Nöjsamt men inte angeläget

2023-03-25 René Nyberg & Nils Torvalds: Vägen till NATO. En brevväxling om Ryssland (Förlaget M 2023; 220 s.). De två finländska brevskrivarna är väl inte så kända i Sverige. René Nyberg (f. 1946) var finsk toppdiplomat och är numera flitig författare, debattör och bloggare. Nils Torvalds (f.1945) är journalist och samhällsdebattör, i ungdomen längst ut på vänsterkanten, nu europaparlamentariker för Svenska folkpartiet.

För att börja med genren: offentlig brevväxling mellan två bemärkta personer, menad att utges i bokform, är en vansklig litteraturtyp. Den är konstlad, bygger på en överenskommelse eller en beställning, och en tredje kontrahent, den blivande bokläsaren, är ständigt närvarande. Brevskrivaren vänder sig ofta till denne i stället för till brevvännen, och därigenom kommer de att tala förbi varandra. Den här boken är typisk för genren, kort sagt.

Både Nyberg och Torvalds har djup kunskap om Ryssland och stor personlig erfarenhet av landet, och tanken var nog att det personliga meningsutbytet skulle vara ett grundtema i boken. Men det är bara Torvalds som tar detta ad notam. Nyberg skriver som den gamla diplomat han är, vilket faktiskt, ungefär mitt i, gör Torvalds så frustrerad att han säger ifrån. Det är enda gången temperament kommer fram, men när en något sårad Nyberg försvarat sig glöms snabbt den lilla misshälligheten.

De synpunkter, ståndpunkter och förklaringar som framförs är väl kända. Torvalds söker sig gärna bakåt i Rysslands historia, medan Nyberg mer uppehåller sig vid skeendena efter Sovjetunionens upplösning. De är överens om att det är Ryssland som driver Finland i armarna på NATO, men Nyberg medger att han var mot så sent som 2016. Liksom alla som diskuterar detta komplex frågar de sig vad vi inte såg, eller inte ville se, redan 2014, eller kanske borde ha sett redan 2008 eller rentav 2007, efter Putins tal vid säkerhetskonferensen i München. Liksom ingen annan har de något bra svar.

Det här är en ganska tunn bok, som visst håller för ett par timmars läsning, nöjsamt som det kan vara att följa ett par äldre, bildade och verserade herrars samtal, men angelägen saklitteratur är det inte.

Kuopiokrönikan blir bara bättre

2022-11-07 Sirpa Kähkönen: Vingar av lakan (2007; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co., 2022; 487 s.). Det här är fjärde delen av Sirpa Kähkönens mäktiga och magnifika Kuopio-heptalogi (Jon Fosses nya sjudelade verk heter ju ”Septologin”, men det är en ful sammanblandning av grekiska och latin, tycker helklassikern). Lind & Co. fortsätter oförtrutet med översättningarna, trots den svenska kritikens murlika tigande. Förlaget och översättaren är värda allt beröm!

Det här är den hittills längsta boken i serien, lite paradoxalt då den utspelar sig under en enda dag sommaren 1941, precis i början av fortsättningskriget, innan finska trupper ännu satts in i strid. Kähkönen förnyar sig hela tiden, både till form och innehåll. Det är ingen jämnt framlunkande familje- eller stadskrönika, som t.ex. Fogelströms Stad-serie, utan varje roman är där i sin egen rätt.

I Vingar av lakan är den ursprungliga huvudpersonen Anna Tuomi (baserad på Kähkönens mormor) och hennes familj något skjutna åt sidan, och de borgerliga kretsarna har fått större utrymme. Romanens motor är en ny figur, kabarésångerskan Mizzi Unruh från Viborg, som missat Amerikabåten från Petsamo och nu söker upp gamla arbetskamrater, som återfinns på – den stängda – restaurang Tatra i Kuopio. Hon har också en liten dotter med sig, Charlotta, av finska tungor kallad Saaralotta. Vad det ska bli av dem är bokens röda tråd. Liksom förstås oron för kriget, blandad med optimism om att det snart ska vara över. Arbetarfamiljerna sliter för mat för dagen, medan borgarna har andra bekymmer. Stupade anhöriga sörjs i båda kretsarna. Till formen är det en kollektivroman, där fokus förflytta mellan familjer och personer mellan varje kapitel. Ett ryskt bombanfall utgör en dramatisk kulmen.

