Henry Parlands skrifter – utgåvan fullbordad

2020-03-19 Henry Parland: Kritik och Brev (Henry Parlands skrifter 3 resp. 4, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag 2019 resp. 2020). Detta är de två sista delarna i bokform av den textkritiska utgåvan av Henry Parlands samlade verk. Jag har tidigare skrivit om Dikter och Prosa. Utvidgade versioner av alla delarna finns digitalt på https://parland.sls.fi , där man också hittar en femte del, romanen Sönder, vars textkritiska utgåva kom i bokform redan 2005. Det är beklagligt, om än förståeligt, att inte Sönder fått utkomma i samma förnämliga tryckta form som de övriga skrifterna.

Det finns nämligen en tydligt fallande angelägenhetsordning i utgåvan. Viktigast är utan tvivel Dikter; som poet var Parland helt klart en nydanare. Nummer två är Sönder, som ehuru ofullbordad visar vilken prosadiktare Parland kunde ha blivit. Därnäst kommer Prosa, där man kan följa en ung författares intressanta utveckling.

I Kritik finns många stycken som visar på Parlands exceptionella begåvning och brådmognad, men stilistiskt är han här ännu outvecklad; de flesta artiklarna höjer sig knappt märkbart över de, visserligen utmärkta, skoluppsatser som tagits med. Alla artiklarna är skrivna i Kaunas av en 21–22-åring och är av två skilda slag: artiklar på svenska om litauiska eller sovjetryska ämnen, skrivna för en läsekrets i Finland, och artiklar skrivna på tyska (och översatta till litauiska) om förhållanden i Finland och avsedda för läsare i Litauen. Den förra kategorin är avgjort intressantast. Den läsande allmänheten i Finland visste knappt någonting om sovjetisk kultur, så här gjorde Parland verkligen en insats. Särskilt artiklarna om sovjetisk film, ställd mot Hollywoodfilmen är nydanande i sin teoretiska förståelse av filmens egenart som konstform. Även en artikel om den judiska teatern i Kaunas är ytterst läsvärd än i dag. Artiklarna om finlandssvensk, finsk, svensk och skandinavisk samtidslitteratur är läsvärda men föga originella, medan de om politiska och samhälleliga förhållanden i Finland har mest akademiskt intresse.

Brev borde nog helst läsas i den digitala versionen, där kallad Korrespondens, eftersom den även innehåller brev till Henry Parland (det har jag dock inte gjort). En ohjälplig brist är att Parlands brev till Gunnar Björling saknas (de brann upp vid ett bombanfall under fortsättningskriget), men i den digitala utgåvan finns i alla fall Björlings brev till Parland. I boken är det brev av två slag, till vänner, främst den jämnårige blivande konstnären och kritikern Sven Grönvall, och till föräldrarna. I de förra, i språk och jargong rätt typiska för brev mellan tonårspojkar, känner man igen författaren Parland, medan breven till föräldrarna, i huvudsak från Kaunas, är konventionella och mest går ut på att förklara att han mår bra.

Det är ett viktigt arbete som utgivarna, under ledning av Per Stam, och Litteratursällskapet nu slutfört. Jag skulle dock inte rekommendera dessa två avslutande delar till några andra än Henry Parland-nördar.

Henry Parlands kortprosa

2019-08-03 Henry Parland: Prosa (Henry Parlands skrifter 2, utgiven av Elisa Veit, Svenska litteratursällskapet i Finland / Appell Förlag .Stockholm 2019). Förra året kom den stora volymen Poesi. Denna volym innehåller Parlands skönlitterära prosa utom romanen Sönder (som får en egen volym i skriftserien) samt sådant som utgivaren kallat ”Dagboksliknande anteckningar”. Texterna omfattar ca 175 sidor, men med inledning, noter, kommentarer och litteraturförteckning har det blivit totalt 342 sidor. En mönstergill textkritisk utgåva, som alltid hos SLS.

Under Henry Parlands livstid (han dog i scharlakansfeber 1930, 22 år gammal) publicerades bara fem korta, närmast skissartade, texter samt den genomarbetade novellen ”Jag och min fars glasögon”, skriven för en av Bonniers Veckotidning utlyst tävling. Av kvarlåtenskapen har en hel del publicerats i de postuma samlingsvolymerna Återsken (1932) och Den stora dagenefter (1966), ofta rätt hårt redigerat av utgivarna, brodern Oscar Parland och vännen Gunnar Björling. Här återges allt, i olika stadier av färdigställande, så nära Henry Parlands egen text som möjligt.

