2022-07-22 Stellan Ottosson: Krossa den skändliga. En biografi om Voltaire (Fri Tanke 2022: 405 s.). Stellan Ottosson är en i raden av vittra och välskrivande diplomater. Hans intresse för idéhistoria har tidigare visat sig i bland annat en biografi om Darwin och ett par böcker om biblisk historia. Att han är en kännare av upplysningen i allmänhet och Voltaire i synnerhet bevisar han i denna bok. Det råder i och för sig ingen brist på Voltairebiografier på svenska, som Olof Nordbergs Voltaire. En introduktion från 1979 eller Carl-Göran Ekerwalds Voltaire. Liv och tänkesätt från 2000. Dem har jag inte läst och kan inte avgöra hur Ottosson skiljer sig från sina föregångare, men han refererar frekvent till båda. Över huvud taget är han mycket väl inläst på den mycket omfattande litteraturen om Voltaire, där hans främsta ledfyrar är Theodore Besterman, grundaren av Voltaire Foundation i Oxford, och den store franske Voltairespecialisten René Pomeau.

Ottosson har alltså skrivit en berättelse byggd på andras forskning. Han skriver personligt och döljer inte sin beundran för sitt föremål men lyfter också fram Voltaires kontroversiella och mindre goda sidor. Framställningen löper i stort sett kronologiskt men blir stundom mer tematisk och kan då hoppa en del i tiden. De yttre dragen i Voltaires liv är ju väl kända, så jag avstår från referat.

Voltaire var sin tids mest spelade dramatiker och ville bli ihågkommen som sådan, men hans pjäser är stendöda. Mer lästa är väl en del av hans skönlitterära berättelser, framför allt romanen Candide med dess satiriska kritik av uppfattningen att vi lever i den bästa av världar. Men främst är det samhälls- och religions- och kyrkokritikern vi minns, skribenten som angrep förstockning och maktmissbruk varhelst han träffade på den. Samtidigt var han fåfäng och svag för dyrbart överklassliv och umgänge i de högsta kretsarna. En bekymmersfri tillvaro kunde han unna sig, då han var en skicklig affärsman som skapade sig en stor förmögenhet. Liksom många adelskritiker förr och senare var han anhängare av en stark kungamakt, men kungarna Ludvig XV och XVI uppskattade honom inte för det. Han kunde vara naiv i sin tro på upplysta despoter, men en lång sejour som intim gäst vid Fredrik den stores hov tog honom ur den villfarelsen, åtminstone för stunden. Sina bästa år sammanlevde han med markisinnan Émilie de Chatelet, en bildad och lärd kvinna som översatte Newtons Principia mathematica till franska. Hon dog tragiskt i barnsäng; barnafadern var en ung älskare, inte Voltaire.

Som slottsherre på Ferney vid gränsen mot Genève kom Voltaire för första gången i direkt kontakt med det vanliga folket och dess usla levnadsvillkor. I patriarkal anda gjorde han mycket för att underlätta deras tillvaro: en filosof som fått möjlighet att uträtta något i praktiken, inte bara teoretisera och polemisera. Men sin största insats gjorde han när han ingrep i ett antal rättsskandaler, där framför allt genom kyrkans inflytande oskyldiga personer dömts till döden och avrättats. Han gav sig inte förrän offren för justitiemorden rehabiliterats.

”Écrasez l’infâme”, krossa den skändliga! Genom hela Voltaires skrivarbana går kritiken av (den katolska) kyrkan, dess dogmatism och inhumana praktiker, som en röd tråd. Så ock i Stellan Ottossons bok. Den är skriven på ett enkelt och klart språk, helt i upphovsmannens anda. Den har mycket att ge även läsare som är väl bekanta med tiden och dess personager. Jag rekommenderar den varmt.