Personkaraktäristiken är Kähkönens styrka, och liksom i förra romanen är hon rent mästerlig med att gestalta barn, som pojken Juho från förra boken och flickan ”Saaralotta”, vars beskyddare Juho uppfattar sig som. Ett särdrag som jag inte minns från de tidigare delarna är en poetisk besjälning av naturen och döda objekt. Ett fint exempel mot slutet av romanen, när det kvällas, är månen som iakttar staden och försöker få i gång ett samtal med en bronsstaty. Det är både vackert och humoristiskt.

Sirpa Kähkönens mycket varierade språk, ömsom sakligt, ömsom poetiskt tas mycket väl tillvara av Mattias Huss. Men helt invändningsfri är översättningen inte. I inte så fall har han inte gett sig (eller getts?) tid att hitta den mest idiomatiska översättningen utan stannat vid den ordagranna. Några exempel: Mannerheim var fältmarskalk, inte ”krigsmarskalk” (finska sotamarsalkka); luftvärnskanoner har ställningar, inte ”stationer” (finska asema) och en hamn har ett inlopp, inte en ”mynning” (finska sataman suu). Särskilt ”krigsmarskalk” är störande, då Mannerheim förekommer i ett par fantasifulla scener. Jag tar upp detta därför att översättningen annars är så väldigt bra, och skönhetsfläckarna hade varit lätta att avlägsna. Och väldigt bra är ju först och främst romanen. Håll ut, Kristoffer Lind, och ge oss de återstående delarna!

I Kuopio går livet vidare

2021-09-29 Sirpa Kähkönen: En vår av is och eld (2004; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2021; 475 s.). Det här är tredje delen i Sirpa Kähkönens sjudelade familjekrönika från Kuopio på 1930- och 40-talet (den första, Brudar i svart, kom på svenska 2019, den andra, Järnnätter, 2020). Denna håller samma höga klass som de två tidigare och innebär också en utveckling av författarskapet.

Romanen tar vid där den förra slutade. Vi får följa familjen Tuomi och deras grannar i arbetarkvarteren från hösten 1940 till midsommar 1941, när Finland åter hamnar i krig med Sovjetunionen. Tiderna är svåra. Det är brist på det mesta: varor, pengar, arbete. Huvudpersonen Anna ska dra försorg om sina små tvillingar Lilja och Otto, sin man Lassi, traumatiserad av lång fånglägervistelse och av vinterkriget, och den sängliggande svärmodern Serafina. Hushållets enda inkomster kommer från svägerskan Hilda, som har arbete på ett tvätteri. Anna och Hilda har svårt att dra jämnt på grund av olikheter i läggning och temperament, men de måste hålla sams för familjens skull. Anna är hela tiden nära utmattningens gräns, men hon måste orka. Viss lättnad får man i mathållningen av riskabelt lakfiske på sjöisen och av den gris som man förtänksamt skaffade i förra delen och som nu ska slaktas.

Nytt, och väldigt välgörande, i denna del är barnperspektivet. I förra delen var Mari en bifigur som dotter till Annas från Karelen evakuerade väninna Helvi. I den här delen är hon en huvudperson, som snabbt mognar från trotsig snärta till ansvarstagande och ansvarskännande ung kvinna. Lika psykologiskt trovärdig är Juho, en i praktiken föräldralös pojke som bor hos sin morfar i kvarteret. I bokens början är han ensam, kantig och misstänksam mot alla, men förstående människor i hans omgivning får honom långsamt att öppna sig. Dessutom har han läshuvud och kan sätta upp som mål att komma in i läroverket.

Även den sociala kretsen vidgas i denna del. En borgerlig familj introduceras, tidningsredaktören Lehtivaara och hans hustru Selma. Den senare är en överklassdam med socialt samvete som tar sig an Juho nästan som en fosterson. En mer svårtydd roll spelar den kraftfulle engelsmannen Mulligan, som varit frivillig i vinterkriget, men vars situation blir svårare i takt med att Finland politiskt och militärt närmar sig Tyskland. Ännu en social spelplats är den frekventerade restaurangen Tatra, där karelska Helvi får arbete som servitris och får in Anna på krogen som köksbiträde. Även svägerskan Hildas liv tar en ny vändning; om till det bättre återstår att se. Utvecklingen ser ut att gå åt rätt håll för många av romanfigurerna, men orosmolnen skockas med ryktena om ett nytt krig.

