2023-03-29 Kerstin Ekman: Mörker och blåbärsris (Albert Bonniers Förlag 1972; 202 s.). Det här är en Kerstin Ekman ett par år före sitt definitiva genombrott som en av våra stora författare med Häxringarna 1974. Så här 50 år senare läser man den med retrospektiva glasögon: vad pekar framåt mot skaparen av Händelser vid vatten och ”Vargskinnet”-trilogin, och vad har hon lämnat bakom sig? Vad känner man igen och vad känns främmande?
Behärskningen av stilmedlen, den språkliga fantasin och ordglädjen är på plats, liksom den precisa och doftande naturskildringen. Glesbygden och dess människor finns här, men varken personteckningen eller relationerna mellan människor har det djup de senare får. De är sedda av en författare på avstånd.
Denna orättvisa betraktelse föranleds av det är första gången jag läser denna roman. Hade jag läst den då skulle jag nog ha menat att Kerstin Ekman tagit ytterligare ett steg i sin författarkarriär. För det är en tät berättelse, med tydliga konflikter, ömsom burlesk, ömsom tragisk, ömsom kritisk. Här finns klasskonflikt och konflikten storstad–glesbygd men också ett erotiskt triangeldrama, allt skickligt hopvävt.
Det vore synd att referera handlingen för dem som inte läst romanen, men något ska väl sägas om spelplanen. Handlingen utspelar sig i en by i norrländsk gledbygd under knappt ett år, från vårvinter till fram på höstkanten. Huvudpersonen Helga Wedin är änka efter en tidigare välbärgad gårdsägare som förlorat sina pengar på travhästar. Nu lever hon under små förhållanden med den tidigare drängen Edvard. In flyttar den vuxna styvdottern Åsa, som bott i Stockholm och fått den utomäktenskaplige sonen Rolf. Till byn kommer också Helgas syster Adèle, som gift upp sig med företagaren Nolby (inget förnamn). Byns starke man är svinuppfödaren Norén, illa omtyckt, men han kan ge jobb. Med två andra bybor, Isak och ”Helfeten”, satsar Edvard och, motvilligt, Helga på hembränning, men den fria spriten gör att alla dricker på tok för mycket, med svåröverskådliga följder. Särskilt för Helga, som med svag självkänsla och anlag för svartsjuka går in i en svår depression. Detta kan låta som en ren eländesskildring, men Kerstin Ekman var redan då en alldeles för skicklig författare för att fastna i något sådant. Uppskattar man hennes författarskap men inte läst denna roman ska man absolut göra det.
Min läsning 