Vad lägger då dessa texter till bilden av Henry Parland som författare? Inte så mycket, kanske. Det råder nog inget tvivel om att han var mer betydande som poet. Men han kunde, om han fått leva, ha utvecklats till en betydande prosaist. Det visar ju framför allt den ofullbordade romanen Sönder. I den här volymen är det tydligt att det är de längre styckena som visar fram mot ett mer betydande författarskap. Jag vill framför allt lyfta fram ”Harald Bangs dubbelliv”, skriven redan 1926. Här finns alla de teman som kännetecknar Parlands prosa: alkohol, ångest, kvinnohistorier, dödsdrift. Om poeten Parland ofta döljer sig bakom ironiska grimaser, tycks prosaisten framträda med naket ansikte.

Man kan diskutera om de ”dagboksliknande anteckningarna” hör hemma här (och det gör utgivaren också). De är från hans sista år, dels från tiden strax före avresan till Kaunas, dels från hans vistelse där. Avsikten var att han skulle leva hälsosammare där, under morbror Vasilius Sesemanns vakande öga, men anteckningarna visar ingen bättring och knappast någon vilja till det heller. Man kan förmoda att Henry Parlands hälsa redan var undergrävd när han dukade under för scharlakansfebern. Och jag undrar i mitt stilla sinne om den dödsdrift han skildrar i flera av texterna var hans egen.

En av de tidigt döda

2018-12-07 Henry Parland: Dikter (Henry Parlands skrifter 1, utg. Per Stam, Svenska litteratursällskapet i Finland/Appell Förlag 2018). Under sitt korta liv (1908–30) gav Henry Parland ut bara en tunn diktsamling, ”Idealrealisation” (1929) och publicerade ytterligare en handfull dikter i tidningar och tidskrifter. Nu föreligger hans samlade dikter i en volym på 872 sidor. Hur är detta möjligt?

Frågan har två svar. Dels lämnade Parland efter sig en stor mängd manuskript i olika stadier av färdigställande (två volymer prosa är aviserade efter denna volym). Här har allting som av utgivaren betecknats som poesi tagits med, även ofullbordade fragment och sådant som säkert inte varit avsett att publiceras. Dels är detta en vetenskaplig utgåva av högsta halt med en extremt detaljerad textkritisk apparat, kommentarer till varenda dikt och två register. Därtill en 80-sidig inledning, som både redogör för arbetet med utgåvan och utgör en minibiografi över Parland. Dikterna upptar drygt hälften av sidantalet, men textmassan är förhållandevis liten. Det är en dikt per sida, och dikterna är sällan mer än 10–12 rader, ofta kortare. Ett fåtal texter har klassats som prosalyrik och upptar två sidor var.

Henry Parland föddes in i en kosmopolitisk miljö i S:t Petersburg, i en familj med skotsk-tysk-rysk bakgrund. Familjen (med de två yngre bröderna Oscar och Ralf, även de blivande författare) kom som flyktingar till Finland efter ryska revolutionen. Svenska lärde sig Henry först som 14-åring i skolan i Grankulla. Efter studentexamen läste han juridik i Helsingfors men ägnade sig mer åt sina litterära intressen, varvat med ett utsvävande krogliv. Viktigt för hans litterära utveckling var mötet med Gunnar Björling. För att rädda Henry till en mer stadgad tillvaro skickades han 1929 av familjen till en morbror i Kaunas, vid den tiden Litauens huvudstad, där han fick en tjänst vid det svenska konsulatet. Bara ett år senare dukade han under för scharlakansfeber.

Men vad är det för sorts poesi som samlats inom pärmarna? Henry Parland var ett yngre skott på den finlandssvenska modernismens träd men med en omisskännligt egen röst. Han skrev om det som omgav honom i den urbana miljön: bilar, konsumtionsartiklar, reklam, krogmiljöer, unga kvinnor. Han skriver kort, koncentrerat, ironiskt, ibland med ett stänk av ruelse som han snabbt skakar av sig, som i den kända:

Den Stora Dagenefter

då stjärnorna hicka

och alla ärkeänglar dricker vichyvatten

skola vi samlas på kaféet

lyssna

till kvinnoben-melodier.

Han har en förkärlek för att animera tingen runtomkring sig:

Tåget

hamrar   sin   hårda   rytm

i blodet.

Ej om människor

är dess sång

ej Gud eller kärlek,

den är om järn,

och av järn.

Här är påverkan av futurismen tydlig.

Parland skyr för den skull ingalunda de stora existentiella frågorna. Här är en i mitt tycke formfulländad dikt, utan ett onödigt ord:

En väg

en riktning

men

– ett mål?

En dröm

en verklighet

men

– ett liv?

Ett hav

en evighet

men

– en Gud?

Det säger sig självt att inte allt är mästerverk i denna osovrade totalitet, men det var en glad överraskning för mig att hitta så mycket verkligt bra poesi i denna bok. Henry Parland har inte bara sin tidiga bortgång att tacka för sin nästan mytiska berömmelse; han hann på bara några år visa att han också var en framstående författare. Jag ser fram mot de två volymerna prosa, där bl.a. den fascinerande romanen ”Sönder” ingår.