Sirpa Kähkönens stil känns igen från de föregående delarna: robust berättande ur allvetarperspektiv interfolierat med reflekterande partier som drar åt det lyriska hållet. Romanens gestalter tecknas i helfigur med sina förtjänster och sina fel och brister och är helt trovärdiga. Trots att detta är Sirpa Kähkönens femte bok på svenska har hon nästan inte satt avtryck alls i svenska medier (ingen av dem har recenserats i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet). Måtte inte Lind & Co förtröttas utan fortsätta låta översätta (Mattias Huss, storartad) och ge ut denna rika och gripande romanserie.

Affärsman och mystiker

2021-01-07 Olav S Melin (med bidrag av Synnöve Malmström och Bengt Kristensson Uggla): Den ensamme mecenaten. Tron och mystiken – Amos Andersons drivkrafter (Föreningen Konstsamfundet/Vidi Press Oy 2020; 224 s.). Föreningen Konstsamfundet är en av dessa rika finlandssvenska stiftelser som stöder kultur och samhällsliv på svenska i Finland. Till sitt 80-årsjubileum har föreningen, som är universalarvinge till sin grundare Amos Anderson, låtit utge denna bok om testatorn.

Amos Anderson (1878–1961) är förstås rätt okänd i Sverige, men det framgår av läsningen att han numera är rätt bortglömd i Finland också, trots att han gett namn åt det uppmärksammade nya konstmuseet i Helsingfors Amos Rex. Ändå var han under första hälften av 1900-talet en av Finlands rikaste män och den kanske största privata mecenaten och donatorn, med en fantasieggande biografi.

Olav S Melin relaterar visserligen levnadshistorien från den fattiga uppväxten på Kimitoön i Åbolands skärgård, de första affärerna, de stora investeringarna efter första världskriget när inflationen betalade av lånen, den långa tiden som ägare av och inflytelserik chef på Hufvudstadsbladet. Men det är mest ett sätt att hålla samman texten. Den kyrkligt verksamme journalisten Melin koncentrerar sig, som framgår av undertiteln, på Andersons starka religiositet och vad den betydde för hans gärning, främst hans mecenatskap. Amos Andersons tro var grundad i mystik, vilket närmade honom till katolicismen. Detta sågs inte med blida ögon av den ännu vid denna tid starkt antikatolska lutherska kyrkan i Finland. Amos (så benämns han ofta i boken) kunde till och med uppfattas som en agent för Vatikanen, trots sina stora praktiska och ekonomiska insatser för restaureringen av Åbo domkyrka. Den gamla svenskspråkiga eliten i Helsingfors såg ned på honom som en uppkomling, ”småkusinen från landet”, och släppte inte in honom i sina kretsar. I stället sökte han sig till politiska makthavare, inkluderande presidenter och statsministrar, och till ledande personer i teaterkretsar, inte minst uppburna och vackra aktriser, för vilka han anordnade frikostiga gästabud i sin representationsvåning på Georgsgatan 27. Det tycks som om han hade två motiv för sina donationer. Det religiösa motivet låg bakom bl.a. kyrkorestaurationer och utgivningen av praktverket Finlands medeltida kyrkokonst. Det sociala revanschmotivet figurerar i t.ex. medlen till Åbo Akademis återupprättande och Svenska Teaterns ombyggnad. De två motiven kombineras i Amos Andersons kanske största insats, som möjliggjorde den finska statens förvärv av Villa Lante i Rom, Finlands kulturinstitut i Italien. Sina religiösa intressen manifesterade han också i sin konstsamling, som intendenten vid Amos Rex Synnöve Malmström redogör för i sitt avsnitt av boken.

