Judiska ungdomar i Dalarna – två perspektiv

2020-12-31 Carola Hansson: Minnestrådar (Albert Bonniers Förlag 2020; 258 s.) och Kaj Schueler: En kibbutz i Falun. Historien om hur min familj gick sönder (Norstedts 2020; 315 s.). Jag behandlar de här två böckerna tillsammans eftersom de förenas av sin kronotop (Bachtins term som jag måhända missförstått; rätta mig gärna i så fall): Hälsinggården i Falun under andra världskriget, som beboddes och drevs av landsflyktiga judiska ungdomar i ett kollektiv som förberedelse för kibbutzliv i Eretz Israel efter kriget. Annars är det två mycket olika böcker. Den välrenommerade skönlitterära författaren Carola Hansson har skrivit en roman med fiktiva gestalter, medan kulturjournalisten Kaj Schueler har gjort en dokumentär biografi över sin mor, en av ungdomarna på ”kibbutzen” i Falun.

Hanssons berättelse utspelar sig på två tidsplan. I romanens nutid besöker ett berättarjag en gammal kvinna, madame Vidal, i ett hus utanför Manchester. Hon söker upplysningar om en ingift faster som ska ha tillhört Hälsinggårdskollektivet. Om denna minns madame Vidal inget, men i stället berättar hon hela sitt livs historia för sin besökare. Den återges huvudsakligen i direkt anföring. Berättarjaget bidrar med korta miljöbeskrivningar och här och där sammanfattningar av madame Vidals berättelse i indirekt anföring. Hansson har fått kritik för sin berättarteknik som icke-realistisk, eftersom madame Vidal berättar så utförligt och detaljerat och på ett (för Carola Hansson typiskt) utsökt format litterärt språk. Men jag tycker kritiken träffar fel. Hon har velat låta sin huvudperson berätta i jagform, men att skriva romanen så hade snarast blivit än mer orealistiskt. Alternativet, att skriva i tredje person, som en allvetande berättare, hade blivit för distanserat. Visst, det smakar lite nödlösning, men det fungerar, och det litterära språket låter de mycket starka känslorna komma fram på ett sätt som känns äkta. Ett grepp som jag har svårare att förstå är att ”madame Vidal” egentligen är namnlös boken igenom. Efternamnet har hon gift sig till efter romanens huvudhandling, och något förnamn får vi aldrig.

I bokens början, 1935, är huvudpersonen en trettonårig skolflicka i Königsberg. När hennes föräldrar plötsligt dör tas hon om hand av en bekant familj, Hertzmann, och får två fosterbröder, den jämnårige Otto och den några år yngre Benjamin. Med de tilltagande utestängningarna för och trakasserierna av judarna i Tyskland startar några eldsjälar en judisk skola, där alla tre påverkas starkt av Martin Bubers filosofi, och i ungdomsföreningen Habonim av socialismen, i båda fallen med sionistisk inriktning. År 1939 får ett trettiotal Habonimmedlemmar chansen att utvandra till Palestina via ett transitvisum till Sverige. I avvaktan på att få fortsätta resan erbjuds de ett hem i en gammal herrgård nära Falun, där de inrättar sig som ett socialistiskt kollektiv, som inte upplöses förrän 1946. Lite senare tillkommer ytterligare ett trettiotal från den scoutrörelseliknande och politiskt konservativa Makkabi Hazair. Det blir förstås konflikter, men Makkabigruppen får rätt snart möjlighet att fortsätta till Palestina, och den unge Benjamin ansluter sig till dem.

Kaj Schueler ägnar större utrymme åt sin mor Ruth Herz bakgrund och uppväxt utanför Bingen i västra Tyskland, men det yttre förloppet är detsamma som i romanen. Ruth och hennes lillebror Kurt kommer med Habonim till Sverige, där hennes äldre bror Günther redan befinner sig. De äldre syskonen hamnar på Hälsinggården, medan Kurt får bo på ett judiskt barnhem i Uppsala. Med En kibbutz i Falun som facit kan man konstatera att Minnestrådar följer det verkliga händelseförloppet noggrant. Schueler skriver också om sin egen uppväxt, och om föräldrarnas liv efter kollektivets upplösning.

Styrkan i båda böckerna är att de förmår förmedla den anspänning dessa ungdomar levde i och de starka känslor den utlöste. I Hanssons bok är det Otto som är de främsta språkröret, med madame Vidals förmedling, för dessa känslor. I Schuelers fungerar de ymniga brevcitaten på samma sätt. Särskilt påverkas de landsflyktiga ungdomarna av oron för de kvarstannande släktingarnas öde. Man gör allt man kan för att få ut dem ur Tyskland, breven därifrån blir alltmer desperata – för att under 1942 sluta att komma. Att kollektivet kunde fortsätta och till och med utvecklas under denna press är nästan obegripligt. I Schuelers bok tillkommer Ruths inre konflikt mellan det palestinska idealet och längtan efter ett mer normalt liv, särskilt sedan hon träffat blivande maken Stefan Schueler. Kärleksbreven mellan dem hör till bokens höjdpunkter (och här är det på plats att prisa översättaren av alla bokens på tyska skrivna brev, Aimée Delblanc).

