Kuopiokrönikan blir bara bättre

2022-11-07 Sirpa Kähkönen: Vingar av lakan (2007; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co., 2022; 487 s.). Det här är fjärde delen av Sirpa Kähkönens mäktiga och magnifika Kuopio-heptalogi (Jon Fosses nya sjudelade verk heter ju ”Septologin”, men det är en ful sammanblandning av grekiska och latin, tycker helklassikern). Lind & Co. fortsätter oförtrutet med översättningarna, trots den svenska kritikens murlika tigande. Förlaget och översättaren är värda allt beröm!

Det här är den hittills längsta boken i serien, lite paradoxalt då den utspelar sig under en enda dag sommaren 1941, precis i början av fortsättningskriget, innan finska trupper ännu satts in i strid. Kähkönen förnyar sig hela tiden, både till form och innehåll. Det är ingen jämnt framlunkande familje- eller stadskrönika, som t.ex. Fogelströms Stad-serie, utan varje roman är där i sin egen rätt.

I Vingar av lakan är den ursprungliga huvudpersonen Anna Tuomi (baserad på Kähkönens mormor) och hennes familj något skjutna åt sidan, och de borgerliga kretsarna har fått större utrymme. Romanens motor är en ny figur, kabarésångerskan Mizzi Unruh från Viborg, som missat Amerikabåten från Petsamo och nu söker upp gamla arbetskamrater, som återfinns på – den stängda – restaurang Tatra i Kuopio. Hon har också en liten dotter med sig, Charlotta, av finska tungor kallad Saaralotta. Vad det ska bli av dem är bokens röda tråd. Liksom förstås oron för kriget, blandad med optimism om att det snart ska vara över. Arbetarfamiljerna sliter för mat för dagen, medan borgarna har andra bekymmer. Stupade anhöriga sörjs i båda kretsarna. Till formen är det en kollektivroman, där fokus förflytta mellan familjer och personer mellan varje kapitel. Ett ryskt bombanfall utgör en dramatisk kulmen.

Personkaraktäristiken är Kähkönens styrka, och liksom i förra romanen är hon rent mästerlig med att gestalta barn, som pojken Juho från förra boken och flickan ”Saaralotta”, vars beskyddare Juho uppfattar sig som. Ett särdrag som jag inte minns från de tidigare delarna är en poetisk besjälning av naturen och döda objekt. Ett fint exempel mot slutet av romanen, när det kvällas, är månen som iakttar staden och försöker få i gång ett samtal med en bronsstaty. Det är både vackert och humoristiskt.

Sirpa Kähkönens mycket varierade språk, ömsom sakligt, ömsom poetiskt tas mycket väl tillvara av Mattias Huss. Men helt invändningsfri är översättningen inte. I inte så fall har han inte gett sig (eller getts?) tid att hitta den mest idiomatiska översättningen utan stannat vid den ordagranna. Några exempel: Mannerheim var fältmarskalk, inte ”krigsmarskalk” (finska sotamarsalkka); luftvärnskanoner har ställningar, inte ”stationer” (finska asema) och en hamn har ett inlopp, inte en ”mynning” (finska sataman suu). Särskilt ”krigsmarskalk” är störande, då Mannerheim förekommer i ett par fantasifulla scener. Jag tar upp detta därför att översättningen annars är så väldigt bra, och skönhetsfläckarna hade varit lätta att avlägsna. Och väldigt bra är ju först och främst romanen. Håll ut, Kristoffer Lind, och ge oss de återstående delarna!

I Kuopio går livet vidare

2021-09-29 Sirpa Kähkönen: En vår av is och eld (2004; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2021; 475 s.). Det här är tredje delen i Sirpa Kähkönens sjudelade familjekrönika från Kuopio på 1930- och 40-talet (den första, Brudar i svart, kom på svenska 2019, den andra, Järnnätter, 2020). Denna håller samma höga klass som de två tidigare och innebär också en utveckling av författarskapet.

Romanen tar vid där den förra slutade. Vi får följa familjen Tuomi och deras grannar i arbetarkvarteren från hösten 1940 till midsommar 1941, när Finland åter hamnar i krig med Sovjetunionen. Tiderna är svåra. Det är brist på det mesta: varor, pengar, arbete. Huvudpersonen Anna ska dra försorg om sina små tvillingar Lilja och Otto, sin man Lassi, traumatiserad av lång fånglägervistelse och av vinterkriget, och den sängliggande svärmodern Serafina. Hushållets enda inkomster kommer från svägerskan Hilda, som har arbete på ett tvätteri. Anna och Hilda har svårt att dra jämnt på grund av olikheter i läggning och temperament, men de måste hålla sams för familjens skull. Anna är hela tiden nära utmattningens gräns, men hon måste orka. Viss lättnad får man i mathållningen av riskabelt lakfiske på sjöisen och av den gris som man förtänksamt skaffade i förra delen och som nu ska slaktas.

