Ett polyfoniskt verk

2020-08-30 Kjell Westö: Tritonus. En skärgårdsberättelse (Albert Bonniers Förlag 2020; 381 s.).

”Har du på livets stigar märkt nån gång
Ibland de tusende, du där sett vandra,
Hur av en okänd makt, ett inre tvång,
En människa kan dragas till den andra?
Man ser ett anlete, en röst man hör,
Och fängslas, glädes, vet ej själv varför.”

Inledningsstrofen till Runebergs ”Fänrikens hälsning” kunde stå som motto till ett av temana i en på sådana mycket rik roman: den gryende vänskapen mellan de omaka männen stjärndirigenten och kosmopoliten Thomas Brander och amatörmusikern och den platsbundne skärgårdsbon Reidar Lindell. Brander har byggt en jättevilla, Casa Tritonus, på ön Ravais, och Lindell är hans närmaste granne. Båda har problem med sig själva. Brander har stagnerat i sin karriär och dumpats av sin unga älskarinna, violinisten Krista, som dessutom skickar honom taskiga sms om sitt nya förhållande med en yngre dirigent på uppåtgående. Lindell kan inte komma över sorgen efter sin döda hustru. Den ömsesidiga sympatin finns där redan vid deras första möte, men båda är reserverade och lite misstänksamma, och romanen går mot sitt slut innan de byggt upp ett förtroende. Det är en vacker skildring av två män i Westös egen ålder, som börjat fundera på sitt åldrande. Kanske inte det rent fysiska – ingen av dem är ännu 60 – men hur grunden vacklar under deras tidigare så starka fäste i yrkesliv och samhälle.

En roman rik på teman, ja. Ett framgår av undertiteln: den finländska skärgården. Boken innehåller fina naturbeskrivningar, men det är skärgårdssamhället som är huvudmotivet. De fåtaliga människornas beroende av varandra och de konflikter som ändå uppstår, de långa avstånden och det ständiga färjandet mellan öarna, dragkraften från fastlandet som gör det allt svårare att upprätthålla alla samhällsfunktioner. Miljöerna är fiktiva, men mycket konkreta. Jag har svårt att inte läsa in Väståbolands stora öar och storstaden Åbo i namnen Askinge, Ravais, Bergskär, Reto och Olofshamn.

Men först som sist är detta en musikroman. Kjell Westö har alltid vävt in musik i sina romaner, och här gör han det fullt ut. Branders och hans kollegers klassiska musik refereras, analyseras och kommenteras på ett så inträngande och detaljerat sätt att jag häpnar. Även Lindells och hans vänners musik i deras amatördansband får stort utrymme, men här lägger min egen okunnighet på området hinder för förståelsen. Musiken står inte för sig själv i berättelsen utan ackompanjerar och förklarar skeenden och stämningar i berättelsen.

Kärlek, och sex, är också ett tema. Brander har haft många affärer (och en av dem kostar honom ett chefsdirigentjobb i Stockholm på grund av en metoo-liknande anklagelse); Lindell och bandets vokalist Annette finner varandra i sin ensamhet, men det är komplicerat; en annan bandmedlems hustru är otrogen. Och det inte av en slump som Westö döpt viken vid vilken huvudpersonerna bor till Pungviken.

Ett sidotema, för att låna en musikterm, är generationsgapet. Både Brander och Lindell har komplicerade förhållanden till sina respektive endabarn, Branders son Vincent och Lindells dotter Maja. De får ganska mycket utrymme i Ravais skärgårdssommar för att ställa föräldragenerationen till svars. Båda har valt helt andra liv än sina fäder och ser på världen med andra ögon. I Majas väninna Sandy Miller återser vi en gestalt från Westös förra roman, Den svavelgula himlen, Stella Rabells dotter Sandrine.

Några ord också om ett i sista stund inkastat tema: världen efter pandemin. Romanen har efter en sen bearbetning flyttats några år framåt i tiden, när coronapandemin är överstånden. Det mesta har återgått till det normala, men något har hänt, lite oklart vad. I mina ögon var detta en onödig retusch, särskilt som tidsmarkörerna i övrigt inte är så tydliga. Och om det går bra att skapa en fiktiv spelplats, varför inte en fiktiv speltid också? Detta är min enda invändning mot romanen.

Alla teman flätar Kjell Westö ihop i ett händelseförlopp som utspelar sig under en senhöst och följande sommar. Berättarperspektivet växlar mellan Brander och Lindell; alla andra är bipersoner. Fokus ligger på deras väg till återvunnen balans och harmoni, men det händer saker hela tiden, som det ska i en episk berättelse, och ger belysning åt huvudhandlingen. Casa Tritonus (namnet efter ett beryktat intervall, överstigande kvart) med sina rumsvolymer blir en symbol för Branders tomhet. Det är ett detaljarbete där inget lämnats åt slumpen och som visar Kjell Westös storhet som romanförfattare.