Mot slutet tar den fiktiva och den dokumentära skildringen olika vägar, som jag inte ska avslöja här. Det är två utomordentliga böcker och uppfordrande läsning, och jag tycker man ska läsa båda. Jag läste romanen först, och det känns som den rätta ordningen.

Med detta inlägg får jag tacka mina följare på bloggen och på Ring 1 – Boktyckarna för det gångna året. Hoppas ni vill göra sällskap med mig även 2021!

Åsbrink söker sig själv genom sin familj

2020-09-04 Elisabeth Åsbrink: Övergivenheten (Polaris 2020; 317 s.). Detta verk kallas roman, men det är det inte. Familjehistoria med fiktiva inslag och litterärt anslag vore en mer precis benämning. För det handlar, helt explicit, om författaren själv, hennes mor och hennes morföräldrar och om morfaderns sefardiska familjehistoria. (Den ungersk-judiske fadern är denna gång en bifigur; om honom får man veta mera i Åsbrinks tidigare bok 1947.)

Trots morfaderns stora betydelse är boken uppbyggd i tre delar med var sin kvinna i centrum. Varje del har sin speciella karaktär. I första delen är mormodern Rita centralgestalten. Den utspelar sig hösten 1949, dagen efter att Rita gift mig med sin sär- och sambo och fadern till hennes två döttrar, som hon levt från och till med i över 30 år; det livet är hennes övergivenhet. (Varför de inte gift sig blir klart så småningom.) Åsbrink redogör sakligt för fakta om Ritas bakgrund som dotter till fattiga tyska (icke-judiska) invandrare men låter återkommande Rita se tillbaka på sin tillvaro och mötet med den spansk-judiske invandraren från Saloniki, Vidal Cuenco. Det sker i huvudsak i s.k. täckt eller svävande anföring, där Ritas tankar återges till synes osovrat och med upprepningar, vilket gör läsningen rätt långtråkig. Men man bör ta sig igenom denna bokens svagaste del, för det blir betydligt bättre sedan.

I andra delen är vi förflyttade till år 1975. Ritas och Vidals dotter Sally (född 1929) har tidigt flyttat till Sverige som språklärare och fått två döttrar i ett första äktenskap. I ett andra äktenskap, med den ungersk-judiske György, har hon fått en dotter till. Nu är hon, som hon själv beskriver det, övergiven av honom och bor ensam på Kungsholmen med sin elvaåriga dotter. I boken kallas dottern K, efter Elisabeth Åsbrinks andranamn Katherine, och omtalas i tredje person. Modern Sally ses med K:s ögon. Hon är en djupt olycklig kvinna, av K kallad modersmolnet, och riktar sin övergivenhets förtvivlan helt mot K:s far. Hans namn får inte nämnas, det judiska är tabu, och K hindras från att träffa sin far. Här fungerar det litterära anslaget mycket bättre; modersporträttet är bland de starkare jag läst. K:s utsatthet är också fint gestaltad.

I tredje delen är scenen Thessaloniki i Grekland, morfaderns ursprungsort. Åsbrink, fortfarande i tredje person, nu som Katherine, reser dit och går i släktens fotspår och rekapitulerar de spanska judarnas historia. I staden finner hon det mesta utplånat. Saloniki/Thessaloniki var under flera hundra år, i Osmanska riket, ett spansk-judiskt, ladinotalande centrum. Nergången började redan när staden blev grekisk 1913, men det var under den nazistiska ockupationen som judenheten utplånades. Hela bokens dramatiska kulmen är skildringen av hur den flerhundraåriga judiska kyrkogården förstördes, av greker med tyskt tyst samtycke, och av hur Katherine under stigande raseri och förtvivlan hittar gravstenar använda som byggnadsmaterial, gatsten och liknande på många platser i staden. Det är en skrämmande konkret bild av en kulturs, och människors, förintelse

Elisabeth Åsbrink har skrivit den här boken för att förstå sin egen känsla av övergivenhet, ett självterapeutiskt arbete som hon överlämnat åt offentligheten. Det är synd att hon kallat den roman, för dess styrka ligger inte i det litterära annat än bitvis. Men den är ett viktigt bidrag till den europeiska judenhetens historia på svenska och till förståelsen av judisk tillvaro under 1900-talet.