutna främst till intriger, konflikter och deras lösning kan Svedjedal visa hur element i dessa strukturer återkommer gång på gång med viss variation, vilket ger igenkänning för läsaren men därmed också en hög grad av förutsägbarhet, och där de agerande mer representerar typer än framstår som individer. I en andra del analyseras innehållsliga faktorer som idrotten (oerhört viktig), skolarbetet (nästan frånvarande i böckerna), bestraffningar (hårdhänta och knappast ifrågasatta), kärleken och kvinnan (enda förekomst den lärardotter som blir Gunnars hustru) och några till. Slutsatserna, byggda på noggrann textläsning är övertygande. De Geer framställer för svenska läsare en något tillrättalagd bild av ett uppfostringssystem och en livsstil som han gillar, men svagheterna i både synsättet och den litterära gestaltningen är tydliga för en vuxen läsare, även en som förtjustes av dem för sjuttio år sedan.

Om en egenartad uppväxt

2025-09-05 Birger Beckman; Den blå sjömanskostymen (postumt utgiven, BoD – Books on Demand 2025; 200 s.). Birger Beckman (1906–84) är väl främst ihågkommen som bokförläggare för läromedel, bland annat mångårig chef för Svenska Bokförlaget/Läromedelsförlagen. Men han var också journalist och författare till en mängd böcker, både skönlitteratur och sakprosa, samt en icke oäven målare, vilket är särskilt viktigt i denna bok. Det är en bok med barn- och ungdomsminnen som omspänner åren 1910 till 1923. Birger skrev på den under många år och i olika versioner, men när han avled var den ännu inte utgiven. Sent omsider har hans barn Ingar Beckman Hirschfeldt (kusinhustru och kär vän) och Svante Beckman (död 2024) befordrat Birgers manus till trycket, en smärre kulturgärning!

Dels för tids- och miljöbeskrivningarna från det svenska 1910-talet i städer som Skara och Karlshamn samt från storstaden München det dramatiska året 1923. Dels för Birgers egenartade uppväxt, skildrad med inlevelse och humor blandat med mer allvarliga reflexioner och berättad på ett ledigt vardagsspråk, med stavningar som mej och sej som signalord. Titelns sjömanskostym var en utstyrsel han tvingades bära ända upp i de tidigaste tonåren, när han redan var över 180 cm lång.

Birger blev tidigt faderlös och hade två rätt mycket äldre bröder, så i praktiken var han ett ensambarn, hårt knuten till sin mor Frideborg, född i prästsläkten Danell och syster till biskopen i Skara Hjalmar Danell. Modern hade dålig hand med pengar, så ekonomiska bekymmer präglade hela uppväxten. Birger hade svårt få jämnåriga vänner, men han hade ett rikt fantasiliv. Begåvad för teckning och målning och uppmuntrad av skolans teckningslärare bestämde han sig tidigt för att bli konstnär. Sina tilltänkta studier finansierade han med att massproducera akvareller med Skaramotiv. Men väl i München brister illusionen. Jämfört med studenterna på konstskolan där är han – eller åtminstone känner han sig som – en nolla.  Men under sitt halvår i München är han med om så mycket både privat och politiskt att grunden är lagd för hans vuxenblivande.

Denna korta sammanfattning gör inte rättvisa åt det mångsidiga, brokiga innehållet men kan förhoppningsvis locka till läsning av fler än den närmaste familjen. Det är den värd.

Berättarglädje, humor och brutalitet

2025-08-29 Lina Wolff: Liken vi begravde (Albert Bonniers Förlag 2025; 287 s.). Oemotståndlig berättarglädje, burdus humor, oförlåtande svartmålningar och brutalt dödligt våld: allt detta ryms i Lina Wolffs nya roman. Ingredienserna känns igen, men aldrig tidigare har de blandats på detta vis. Det är modigt, och Lina Wolff är en modig författare.

I den här romanen har hon återvänt till sin uppväxts Hörby, som visserligen aldrig nämns med namn, men identifieringen är solklar. Enligt berättarjaget Jolly bebos ”byn” av huvudsakligen pervon, pedofiler och ålahuven, och invånarna beskrivs som lata, feta, obildade och stundom brutala. Ett försonande drag är”författarinnan”, som visserligen lämnade byn och dog för egen hand i Köpenhamn, men hon har i alla fall levt och verkat där. Victoria Benediktssons liv och verk spelar en viktig roll i romanen.