Amos Anderson var aldrig gift, och om hans sexuella läggning finns det gott om hypoteser men få eller inga belägg. Över huvud taget har det varit svårt för både samtid och eftervärld att få grepp om hans personlighet. Lika hård och hänsynslös som han kunde vara i affärer, lika gränslöst generöst uppträdde han som sina vänners vän och som mecenat. En som menar att dessa två sidor, ”förmiddagens Amos” resp. ”eftermiddagens Amos” utgör aspekter av en helhet är Bengt Kristensson Uggla, innehavare av Amos Andersons professur i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi. Han menar att kärleken till konsten och kulturen vägledde Amos i hans affärer, och hans avsnitt formar sig till en engagerad plädering för vikten av humanistisk bildning för ekonomistuderande.

Denna intressanta bok är vackert formgiven och rikt illustrerad. Desto tråkigare att den är så slarvigt korrekturgranskad. Sättningsfelen är legio och språkliga fel och otympligheter, finlandismer undantagna, saknas inte heller.

Vart är vi på väg?

2020-12-16 Partiernas vägskäl. Ett nytt politiskt landskap i Sverige och Finland (red. Olof Ehrenkrona; Appell Förlag 2020; 171 s.). Bakom denna bok står Kulturfonden för Sverige och Finland, som låtit ge ut den samtidigt på svenska och på finska (Puolueet tienhaarassa, Scriptum). Bokens syfte är att på ett lättillgängligt sätt informera om hur yttre faktorer har påverkat och kommer att påverka politiken och beslutsfattandet i de två länderna. Viktigast är de förändringar som medlemskapet i EU har medfört. De flesta författarna är ledande forskare i statsvetenskap och angränsande ämnen. Artiklarna är korta, konkreta och sakliga. Den i förordet uttalad avsikten att de medverkande skulle skriva personligt och essäistiskt har inte infriats, men jag är inte säker på att det är en nackdel. Personligast och intressantast uttrycker sig de förra EU-kommissionärerna Jyrki Katainen och Cecilia Malmström, intervjuade av journalisten Annika Ström Melin i bokens slutdel.

Boken inleds med en översikt av valsystemen i Finland och Sverige, med tonvikt på den stora skillnaden: personval i Finland, listval i Sverige. Efter reflexioner om riksdagens och den representativa demokratins roll av respektive talman (f.d. i Finland, då Matti Vanhanen numera är finansminister) följer bokens huvuddel: fem ”teman”, där en svensk och en finsk expert behandlar var sin aspekt på temat i fråga. Temana rör vertikal och horisontell maktdelning, opinionsförskjutningar och nya partier, rättighetsfrågor och maktförskjutningen från politik till juridik, samt utrikes- och säkerhetspolitik. Volymen avrundas med intervjuerna med Jyrki Katainen och Cecilia Malmström samt en sammanfattande kommentar till hela boken av redaktören Olof Ehrenkrona. Det blir en bra och nyttig sammanfattning av politiska och samhälleliga trender under två decennier av 2000-talet, utan att just meddela några nyheter (vilket knappast heller var utgivarnas mening). Intressantast fann jag temat ”Politiken och rätten – rättighetsfrågornas nya roll i välfärdspolitiken” där juristerna Fredrik Bergman från Sverige och Emil Waris från Finland belyser sambandet mellan det ökade fokuset på individuella rättigheter och domstolarnas konstitutionella roll.

En fråga man kan ställa sig är vilken målgrupp utgivarna tänkt sig. Störst utbyte torde studenter i statsvetenskap och juridik på grundnivå ha, men jag misstänker att de flesta som nås av boken är redan någotsånär välinformerade, som jag själv. Om jag får tala för denna heterogena grupp är det trevlig läsning som jag gärna rekommenderar men som ger få nya kunskaper eller insikter.

Fältskärn berättar – vi lyssnar

2020-12-10 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall under medverkan av Pia Forsell, Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Så var jag igenom de nästan 1 550 sidorna romantext + inledning. Min värdering från läsningen av första delen (se mitt förra inlägg 2020-11-22) står sig: det här är ett historiskt romanverk av hög internationell klass, även om det mattas lite i den femte och sista cykeln, som utspelar sig 1771–72, under frihetstidens sista riksdag och Gustav III:s statskupp.

