Som det anstår en nobelpristagare

2019-12-05 Olga Tokarczuk: Styr din plog över de dödas ben (2009; svensk övers. Jan-Henrik Swahn, Ariel Förlag 2010; nyutgåva Albert Bonniers Förlag 2019). Den märkliga och suggestiva titeln är hämtad från William Blakes dikt ”Proverbs of Hell”:

In seed time learn, in harvest teach, in winter enjoy.
Drive your cart and your plow over the bones of the dead.

Citat från Blake förekommer ymnigt i romanen, som kapitelvinjetter men även i texten. Jagberättaren Janina Duszejko, pensionerad byggnadsingenjör, engelsklärare, ägnar sig nämligen åt att översätta Blake till polska tillsammans med sin unge skyddsling, it-specialisten Dyzio. Blake har författaren valt inte av en tillfällighet. Den engelske mystikern bildar en passande fond till den mystik som omger berättaren och den underutvecklade landsbygd i sydvästra Polen där hon dväljs. Av de andra invånarna i byn betraktas hon som en knäpp tant. Det bekommer henne inte; hon vet att hon har rätt. Hon tror benhårt på djurens rätt och är motståndare till all jakt. Och lika benhårt tror hon på astrologi: himlakropparna och deras inbördes positioner bestämmer varje detalj i en människas liv, även hennes dödsögonblick, som en skicklig astrolog kan förutse.

Död handlar det mycket om i den här romanen. Ett dödsfall inträffar redan på de första sidorna, men det dröjer innan läsaren inser att detta faktiskt är en kriminalroman. Offren är alla lokala pampar: polischefen, den rike rävfarmaren, byns högste politiker, prästen. Alla är jägare, och fru Duszejko är övertygad om att det är djur som har dödat sina plågoandar. Som en miss Marple ansätter hon polisen med sina hypoteser, som naturligtvis avfärdas. Upplösningen är oväntad.

Det verkar ha roat Olga Tokarczuk att skriva om denna excentriska kvinna och starka karaktär, som hon försett med psykologiskt utmejslade drag. Till exempel att fru Duszejko skapar egna namn åt alla i sin omgivning vilkas verkliga namn inte faller henne i smaken. Hennes gode granne refereras genomgående till som Tröger, prästen kallas Prassel, expediten i secondhandbutiken är Goda Nyheten. Också genren kriminalroman tycks ha tilltalat henne. Framställningen är livfull med en god portion humor tillsatt. Men här finns också politisk kritik av byråkrati och inkompetens och som en underton genom hela romanen ljuder de existentiella frågorna: vadan, varthän, varför? Som helhet är romanen mycket skickligt komponerad och läsvärdet är högt, som det anstår en nobelpristagare.

Fransk kulturparnass föremål för rolig satir

2019-04-20 Laurent Binet: La septième fonction du langage (Grasset/Livre de Poche 2015; finns i svensk övers. av Sara Gordan, ”Språkets sjunde funktion”, Albert Bonniers Förlag 2019). Den berömda franska litteraturteoretikern och semiotikern Roland Barthes blev överkörd av en lastbil i Paris i februari 1980 och avled på sjukhus en månad senare. Detta faktum är utgångspunkten för en både lärd och rolig och alldeles vildsint roman som föga bekymrar sig, nej snarare gör en poäng av att inte bry sig, om historisk fakticitet. Enligt Laurent Binet blev nämligen Barthes mördad, och det av någon av de med namns nämnande handlande personerna i samma filosofiska och litteratur- och språkteoretiska krets. Här framställs som konspiratörer, spioner, sexgalningar och drogmissbrukare representanter för den franska kultureliten som Michel Foucault, Jacques Derrida, Bernard-Henri Lévy, Gilles Deleuze, Hélène Cixous med flera. Ett särskilt gott öga har Binet till det äkta paret Julia Kristeva och Philippe Sollers. Det som den 30–40 år yngre författaren främst vill åt, tycks det, är det abstrakta och ofta dunkla teoretiserandet utan verklighetskontakt som han (och många med honom) anser vidlåda hela denna krets. Som en klarhetens motpol, och sympatisk person, framställs den italienska semiotikern Umberto Eco.

Vad var då motivet till ”mordet” på Roland Barthes? Ja, här är det bra att behärska elementa av allmän språkteori och särskilt talaktsteori, men det är inte nödvändigt för att ha nöje av romanen. Den berömda ryska lingvisten Roman Jakobson postulerade sex funktioner för språket, men Binet låter honom ha funnit en sjunde, som han hemlighöll för att den var farlig. Det handlar om en funktion som direkt påverkar den tilltalade. Den påminner om funktioner som återkommer i anglosaxisk talaktsteori, lanserad av namn som J.L. Austin och John Searle (den senare agerande i boken), språkets performativa eller perlokuta funktion, där ett språkligt yttrande har en direkt utomspråklig verkan. Exempel: om en chef (i USA) säger till en anställd ”Du är avskedad”, så är den anställde faktiskt avskedad. Den som kan få denna funktion att fungera mer allmängiltigt skulle kunna få väldig makt. Så när ett dokument med den sjunde funktionen dyker upp i Paris blir både filosofer och statsmän – presidenten Giscard d’Estaing och hans utmanare Mitterrand – ytterst angelägna om att lägga vantarna på det.

Mordutredningen läggs i händerna på ett udda par, den garvade, reaktionära poliskommissarien Bayard och den unge semiotikern och vänstermannen Simon Herzog. Bayard står för det vanliga polisarbetet, och Simon blir hans hjälpreda i den lingvistiska och semiotiska snårskogen. Utredningen tar formen av en roadmovie, som för paret till Cornell-universitetet i USA, till Bologna, Venedig och Neapel. Berättelsen är ironisk och satirisk när den rör sig i akademiska kretsar, dramatisk och spännande när utredarna konfronteras med yrkesmördare och andra kriminella. En speciell krydda, säkert inspirerad av Dan Brown, är en hemlig orden med högt uppsatta personer som medlemmar, där man stiger i graderna genom att utmana högre rankade på en verbal duell. Ett i sammanhanget drakoniskt straff väntar den utmanare som förlorar duellen.

Boken är en lek med romanformen och övergår ibland i metaroman, som när huvudpersonen Simon funderar över om han finns på riktigt eller är en gestalt i en roman. För att poängtera fiktionen lägger Binet in flera direkta faktafel. Bland annat låter han två filosofer dö, av vilka den ene dog långt senare och den andre ännu är i livet. Och som alla tennisintresserade vet förlorade inte Björn Borg det femte och avgörande setet i finalen mot Ivan Lendl i Franska öppna mästerskapen 1981 utan vann sin sjätte och sista seger i turneringen. Man kan diskutera det etiska i att låta verkliga, ännu aktiva personer spela skurkroller i en roman, men det fungerar som satiriskt grepp och är mycket underhållande.