En bestämmande händelse, med verklighetsbakgrund, är mordet på ett sjuårigt tvillingpar, som sätter sin prägel på hela byn (Det verkliga mordet, på Helén Nilsson, berörs i Wolffs förra roman Djävulsgreppet.)

Jolly och hennes ett år yngre syster Peggy kommer som föräldralösa tvååringar till ”fostermor” Jenni och ”fosterfar” Leif, och olämpligare vårdnadshavare får man leta efter: grova i ord och handling och med ljusskygga verksamheter på sin vanskötta gård. Och barnen tycker de inte om. Men Jolly och Peggy (egentligen Eleonora och Ulrika, men så fina namn passar inte i deras nya miljö) har varandra och har sina strategier för att överleva. Peggy, som fått både skönhet, begåvning och energi söker sig bort bland annat genom läsning. En lyckad strategi för hon träffar litteraturprofessorn Jens, gifter sig med honom och får ett nytt liv i en villa i professorsstaden i Lund. Jollys strategi är att inte märkas och inte företa sig något, och även den är på sitt sätt lyckad, även o hon måste bistå fostermor med de aktiviteter som boktiteln avser.

Fostermor, ja. Ett märkligt sammansatt, kanske orimligt men litterärt övertygande porträtt av en medelålders kvinna som fått utså mycket i sitt äktenskap men förvandlas, på gott och ont, när hon blir änka. Gestaltningen av henne är en tour de force värdig en framstående författare. Vilket Lina Wolff alltså är.

För egen del hade jag gärna sluppit våldsskildringarna. Särskilt den historia som berättas av en chilensk flyktning är nästan outhärdlig. Men man får acceptera att de spelar en viktig roll i Lina Wolffs författarskap och är väl integrerade i denna storartade roman.

En institution fyller 140

2025-08-22 Victor Wilson: För kunskap och kultur. Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–2025 (Svenska litteratursällskapet i Finland 2025; 310 s.).

(Transparens: jag har själv arbetat för SLS, både ideellt, i den allmänna prisnämnden, och arvoderat, som extern redaktionsmedlem i Biografiskt lexikon för Finland.)

Svenska litteratursällskapet (SLS) är en institution i Finland, i detta ords alla bemärkelser. För den finlandssvenska kulturen och de humanistisk-samhällsvetenskapliga disciplinerna spelar de ungefär samma roll som en kombination av Svenska Akademien, Vitterhetsakademien och Vitterhetssamfundet i Sverige. SLS är därtill mycket förmöget och förvaltar utöver egna medel den också mycket rika Svenska kulturfonden. Hur sällskapet på 140 år har hamnat där man är i dag är temat för den föreliggande boken.

En 140-årshistorik på 310 sidor får sägas vara kortfattad, en sammanfattning av utvecklingen internt och mot omvärlden. Från en blygsam början som en ideell förening bland andra till en forsknings- utgivnings- och prisutdelningsorganisation med eget hus och över 100 anställda. Årshögtiden med prisutdelning på Runebergsdagen den 5 februari gjorde SLS snabbt känt i Svenskfinland, men verksamheten hade en relativt blygsam omfattning till en bra bit efter krigsåren. På 1960-talet började en snabb expansion, möjliggjord av en kombination av framsynt finansförvaltning och ren tur (en tidig donation av en stor aktiepost i Nokia). Forskningsstöden fick fastare former och både den vetenskapliga verksamheten och finansskötseln professionaliserades. Prissummorna växte. Och där är vi i dag.

Det andra huvudtemat är hur SLS:s syfte och uppgift har uttryckts och tolkats genom tidens växlingar. Så här lyder portalparagrafen i stadgarna: ”Svenska litteratursällskapet i Finland r.f., […] har till uppgift att samla, bearbeta och offentliggöra vittnesbörden om den svenska kulturens uppkomst och utveckling i Finland, att främja inhemsk forskning rörande svenska språket och litteraturen, samt att främja inhemsk litterär verksamhet på svenska medelst pris och understöd.” Från början handlade det främst om att försvara svenskheten i Finland mot fennomani, misstänksamma ryssar och senare äktfinskhet. Att söka bevara så mycket det gick av den genuina svenska kulturen och spara minnena av det som gått förlorat. Att upprätthålla svenskan som ett nationellt språk i Finland. Stöd till forskning och till (skön)litteratur var inte det centrala från början (ordet ”litteratur” i namnet hade en mycket vidare betydelse vid sällskapets grundande än vad det har i dag). Med större resurser har man kunnat bredda stödet till att gälla svenskspråkig forskning inom humaniora och samhällsvetenskap över lag, dels med bidrag till externa projekt, dels genom egna stora forsknings- och utgivningsprojekt. Här nämner Wilson bland annat Finlands svenska historia, som blev ett bokverk på fyra band, och den stora satsningen på Zacharias Topelius samlade skrifter i textkritiska utgåvor. Själv skulle jag tillägga Biografiskt lexikon för Finland i fyra tjocka band och den för förståelsen av den finlandssvenska modernismen väsentliga utgåvan av Henry Parlands samlade verk.