Först en kort resumé. En storbonde i Storkyro i Österbotten med det av Topelius halvt försvenskade namnet Aron Bertila (på finska borde han heta Aaro Perttilä) är sedan klubbekriget en oförsonlig hatare av all adel. Men han är gift med en lågadlig kvinna och högmodig nog att skicka sin dotter till en ståndsmässig uppfostran i Stockholm. Flickan Emerentia, kallad Meri, blir med barn, återvänder hem och föder en son, Gustav, som utges för att vara Aron Bertilas son. Även denne påkostas en vårdad uppfostran och militär utbildning och gör snabb karriär i den svenska krigsmakten under trettioåriga kriget. När han efter slaget vid Breitenfeld 1631 blir adlad, med namnet Bertelsköld, gör fadern honom arvlös och upptar i stället sin förtrogne Larsson som sin arvinge. Härifrån utgår verkets idée fixe, hatet mellan den ofrälse, småningom mycket framgångsrika borgarsläkten Larsson och den snart grevliga ätten Bertelsköld. Detta hat återspeglar en huvudpunkt i Topelius hegelianska historiesyn: kampen, under konungen, mellan herremakt och folkmakt. Romansläkternas strid biläggs när Aron Bertilas sonsons sonson Carl Victor Bertelsköld i sitt andra äktenskap år 1752 gifter sig med ”borgarkungen” i Vasa Lars Larssons dotter Ester. Med Topelius historiska blick motsvaras den försoningen av Gustav III:s statskupp, när frihetstidens antagonistiska partier hattar och mössor tvingas gräva ner stridsyxan. Släktkrönikan blir på så sätt en allegori över det historiska skeendet.

Som i alla sina historieromantiska verk har Topelius även i denna ett pedagogiskt syfte, väl utrett i den utförliga och välskrivna inledningen till utgåvan. Viktigast är det finsknationella temat. Finlands och finnarnas (så benämns invånarna oberoende av modersmål) betydelse för det svenska riket betonas, inte sällan till överdrift. Skickligheten hos militära och politiska ledare från Finland som Torsten Stålhandske, Åke Tott och Arvid Horn poängteras; de finska soldaternas tapperhet och lojalitet framhålls, liksom den finska allmogens tålighet under stora ofredens lidanden. Som en av de ledande mössorna i borgarståndet får Lars Larsson plädera för frihandel och liberalism, särskilt för avskaffandet av det bottniska handelstvånget, mer än tio år före Chydenius (som inte är nämnd). Även i övrigt är romanen späckad med historiska och kulturhistoriska faktaupplysningar. Bertelsköldarna och Larssönerna må vara påhittade, men Topelius placerar hela tiden in dem i faktiska historiska skeenden, som är som är så korrekt återgivna som det var möjligt på historievetenskapens dåvarande ståndpunkt.

Men sist och slutligen är det den överdådiga berättarglädjen, den språkliga virtuositeten, inte minst i dialogerna, och de färgstarka gestalterna som gör läsningen till en lång fest. Den mordiske jesuitpatern Hieronymus hör nästan till allmänbildningen, liksom hans olydiga proselyt, den stolta Regina von Emmeritz. Över huvud taget begåvar Topelius kvinnorna med mer sammansatta karaktärer ån de ofta rätt endimensionellt tecknade männen, idealiserade som Gösta och Carl Victor Bertelsköld, tecknade som cyniska eller arroganta och ståndshögfärdiga som Gustaf, Torsten och Bernhard (d.y.) Bertelsköld. För att avsluta med romanverkets kanske mest kontroversiella inslag är de senare i besittning av den föregivet magiska Konungens ring, en oansenlig kopparring som sägs bringa lycka och framgång fram till dess att innehavaren begår mened. Detta är ju ett sagoelement som inte borde höra hemma i ett verk av detta slag, men Topelius har tydligen känt behov av en mer konkret röd tråd, och han använder ringen skickligt som ett spänningsskapande element.

