Briljant återkomst till novellen

2022-09-21 Johanna Holmström: Handbok i klardrömmar (Förlaget M/ Albert Bonniers Förlag 2022; 300 s.). Efter att ha inlett sin författarbana med några välförtjänt lovprisade novellsamlingar övergick Johanna Holmström till romanformen, med blandat resultat, där enligt min mening bara den senaste, Själarnas ö, var riktigt lyckad. Nu är hon tillbaka i novellistiken , med besked. Liksom i hennes kanske bästa bok, Camera obscura från 2009, kuggar novellerna i varandra till en tematisk och konstnärlig helhet. Vi rör oss framåt i tiden, alltmer dystopiskt, tills klimatkris och annat tvingar – för mänsklighetens bästa – artificiella intelligenser att ta över. I skuggan av samhällsutvecklingen begår somliga människor bestialiska handlingar, som är svåruthärdliga att läsa om. Andra försöker med olika medel behålla sin mänskliga värdighet och hamnar på kollisionskurs med makten. Johanna Holmström skriver fram kusligheten mycket skickligt.

Men lika mycket som det fantasifulla berättandet fascinerar Holmströms språk. Jag kan inte påminna mig någon författare i hennes generation som så medvetet och närmast virtuost arbetar med både ordval och syntax för att uppnå önskad effekt. Språkbehandlingen gjorde mig häpen och förtjust många gånger under läsningen.

Av några olika skäl blir den här texten lite kortare än vanligt. Men det är inte relaterat till bokens kvalitet, som är mycket hög.

Ishiguro är tillbaka till framtiden

2021-08-20 Kazuo Ishiguro: Klara och solen (2021; svensk övers. Niclas Hval 2021; 308 s.). Av Ishiguro har jag tidigare läst Never let me go, en fruktansvärd historia om människor som föds upp (ja, det är rätt ord) för att bli organdonatorer. Den är kuslig, lagom mystifierande och framförd av en berättarröst som hålls i strama tyglar. Jag var helt fascinerad. När han nu återkommer i samma genre finns alla ingredienserna med: dystopin, mystiken, den strama berättarrösten. Men fascinationen uteblir (för min del; många recensenter har varit förtjusta). Hur kommer det sig?

Den som för ordet är AV:n Klara. AV står för ”artificiell vän”, en typ av humanoidrobot speciellt skapad som sällskap åt tonåringar som inte längre går i vanlig skola utan undervisas på distans och alltså har ont om kamrater. De som visar prov på begåvning är också ”höjda” för att kunna utveckla sina talanger ytterligare. Vad det innebär, och särskilt vilken verkan det har i den mänskliga huvudpersonen Josies liv, klarnar så småningom men får inte alls samma effekt på läsaren som gåtan i Never let me go. Klara blir Josies AV. Hon har begränsad erfarenhet av världen och ett inte fullt utvecklat ordförråd, men hon är läraktig. Hennes främsta förmåga är att läsa av människors känslor och stämningar i möten mellan personer. Hon är också empatisk och satsar hela sin förmåga, och sin religiösa tro på Solen (som hon får sin livvskraft från), på att få den sjukliga Josie frisk. Ishiguro tecknar mycket skickligt, med Klaras egna ord som jagberättare, en fullödig karaktär som står i paradoxal kontrast till människorna runtomkring henne, som alla har sådana personlighetsdefekter att de framstår halvt om halvt som karikatyrer.

Att jag inte fångas av berättelsen tror jag har två orsaker. Den ena är att det händer ganska lite, man rycks inte in i historien. Den andra är motsägelsefullt nog språket. Ishiguro, och hans översättare Niclas Hval, har använt all sin skicklighet på att skapa ett trovärdigt språk åt Klara och lyckats lite för bra. Framställningen blir monoton, och tillsammans med den händelsefattiga intrigen gör det att mitt intresse svalnar. Det är kanske orättvist med tanke på Ishiguros obestridliga skicklighet, men på en nobelpristagare bör man kunna ställa höga krav.

Kan det hända här?

2019-02-05 Sinclair Lewis: Sånt händer inte här (It can’t happen here 1935, svensk övers Hugo Hultenberg 1936, reviderad av Annika Hultman Löfvendahl 2017, Bokförlaget Polaris 2017). Lägg märke till utgivningsåret, 1935, året före Franklin Roosevelts omval som president med den största majoritet någon president blivit vald med. I Lewis dystopiska roman går det helt annorlunda. Han lär ha skrivit den under intryck av den diktatoriske Louisianaguvernören och senatorn Huey Longs förmodade utmaning av Roosevelt, som uteblev genom att Long mördades hösten 1935. Faktum är att det vänsterpopulistiska, men icke-marxistiska, program som läggs fram av Lewis kandidat och senare president Berzelius (ja, uppkallad efter kemisten) ”Buzz” Windrip i mycket liknar Huey Longs. Men när Windrip kommer till makten undanröjer han allt motstånd, dels i statskuppsliknande former, dels med hjälp av en egen paramilitär styrka, M.M (the Minute-Men), som han sedan baserar sin makt på. De utlovade förbättringarna för vanligt folk uteblir, korruptionen grasserar, liksom det godtyckliga våldet. USA har blivit en diktatur jämförbar med de samtida regimerna i Tyskland, Italien och Sovjetunionen, dock utan dessas ideologiska grund. Och regimen bär frö till sin egen undergång …

Men motståndare finns från början. De personifieras av en sextioårig liberal dagstidningsredaktör i Vermont, Doremus Jessup, större delen av hans familj och ett antal nära vänner. Andra tidigare vänner och Rotarykamrater blir medlöpare till regimen och får inflytelserika positioner. I takt med att regimen hårdnar, hårdnar också det hemliga motståndet, och i romanen fogas skrämmande våldsskildringar till den politiska satiren. Jag ser paralleller till både Hans Falladas ”Ensam i Berlin” och Margaret Atwoods ”The handmaid’s tale”.

Buzz Windrip och hans koryféer är karikatyrer, men Doremus jessup och hans omgivning är levande människor, tecknade med värme och humor. När någon av dem drabbas, drabbas också läsaren. Porträtten av två självständiga och modiga kvinnor, Jessups dotter Sissy och hans älskarinna Lorinda, etsar sig särskilt fast.

Anledningen till att denna skickligt berättade och högst läsvärda roman av USA:s första nobelpristagare i litteratur fått förnyad aktualitet är förstås valet av Donald Trump till president. Mycket kan man säga om honom, men någon Windrip har han inte blivit. Bl.a. har han ingen motsvarighet till milisen M.M. Att Windrip och hans kumpaner kunnat sätta upp den i fredstid känns inte särskilt realistiskt och är för mig en svaghet i romanen, som dock inte påverkar helheten.

Den framstående översättaren Hugo Hultenberg levererade sin svenska version 1936. Den har ”reviderats” 2017, och det är tyvärr alltför lätt att se var texten har moderniserats. Inslagen av moderna ord i en 1930-talstext är mest störande och kunde gott ha undvikits.