Med sitt begränsade omfång och överblickande hållning har detta blivit ett verk som bör vara tillgängligt och tilltalande för en stor läsekrets i Finland och Sverige. Det är också något som SLS blivit allt bättre på med åren: att göra sin egen verksamhet känd och uppskattad.

Lättillgänglig roman med oanat djup

2025-08-12 Stig Dagerman: Bränt barn (1948; nyutgåva i samarbete med Stig Dagerman-sällskapet, förord av Per Olov Enquist, kommentarer av Hans Sandberg, Norstedts 2010; 296 s.).

Stig Dagerman är den ikoniska ”unge döde” i svensk litteratur. Sensationell debut vid 22 års ålder 1945, därefter en hektisk produktion av romaner, noveller, skådespel, artiklar fram till 1949, sedan nästan enbart brödskrivande för pressen fram till självmordet 1954. Bränt barn är hans tredje och näst sista roman. Den biografiska bakgrunden är att Dagerman efter succén med artikelserien ”Tysk höst” i Expressen 1947 våren 1948 skickades på ett liknande uppdrag i Frankrike, som helt havererade. Dagerman isolerade sig då i ett litet hus i Bretagne, och under sommaren skrev han denna roman, som har kommit att bli hans mest lästa. Dels på grund av den minst sagt pikanta historien, dels för att den är skriven på ett för Dagerman nytt, mer lättillgängligt språk. I vartannat kapitel är det en osynlig allvetande berättare som beskriver sina gestalters göranden och låtanden sådana de äger rum där och då, interfolierat med reflexioner om deras motiv, välformulerat men ofta lite snusförnuftigt. Vartannat kapitel är brev som huvudpersonen Bengt skriver, dels till sig själv, dels till anhöriga, där han, både frivilligt och ofrivilligt, blottar hur han tänker och känner.

Bengt är 20 år, filosofie studerande, enda barnet i en arbetarfamilj på Söder i Stockholm. Romanen börjar med att modern just dött och ska begravas. Den modersbundne Bengts känslor är i uppror, och när han på begravningsdagen får klart för sig att fadern har en älskarinna, kanaliseras känslorna i hat mot denne. När älskarinnan, Gun, sedan presenteras som faderns fästmö riktas hatet även mot henne. Han planerar något slags hämnd, men när den ska sättas i verket upptäcker han att han i själva verket älskar Gun. Kärleken är besvarad, och de två inleder ett förhållande, trots att Bengt redan är förlovad. Den 17-åriga Berit har dock ingen attraktionskraft som kan mäta sig med den 40-åriga Guns mogna kvinnlighet.

Bengt ställer i teorin höga moraliska krav på sina medmänniskor och på sig själv. När han inte kan leva upp till dem klyvs hans känslor i å ena sidan övermänniskotankar och världsförakt, å andra sidan djupt självförakt. Så kan han inte, vill han inte, leva.

De flesta bedömare har tagit fasta på de uppenbart freudianska dragen i romanen, med oidipuskomplexet och vad därtill hör. De har då förbisett ett annat tema, som lyfts fram av Tony Samuelsson i hans långa, insiktsfulla och synpunktsrika Dagermanessä ”Den halvvägs befriade” i Arbetarklassens bästa partytrick (nyligen recenserad här). Kort går det ut på att Dagerman kluvit sig själv i ett maskerat självporträtt, där han gömmer sig i både Berättaren och Bengt och gör upp med de fascistoida drag han uppfattat hos sig själv. (Att åtminstone Bengt har sådana drag är tydligt i texten.) Det temat ger åt denna roman ett djup och en angelägenhetsgrad, som förmenas i en ytligare läsart. Jag är glad att jag hade Samuelssons tolkning aktuell, vilket gjorde min läsning till en stor upplevelse.

Artonde århundradets kärlekssaga

2025-08-07 Kristina Ekero Eriksson: Förbindelsen. Marie Antoinette och Axel von Fersen (Norstedts 2025; 344 s.).

