KLassikernas klassiker – tidsbunden och tidlös

2021-03-20 Dante Alighieri: Den gudomliga komedin (ca 1320; svensk övers. Ingvar Björkeson, Natur och Kultur 1983; 525 s. inkl. inledning av Olof Lagercrantz, kommentarer och bibliografi). Som mina läsare kanske minns läste jag nyligen litteraturvetaren Conny Svenssons De läste Dante, som refererar och kommenterar tidigare Danteuttolkare. Det kändes som en utmaning, och nu har även jag läst La Commedia (divina ’den gudomliga’ är ett mycket senare tillägg). Med sina 100 sånger om totalt mellan 14 000 och 15 000 femtaktiga jambiska versrader, grupperade i treradiga strofer kallade terziner, är det som Olof Lagercrantz framhåller i sin inledning ”ingen överväldigande textmassa”. Men, fortsätter Lagercrantz, ”dikten är trots detta svårframkomlig därför att Dantes framställning är så komprimerad och laddad. Läsningen fordrar en långsammare takt än vad du troligen är van vid.” Att ”recensera” Komedin efter en genomläsning i en takt på 6–7 sånger om dagen är sålunda omöjligt och meningslöst. Jag får nöja mig med ett antal spridda observationer.

Men först en kort sammanfattning. Berättaren har gått vilse i en mörk skog och hotas av farliga djur. Då dyker en skuggestalt upp som visar sig vara den romerska diktaren Vergilius, sänd av berättarens avlidna älskade, Beatrice. Vergilius ledsagar berättaren först allt djupare genom Helvetets (Infernos) kretsar: ju längre ner, desto större förbrytare och syndare och desto svårare eviga straff. Därnäst bestiger de Skärseldsberget (Purgatorio) och möter själar på väg uppåt, mot frälsning. På toppen av berget får berättaren återse Beatrice, som blir hans ledsagarinna genom Paradisets kretsar tills de slutligen når den högsta, Empyrén, där han får skåda Gud.

Beskrivningarna av miljöer och gestalter är åskådliga, dialogerna känns naturliga, även om de dödas andar ofta talar i gåtor. Men ska man fatta detta konkret, kan Dante ha föreställt sig att det hinsides faktiskt såg ut så här? Nej, är mitt svar. Den tydligaste läsanvisningen ges redan i den allra första terzinen:

Till mitten hunnen på vår levnads vandring
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen.

Det är en Dante i den yngre medelåldern som i landsflykt efter en felslagen politisk kalkyl vill göra upp räkningen – med sina fiender men inte minst med sig själv. De helvetesstraff han tänker ut åt fienderna speglar deras försyndelser och bör ha varit lätta att förstå för tidens läsare. (Man noterar det paradoxala i hur hårt tidsbunden denna tidlösa klassikernas klassiker faktiskt är.) Men sedan säger Dante farväl till politiken och låter sin pilgrim börja en andlig utveckling som gör honom värdig att frälsas. Ju längre fram vi kommer, desto säkrare är berättaren att han är på rätt (andlig) väg. När han först träffar Beatrice framstår hon som en rätt sträng lärare som går till rätta med berättarens högmod och andliga okunnighet, men längre fram kan han i en kombination av ödmjukhet och självsäkerhet tillfredsställande besvara apostlarna Petrus och Jakobs frågor om trons resp. hoppets mysterium. En obesvarad fråga är själva slutet. Det understryks genom hela verket att berättaren i motsats till alla dem han möter är en levande människa av kött och blod. Men är han det även sedan han sett Gud? Beskriver han i de sista raderna sin egen död? Men vem har i så fall på jorden nedtecknat berättelsen?

En annan paradox (utöver den tidsbundna tidlösheten) är den fromme katoliken Dantes ständiga åberopande av gestalter ur den antika mytologin. De är inte direkt agerande men används i bilder och liknelser, och det är inte lätt att hänga med. För en humanistiskt bildad florentinare var det kanske förståeligt, men 700 år senare är de snarare som fornisländska kenningar.

