Etikett: glesbygd

En Kerstin Ekman före ”Kerstin Ekman”

2023-03-29 Kerstin Ekman: Mörker och blåbärsris (Albert Bonniers Förlag 1972; 202 s.). Det här är en Kerstin Ekman ett par år före sitt definitiva genombrott som en av våra stora författare med Häxringarna 1974. Så här 50 år senare läser man den med retrospektiva glasögon: vad pekar framåt mot skaparen av Händelser vid vatten och ”Vargskinnet”-trilogin, och vad har hon lämnat bakom sig? Vad känner man igen och vad känns främmande?

Behärskningen av stilmedlen, den språkliga fantasin och ordglädjen är på plats, liksom den precisa och doftande naturskildringen. Glesbygden och dess människor finns här, men varken personteckningen eller relationerna mellan människor har det djup de senare får. De är sedda av en författare på avstånd.

Denna orättvisa betraktelse föranleds av det är första gången jag läser denna roman. Hade jag läst den då skulle jag nog ha menat att Kerstin Ekman tagit ytterligare ett steg i sin författarkarriär. För det är en tät berättelse, med tydliga konflikter, ömsom burlesk, ömsom tragisk, ömsom kritisk. Här finns klasskonflikt och konflikten storstad–glesbygd men också ett erotiskt triangeldrama, allt skickligt hopvävt.

Det vore synd att referera handlingen för dem som inte läst romanen, men något ska väl sägas om spelplanen. Handlingen utspelar sig i en by i norrländsk gledbygd under knappt ett år, från vårvinter till fram på höstkanten. Huvudpersonen Helga Wedin är änka efter en tidigare välbärgad gårdsägare som förlorat sina pengar på travhästar. Nu lever hon under små förhållanden med den tidigare drängen Edvard. In flyttar den vuxna styvdottern Åsa, som bott i Stockholm och fått den utomäktenskaplige sonen Rolf. Till byn kommer också Helgas syster Adèle, som gift upp sig med företagaren Nolby (inget förnamn). Byns starke man är svinuppfödaren Norén, illa omtyckt, men han kan ge jobb. Med två andra bybor, Isak och ”Helfeten”, satsar Edvard och, motvilligt, Helga på hembränning, men den fria spriten gör att alla dricker på tok för mycket, med svåröverskådliga följder. Särskilt för Helga, som med svag självkänsla och anlag för svartsjuka går in i en svår depression. Detta kan låta som en ren eländesskildring, men Kerstin Ekman var redan då en alldeles för skicklig författare för att fastna i något sådant. Uppskattar man hennes författarskap men inte läst denna roman ska man absolut göra det.

Läsvärd långdikt – men opoetisk

2020-04-01 Marit Kapla: Osebol (Teg Publishing 2019; 811 s. som pappersbok, 148 s. som e-bok). Osebol är en liten by i Klarälvsdalen i norra Värmland, numera med ett fyrtiotal invånare. Marit Kapla, själv född och uppvuxen i byn men sedan länge bosatt i Göteborg, har återvänt och intervjuat alla invånarna om deras liv. Intervjusvaren, uppställda som dikter, bildar bokens text. Ett antal stämmor, orkestrerade av Kapla, som själv kommer till tals bara i ett kort efterord.

Den poetiska ansatsen fungerar bara här och var. Oftast är berättelserna för prosaiska för att läsas som dikt; täta radbrytningar har ingen effekt. Men berättelserna är i hög grad värda att lyssna på. Inte bara ger de en bild av hur det är att leva i glesbygden som en storstadsbo, som jag, har svårt att föreställa sig. De avslöjar också ett annat sätt att tänka och förklarar kanske varför stads- och glesbygdsbor har så svårt att förstå varandra. Om nedläggningar, om industrialiseringen av skogsbruket, om vargen. Och mycket annat. Särskilt intressanta blir de sidobelysningar som inflyttare från andra länder, som Danmark, Nederländerna och Ungern, ger.

Osebol påminner förstås mycket om 2018 års Augustprisvinnare Aednan. Man påminns också om Svetlana Aleksijevitjs böcker. Den litterära nivån är dock klart högre hos de senare. Det är ingen kritik av Marit Kaplas bok, som har stora förtjänster, däremot av Augustprisjuryn som utnämnde den till årets skönlitterära bok 2019. Det är den inte