2021-05-11 Amor Towles: En gentleman i Moskva (2016; svensk övers. Jan Hultman och Annika Hultman Löfvendahl, Wahlström & Widstrand 2019; 518 s.). Så många vänner och bekanta har skrivit sig varma om denna bok. Den har inte, lika lite som Towles förra bok Artighetsreglerna uppmärksammats på de tyngre kultursidorna, däremot i mängder av bokbloggar och liknande. Jag hade inte tänkt läsa den, men nyfikenheten tog överhanden.

Vad är det för slags bok? Den har inga höga litterära anspråk men är skriven med en stilistisk elegans som många högre rankade författare kunde avundas – mycket väl tillvaratagen i den svenska översättningen. Den genomsyras av en mild humor som emellanåt tillåts slå ut i ren skämtsamhet. Den förespråkar en kombination av stoicism och epikurism som i boken förenas i huvudpersonens aristokratiska hållning.

Bokens titel är besynnerligt vag. Gentlemannen är greve Alexander Iljitj Rostov, 33 år vid bokens början år 1922. Den föräldralöse greven har vid bolsjevikernas maktövertagande återvänt från Frankrike till Ryssland för att lotsa sin gamla farmor ut ur landet, men själv väljer han att stanna kvar: han vill leva med sina landsmän. Han är rik och har inrättat sig i en svit på Hotell Metropol i centrala Moskva. För en gammal dikts skull hamnar han i en revolutionsdomstol men lyckas på något vis charma sina domare så att de inte låter skjuta honom utan dömer honom till livstids husarrest på hotellet! Men sviten och det mesta av sina personliga tillhörigheter får han lämna för ett rum på vinden. På hotellet blir han kvar i över 30 år.

Med sin sociala förmåga flyter han omkring bland såväl personal som gäster, vilka bestås träffsäkra porträtt som ibland kan närma sig godmodig karikatyr, som den koleriske men hjärtegode kökschefen Emile. Riktigt negativt tecknas bara anpasslingen Leplevskij, som börjar som hjälpkypare och slutar som hotelldirektör. Det är en vältalig bild av hur auktoritära regimer alltid belönar lojalitet mer än kompetens.

Tillvaron lunkar på utan mycken dramatik, och kanske är 518 sidor 100 för mycket. Kommunistregimens hårdnande grepp märks inte så mycket innanför hotellets väggar, men Towles underlåter inte att, om än en passant, nämna hungerkatastroferna, den brutala kollektiviseringen av jordbruket, terrorn, lägren och försvinnanden. Greven blir dock vän med en högt uppsatt apparatjik, vilket kommer honom till godo flera gånger.

Det som för handlingen framåt är grevens vänskap först med den nioåriga och småningom tonåriga Nina, vilken som vuxen i slutet av 30-talet anförtror honom sin femåriga dotter Sofia. Nina ska resa efter sin man som blivit förd till fångläger. Hon hörs aldrig mer av, och greven anförtros hennes uppfostran. Det blir en kärleksfull relation som Towles tecknar med inlevelse och ömhet. Mot slutet ändrar berättelsen karaktär, när ett spänningsmoment läggs till.

Det säger sig självt att hela handlingen är totalt orimlig, men man förlåter det när den är så utomordentligt välberättad. Jag är förtjust.