Ingvar Björkesons översättning är ett omvittnat storverk. Han har avstått från rim (det är mycket lättare att rimma på italienska än på svenska) för att kunna återge texten desto trognare. De elva stavelserna i raden följer han undantagslöst, men svenskans ordbetoningar bryter inte sällan mot den jambiska rytmen. Det är dock en småaktig anmärkning. Ett storverk är också Björkesons kommentarer till enskilda textställen, vilka förekommer många gånger i varje sång. Kommentardelen i liten stil omfattar 116 sidor, helt nödvändiga för förståelsen av verket.

Ellen Thesleff, inte längre glömd

2020-02-18 Hanna-Reetta Schreck: Jag målar som en gud. Ellen Thesleffs liv och konst (2017; svensk övers. Camilla Frostell, Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag 2019; 444 s.). Ellen Thesleff (1869–1954) fick ett långt liv och en 70 år lång, övervägande positivt bemött konstnärsbana. Hon är väl representerad på museer i Finland och övriga Norden och även i Frankrike och USA. För eftervärlden har hon trots detta förblivit relativt okänd, särskilt i jämförelse med sin samtida landsmaninna Helene Schjerfbeck. Varför?, frågar sig den finska konstvetaren Hanna-Reetta Schreck och kartlägger minutiöst Thesleffs levnad och konstnärliga karriär. Något tveklöst svar på frågan får vi knappast, däremot en ytterst fängslande biografi, där skildringen av livet och konsten fortlöper parallellt och interagerande. Den relativa glömskan kring Ellen Thesleff framstår som oberättigad och orättvis.

Ellen (som Schreck konsekvent kallar henne) växte upp med två bröder och två systrar i en adlig familj i Finland. Fadern Alexander var väg- och vattenbyggnadsingenjör som avancerade ända till överdirektör och högste chef för Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Föräldrarna, särskilt fadern, uppmuntrade Ellens konstnärsplaner. Familjesammanhållningen var stark, och modern Lilli (eg. Emilia) och de tre systrarna Ellen, Gerda och Thyra kom att stå mycket nära varandra i synnerhet efter faderns tidiga bortgång 1892, 54 år gammal. Det sommarnöje som fadern skaffat i Murole i Ruovesi förblev familljens fasta punkt, småningom i det nya huset Casa Bianca, i deras hela liv.

Ellen ville ut, och studerade i Frankrike som så många vid den tiden. Men den stad som kom att sätta sin prägel på hela hennes liv och konstnärskap var Florens, dit hon kom första gången 1894 och dit hon ständigt återvände, med modern och systrarna i olika kombinationer. I Florens träffade hon också den engelske teater- och konstteoretikern Gordon Craig. De blev aldrig ett par men förblev livslånga vänner och samtalspartner, större delen av tiden per brev. Deras diskussioner påverkade utan tvivel Ellens konst, men inte så att hon underkastade sig; därtill var hennes självtillit och konstnärliga originalitet alltför starka.

Just tilltron till den egna förmågan är ett drag som Schreck lyfter fram, med hjälp av rikliga citat från dagböcker och, framför allt, brev: till modern, till syskonen, till Gordon. Ellen skriver som hon har lust, utan mycket beaktande av interpunktion och grammatik, men en del formuleringar och stavningar är så egendomliga att jag misstänker att de blivit feltolkade. Hon kommenterar gärna pågående arbeten med humor och självironi, som i detta brev till en systerdotter 1945: ”Dock jag har målat. Ena dagen trodde jag det ej var så omöjligt att jag var Nordens Leonardo – den andra var jag ej så alldeles säker därpå.”

Som alltid med böcker från Svenska litteratursällskapet är denna snyggt formgiven och rikt illustrerad med både fotografier och Ellens konst. Varje kapitel inleds av en helsidesplansch med Schrecks analys av verket. Redan i Paris får Ellen upp ögonen för symbolismen, som blir hennes ledstjärna, men hon utvecklar den till något helt eget och personligt där formen blir upplöst och färgen spelar huvudrollen. Men det går inte att inordna Ellen Thesleff i någon ism; hon var en konstnär som alltid gick sin egen väg.