Angeläget men svårsmält

2020-11-07 Ur majoritetens perspektiv. Opinionen om det svenska i Finland (red. Staffan Himmelroos & Kim Strandberg; Svenska litteratursällskapet 2020; 255 s.). Den här boken har ett spännande innehåll: en stor undersökning om hur den finskspråkiga majoriteten förhåller sig till finlandssvenskarna, det svenska språket i Finland, särskilt som obligatoriskt skolämne. Ansatsen är politisk-sociologisk, ibland politisk-psykologisk, och metoden är statistisk. Den är en rapport från forskningsfronten med en sådans alla kännetecken: noggrann redovisning av material och metoder, analyser och slutsatser. Det blir många tabeller, och statistiskt finlir med termer och begrepp som jag inte begriper (fast jag en gång i världen övat på standardavvikelser och chi-2-test). Det är kort sagt en bok skriven för andra forskare och inte för en intresserad allmänhet. Sådana läsare kan nöja sig med introduktionskapitlet och de två sammanfattande kapitlen på slutet. Så här sammanfattar de välkända statsvetarna Kimmo Grönlund och Lauri Karvonen undersökningens resultat i slutkapitlet:

Individer som hyser stort förtroende för andra människor ser mer positivt på svenskan än de vars syn på omvärlden präglas av misstänksamhet. Folk med goda kunskaper om Svenskfinland och det svenska i Finland är mer positiva än de vars kunskaper är skrala. Bor man i eller nära svenskbygder är man mer positiv, och direkta personliga kontakter med finlandssvenskar bäddar för en positiv syn. Allmänt empatiska personer har också lättare att acceptera det svenska än personer som har svårare att leva sig in i andra människors situation.

Kanske inte så överraskande, men det är naturligtvis bra att få detta så omsorgsfullt empiriskt belagt. Ett annat resultat är att de politiska partierna, med undantag för Sannfinländarna, är mer positiva till det svenska än sina väljare. För Sannfinländarna är det tvärtom. Kapitlet, och boken, avslutas med att Grönlund och Karvonen skissar på några strategier för finlandssvenskans framtid. Man bör inte ge upp den obligatoriska skolsvenskan, för då riskerar man riva upp sitt eget gärde. Med den nuvarande utvecklingen kommer finskspråkiga som kan ge samhällsservice på svenska att bli allt färre, varför finlandssvenskarna själva kanske får ansvara för denna. Ett radikalt förslag är att låta finlandssvenskarna utgöra en egen valkrets vid riksdagsval, som skulle garantera 10 mandat + Ålands enda (i dag 9 + 1). Det finns många viktiga frågor att diskutera med utgångspunkt från denna bok. Jag hoppas på en koncentrerad populär version av den.

Familjedrama med litterära kvaliteter

2020-10-26 Jakob Lind: Morfars pistol. Ett familjedrama (Kaunitz-Olsson 2020; 408 s.). Morfar hette Hjalmar Frisell, född 1880, död 1967, när dottersonen var ett år gammal. Bland ting han efterlämnade fanns en pistol, en Luger (Parabellum) med årtalet 1918 inristat. Den har fascinerat Jakob sedan barnsben och blev upptakten till hans mångåriga grävande efter morfaderns historia. Framför allt vad han gjorde i det finska inbördeskriget. Känt var att han, kapten i artilleriets reserv, hade tjänstgjort som frivilligkåren Svenska brigadens första chef men tidigt blivit ersatt och därefter är det tyst. I familjen var han känd som en charmig slarver, som knappast lyckats med något i livet, särskilt inte med att hålla i pengar, sina egna eller andras. Frisells dotter, DN-journalisten Ingela Lind, Jakobs mamma, ger honom ett blandat eftermäle i en artikel från 2013, https://www.dn.se/kultur-noje/kenyashortsen-var-som-en-forsvunnen-nyckel-till-minnet/ . När det vid en vindsröjning dök upp lådor med brev kunde Jakob sätta igång sina efterforskningar på allvar. Boken är tillägnad, och en kärleksförklaring till, författarens mormor, mer än 30 år yngre än sin make, en kvinna som kämpade hårt för att försörja familjen med tre döttrar.

Nu är det dags att meddela att denna bok är förbluffande bra, inte främst som biografi eller historieskrivning utan för sina litterära kvaliteter. Jakob Lind har förstått att materialet, eller huvudpersonen, inte håller för en regelrätt biografi, så han har format boken till en personlig skildring av en upptäcktsfärd i morfaderns fotspår. Typiskt är att Hjalmar Frisell genomgående kallas ”morfar”; det är ju, som undertiteln säger, ett familjedrama som ska berättas. Jakob flätar skickligt och känsligt ihop bokens teman: den vuxne Jakobs efterforskningar, morfaderns historia och minnen från Jakobs egen barndom, skolgång och studier samt en svår yrkesmässig motgång. Man kan diskutera relevansen av de personliga minnena, men de fogas sömlöst in i den övriga berättelsen och bidrar till att läsaren förstår Jakobs drivkrafter bättre.