Författaren är vetenskapsjournalist och populärhistoriker. Det här är hennes berättelse om historiska händelser men inte historieskrivning i akademisk bemärkelse.

Händelserna, romantiska och dramatiska på högsta samhällsnivå och med en svensk i en av huvudrollerna, är grundligt utforskad och har skildrats många gånger. Källäget är gott sedan huvudkällan, Axel von Fersens brevsamling och dagböcker, tolkats och offentliggjorts, men Ekero Eriksson ställer inga kritiska frågor till materialet. Hon har bestämt sig för att Fersen och drottningen var älskande i sexuell mening och att Axel (som han familjärt kallas i boken) rentav kan ha varit far till både ett och två av Marie-Antoinettes barn,

Framställningen är en dubbelbiografi över de båda jämnåriga, den österrikiska prinsessan som giftes bort vid 14 års ålder med den ett år äldre franske tronföljaren Ludvig (XVI) och den svenske bördsmedvetne och karriäristiske aristokraten och kvinnokarlen. Författaren lever sig in i sina huvudpersoner och tillskriver dem tankar och känslor som omöjligen kan beläggas, och beundrar bägge tämligen okritiskt. Det spiller även över på Ludvig XVI, som beskrivs som en välmenande monark som ville sitt folk väl och till varje pris ville undvika blodspillan, även när det gick ut över honom själv. Språket är enkelt och rättframt och låter händelserna tala för sig själva, vilket fungerar särskilt bra för de mer dramatiska episoderna. En höjdpunkt är den detaljerade redogörelsen för kungafamiljens av Fersen planerade flykt från Paris, den som hejdades så snöpligt i Varennes. Inget förtigs heller i skildringen av de respektive protagonisternas våldsamma död; lynchningen av Axel von Fersen i Stockholm 1810 är en av de vedervärdigaste händelserna i Sveriges historia.

Kristina Ekero Eriksson är som sagt inte historiker, men nog hade hon kunnat undvika ett antal sakfel. Den nationalförsamling som efterträdde treståndsriksdagen i Frankrike 1789 var den konstituerande, inte den lagstiftande. William Pitt var under revolutionsåren Storbritanniens premiärminister, inte utrikesminister (sägs två gånger). Den Horn som var inblandad i mordet på Gustav III hette i förnamn Clas Fredrik, inte Karl. Och i ett dagbokscitat omnämns drottning Hedvig Eleonora som ”Carl XI:s hustru”, vilket är fel (hon var hans mor). Även om felet är Fersens borde Ekero Eriksson ha påtalat det.

Sammanfattningsvis är det en habilt, stundom riktigt bra berättad historia, men perspektivet är alltför ensidigt och okritiskt.

Insikts- och åsiktsfullt om arbetarlitteratur

2025-07-27 Tony Samuelsson: Arbetarklassens bästa partytrick. Liv, läsning, litteratur (Wahlström & Widstrand 2006; 378 s.).

Tony Samuelsson är inte bara en skicklig, om än länge något förbisedd, romanförfattare. Han är också, utan att vara litteraturvetare, en framstående kännare av den svenska arbetarlitteraturen, på bredden och på djupet. Den här essäsamlingen utkom för nästan tjugo år sedan, och kanske skulle Samuelsson ha reviderat den något om han skrivit den i dag, men den har fortfarande mycket att ge – inte minst en sådan som mig, som är mycket obeläst i denna litteratur. (Jo, Johnson, Martinson och Moberg, men knappast eller inte alls Dagerman, Fridegård, Lo-Johansson, Kurt Salomonsson …) Någon sakkunnig recension är detta alltså icke.

Samuelssons definition av arbetarförfattare och arbetarlitteratur är den vidast tänkbara, så att även oväntade namn som Maj-Gull Axelsson, Kerstin Thorvall, Lena Andersson och Liza Marklund ryms med. Och Per Olof Sundman, som ägnas ett inträngande kapitel, men han faller väl ändå utanför definitionen.

Boken innehåller många essäer av olika längd, som behandlar ett stort antal författarskap och olika teman. Genomgående ämnen är klassgränser och t.ex. vad som händer en arbetarförfattare som ”lyckas” och gör en klassresa in i borgerligheten, samt litteraturens kraft att påverka människor och samhällen. I ett par av de omfångsrikaste och mest djuplodande essäerna, om Stig Dagerman och Per Olof Sundman behandlar Samuelsson några av deras romanfigurers dragning till fascismen (i Bränt barn resp. Två dagar, två nätter). På det temat tar han också upp P.C. Jersilds Grisjakten. Ett annat centralt tema, som behandlas särskilt grundligt i den långa essän om Kurt Salomonsson, är arbetarförfattares kritik av arbetarrörelsen, särskilt den fackliga grenen, där förtroendevalda och ombudsmän ses som klassförrädare. Kvinnliga erfarenheter lyfts fram i texter om Moa Martinson (förstås) men också Elsie Johansson och, som sagt mer oväntat, Liza Marklund. En av de finaste essäerna, lite mer fristående från huvudtemana, är den om Jan Fridegård, där dennes starka dragning till spiritismen behandlas utförligt. Sitt djupaste, om än långt ifrån okritiska, förhållande har Samuelsson dock till Ivar Lo-Johansson, som ägnas den inledande essän och som sedan åberopas gång på gång i de olika texterna.

Essäerna är personliga på så vis att Samuelsson ger av sig själv och sitt eget författarskap. Intressant var att läsa om hur han brottats med en kontrafaktisk roman om ett naziockuperat Sverige men inte lyckats. Dock kom bara några år senare just en sådan roman, Jag var en arier, följd fem år senare av Kafkapaviljongen.

Det kunde finnas många andra namn att stanna upp vid, varav åtskilliga helt nya för mig, som Rolf Almström, Mats Berggren, Eva-Lena Neiman och Kjell Sundberg, för att nämna några. Men jag hoppas ovanstående nedslag ska räcka för att övertyga mina läsare om vilken rik och verkligt intressant samling essäer detta är och vilken extra fjäder i Tony Samuelssons hatt den utgör.

Hennes rykte blir bara större

2025-07-29 Clarice Lispector: Stjärnans ögonblick (1977; svensk övers. Örjan Sjögren, Bokförlaget Tranan 2025; 160 s.).

Clarice Lispector, brasiliansk författare med ukrainsk-judiska föräldrar, var född 1920 och dog redan 1977. Hennes berömmelse har bara ökat med åren, och när denna hennes sista roman utkommer på svenska i år är det för andra gången och med samma översättare som förra gången, 2001. Och pressen bemöter den med nya hyllande recensioner.

Det är ingen stort verk till det yttre. Själva romantexten är bara på 127 sidor i ett rätt litet format. Men det väger tungt litterärt och konstnärligt. Inlevelsen i huvudpersonens, den fattiga flickan Macabéas yttre och inre tillvaro verkar även på läsaren. Därtill bidrar den litterära konstruktionen och författarens speciella språk, omsorgsfullt och lyhört tillvarataget av översättaren (som kommenterar sitt arbete i ett efterord).

Historien berättas i jagform av en förmedlande röst, en Rodrigo S.M. Det är ett inte ovanligt grepp när författaren vill ha ett åsyna vittne till händelserna i sin berättelse (som Dr Watson i Sherlock Holmes-historierna). Men här är den åsyftade effekten snarare den motsatta. Genom att Rodrigo S.M. omständligt får redogöra för och kommentera tillkomsten av sin text understryks att denna är fiktion men ändå sann i abstraktare mening: det finns sådana människor som lever sådana liv.

Och vad är det för ett ställföreträdande liv Rodrigo S.M. ger den unga kvinna han råkar se på gatan. Uppvuxen i det fattiga Nordeste, föräldralös, kärlekslöst omhändertagen av en moster. De flyttar till Rio, men mostern dör, och den magra, oansenliga, obildade och okunniga Macabéa ska klara sig på egen hand. Hon jobbar som underbetald (och rätt oskicklig) maskinskriverska, bor i ett hyresrum med fyra andra flickor, får oväntat en pojkvän, Olímpico, för vilken hon inget betyder och som dumpar henne för hennes arbetskamrat Glória. Hon är inte dum, men hennes okunnighet är monumental. När hon får diagnosen tuberkulos har hon ingen aning om vad det är. Men i sin okunnighet om omvärlden är hon ändå på sitt sätt lycklig. Att bibringas insikten om att en annan tillvaro vore möjlig blir hennes olycka.

Macabéas yttre tillvaro tecknas med snabba konturer; det här är så långt från snyftreportage man kan komma. Det är det inre livet som är huvudsaken. Macabéa må vara en obetydlig gestalt i ett oöverskådligt människomyller, men trots att hon är en representant, ett exempel, är hon också en individ med en sådans oförytterliga människovärde. Det tror jag är kärnan i detta mästerverk.