Mer än halva boken handlar om Svenska brigaden i finska inbördeskriget och Hjalmar Frisells verksamhet där. Det finns inte väldigt mycket skrivet om detta, i synnerhet inte från senare år, så enbart mot den bakgrunden har Jakob Lind gjort en viktig insats. Han understryker hur viktig brigaden var för befälhavaren Mannerheim, inte av militära utan av politiska skäl, som en motvikt mot det tyska ingripandet. Militärt hade brigaden som sådan inte stor betydelse; däremot tjänstgjorde många enskilda svenska officerare i finska förband. Varken brigaden eller officerarna kan frikännas från att ha deltagit i det urskillningslösa dödandet av fångna eller flyende röda, det gör författaren klart.

Jag tror inte Jakob Lind på allvar tänkt sig kunna upprätta sin morfars heder, utan jag ser hans försök mer som ett litterärt grepp. Han famlar efter några halmstrån: förtalad av avundsmän i brigaden; eventuellt beordrad av Mannerheim att bli kvar i staben när brigaden första gången sattes in i strid utanför Tammerfors – med mycket stora förluster. Men med alla sina karaktärsbrister och moraliska tillkortakommanden är Hjalmar Frisell bortom räddning, vilket nog stått klart för Jakob om inte från början så från ett tidigt stadium i undersökningen. Just genom sin ärlighet blir denna bok ändå en vacker levnadsteckning med högt läsvärde.

Kuopio sommaren 1940

2020-08-17 Sirpa Kähkönen: Järnnätter (2002; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2020; 326 s.). Sirpa Kähkönen (f. 1964) är en av Finlands främsta skönlitterära författare. I Sverige blev hon känd först med den Finlandiaprisbelönta romanen Granitmannen (2015, på svenska 2017), men i Finland slog hon igenom redan 1998 med den första delen i den sju volymer långa s.k. Kuopiosviten. Den har det pigga förlaget Lind & Co börjat ge ut på svenska. Första delen, Brudar i svart, kom förra året, och nu är det dags för den andra. Förlaget har också gett ut faktaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2010, på svenska 2018), som dokumenterar verkligheten bakom romanserien, som bygger på författarens morföräldrars upplevelser. Jag har skrivit om alla tre i detta forum.

Första delen slutar 1939, strax före vinterkriget. Huvudpersonen Annas man Lassi har frigivits efter sju år i fängelse för kommunistisk verksamhet. Andra delen utspelar sig sommaren 1940. Vinterkriget har alltså passerat. Lassis unge brorson Jalmari har stupat, och strax efteråt dör Annas svärfar. Den tidigare så kraftfulla svärmodern börjar tackla av, inte minst mentalt. Lassi har varit vid fronten i något slags straffkompani och kommer hem som ett fysiskt och psykiskt vrak. Det kommer an på de två kvinnorna Anna och hennes svägerska Hilda att hålla liv – bokstavligen – i hushållets medlemmar, till vilka också hör Annas ettåriga tvillingar. Hilda har sitt arbete på ett tvätteri, men Anna kan inte arbeta när hon har barnen att ta hand om. Pengar är det ont om; å andra sidan finns nästan inget att köpa. Man gräver upp blomsterrabatter och sår grönsaker och odlar potatis på ett annat stycke land. En ljuspunkt är vänskapen med den från Karelen evakuerade servitrisen Helvi och hennes ca tioåriga dotter. Anna är totalt utarbetad, men hon måste ju orka, för barnens skull. Annas gamla väninna Lilja lär ha synts i trakten men inte gett sig tillkänna, och inför ett annalkande nytt krig börjar de gamla kommunisterna sin hemliga verksamhet igen, något som Anna vill och måste hålla sig ifrån. I möten med överhetens representanter (läkare, säkerhetspolis) lyfts klassklyftorna fram och fördomar blottas.

Detta låter som en outhärdlig misärskildring, men så är inte alls läsningen eftersom prosan är av så hög litterär halt (jag utgår från att Mattias Huss utomordentliga översättning gör originalet rättvisa). Ett rättframt berättande avlöses ofta av mer reflekterande, nästan poetiska partier, och författarens inlevelse i sina gestalter är så stark att den smittar av sig på läsaren. Konstnärligt är Järnnätter ett stort steg framåt från Brudar i svart. Förlaget har utlovat tredje delen till nästa år. Hur ska jag kunna ge mig till tåls till dess?

Henrik Meinander hyllad

2020-07-16 Köpa salt i Cádiz och andra berättelser. Festskrift till professor Henrik Meinander den 19 maj 2020 (red. Henrika Tandefelt, Julia Dahlberg, Aapo Roselius & Oula Silvennoinen; Siltala 2020; 424 s.). Att den av forskarkolleger, elever och läsande allmänhet omtyckte Henrik Meinander, innehavare av den svenskspråkiga professuren i historia vid Helsingfors universitet, skulle föräras en festskrift på sin 60-årsdag var en lågoddsare. Det har blivit en gedigen och elegant produkt, utgiven av det finskspråkiga förlaget Siltala med finsk parallelltitel (Cádizin suolaa ja muita kertomuksia) och redaktionella texter på både svenska och finska. Av de 22 bidragen är 18 på svenska, 3 på finska (som jag inte kunnat läsa) och 1 på engelska. Av författarna är alla utom två, svensken Kjell Östberg och tysken Michael Jonas, från eller verksamma i Finland, de flesta vid Helsingfors universitet. Det kan tyckas onödigt begränsande, men redaktionen har väl velat ha en hanterlig volym, och då har de lokala kollegerna haft första tjing.

Henrik Meinander är ju det moderna Finlands historiograf par excellence, och bidragen rör sig i de flesta fall i Finland–Sverige och dess närområde. Undantagen är Charlotta Wolffs artikel om entusiasmen för det amerikanska frihetskriget bland svenska officerare, som – främst av karriärskäl – sökte sig dit för att skaffa krigserfarenhet, och Holger Weiss om sårbarhet och överlevnad i jordbrukssamhällen i förkolonial tid i det som nu är norra Ghana. Kjell Östberg skriver om den socialistiska nytändningen inom socialdemokratin i Sverige på 1970-talet och Derek Fewster om dataspel som praktiskt historiebruk, men alla övriga artiklar berör storfurstendömet eller det självständiga Finland eller det odelade svenska riket före 1809.

Som antyds av undertiteln har författarna gärna sökt sig utanför historieskrivningens vanliga huvudfåror. Det är dock inte fråga om något fritt berättande utan vetenskapligt baserade texter med noggrann redovisning av källor. Jag hade önskat mig lite mer berättarglädje, men de flesta artiklarna är skrivna på en ganska glanslös normalprosa. Det gör det lite svårt att på allvar intressera sig för inflyttningsmönster på 1700-talet i Nyland från borgare i Nyen och flyktade estniska livegna.

Vad som blir behållningen är sist och slutligen en fråga om tycke och smak. Jag fäste mig vid två artiklar om Mannerheim, av Kristina Ranki om denne som riksföreståndare 1919 och av Michael Jonas (på engelska) om hans förhållande till Tyskland, vid Charlotta Wolffs ovan nämnda artikel, vid Magdalena af Hällströms biografiska skiss av Hedvig Ulrika De la Gardie, G.M. Armfelts maka, vid Annette Forsén om Sverige som genomfartsland under första världskriget och vid Peter Stadius om den nordiska enhetstanken under andra världskriget.

Som lingvist satte jag ändå allra störst värde på två bidrag med språklig anknytning. Den ena, av Ainur Elmgren, handlar om författaren och publicisten i Eldbärargruppen (Tulenkantajat) Erkki Vala och hans komplicerade förhållande till det svenska språket i Finland. Den andra, av Jari Marjanen, behandlar det kända mottot ”Svenskar är vi inte (längre), ryssar vill/får vi inte bli, låt oss/vi måste vara finnar”. Marjanen går igenom mottots ursprung, dess spridning, dess många varianter och de betydelser som lagts in i det. Mycket spännande!