Nytt, och väldigt välgörande, i denna del är barnperspektivet. I förra delen var Mari en bifigur som dotter till Annas från Karelen evakuerade väninna Helvi. I den här delen är hon en huvudperson, som snabbt mognar från trotsig snärta till ansvarstagande och ansvarskännande ung kvinna. Lika psykologiskt trovärdig är Juho, en i praktiken föräldralös pojke som bor hos sin morfar i kvarteret. I bokens början är han ensam, kantig och misstänksam mot alla, men förstående människor i hans omgivning får honom långsamt att öppna sig. Dessutom har han läshuvud och kan sätta upp som mål att komma in i läroverket.

Även den sociala kretsen vidgas i denna del. En borgerlig familj introduceras, tidningsredaktören Lehtivaara och hans hustru Selma. Den senare är en överklassdam med socialt samvete som tar sig an Juho nästan som en fosterson. En mer svårtydd roll spelar den kraftfulle engelsmannen Mulligan, som varit frivillig i vinterkriget, men vars situation blir svårare i takt med att Finland politiskt och militärt närmar sig Tyskland. Ännu en social spelplats är den frekventerade restaurangen Tatra, där karelska Helvi får arbete som servitris och får in Anna på krogen som köksbiträde. Även svägerskan Hildas liv tar en ny vändning; om till det bättre återstår att se. Utvecklingen ser ut att gå åt rätt håll för många av romanfigurerna, men orosmolnen skockas med ryktena om ett nytt krig.

Sirpa Kähkönens stil känns igen från de föregående delarna: robust berättande ur allvetarperspektiv interfolierat med reflekterande partier som drar åt det lyriska hållet. Romanens gestalter tecknas i helfigur med sina förtjänster och sina fel och brister och är helt trovärdiga. Trots att detta är Sirpa Kähkönens femte bok på svenska har hon nästan inte satt avtryck alls i svenska medier (ingen av dem har recenserats i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet). Måtte inte Lind & Co förtröttas utan fortsätta låta översätta (Mattias Huss, storartad) och ge ut denna rika och gripande romanserie.

Kuopio sommaren 1940

2020-08-17 Sirpa Kähkönen: Järnnätter (2002; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2020; 326 s.). Sirpa Kähkönen (f. 1964) är en av Finlands främsta skönlitterära författare. I Sverige blev hon känd först med den Finlandiaprisbelönta romanen Granitmannen (2015, på svenska 2017), men i Finland slog hon igenom redan 1998 med den första delen i den sju volymer långa s.k. Kuopiosviten. Den har det pigga förlaget Lind & Co börjat ge ut på svenska. Första delen, Brudar i svart, kom förra året, och nu är det dags för den andra. Förlaget har också gett ut faktaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2010, på svenska 2018), som dokumenterar verkligheten bakom romanserien, som bygger på författarens morföräldrars upplevelser. Jag har skrivit om alla tre i detta forum.

Första delen slutar 1939, strax före vinterkriget. Huvudpersonen Annas man Lassi har frigivits efter sju år i fängelse för kommunistisk verksamhet. Andra delen utspelar sig sommaren 1940. Vinterkriget har alltså passerat. Lassis unge brorson Jalmari har stupat, och strax efteråt dör Annas svärfar. Den tidigare så kraftfulla svärmodern börjar tackla av, inte minst mentalt. Lassi har varit vid fronten i något slags straffkompani och kommer hem som ett fysiskt och psykiskt vrak. Det kommer an på de två kvinnorna Anna och hennes svägerska Hilda att hålla liv – bokstavligen – i hushållets medlemmar, till vilka också hör Annas ettåriga tvillingar. Hilda har sitt arbete på ett tvätteri, men Anna kan inte arbeta när hon har barnen att ta hand om. Pengar är det ont om; å andra sidan finns nästan inget att köpa. Man gräver upp blomsterrabatter och sår grönsaker och odlar potatis på ett annat stycke land. En ljuspunkt är vänskapen med den från Karelen evakuerade servitrisen Helvi och hennes ca tioåriga dotter. Anna är totalt utarbetad, men hon måste ju orka, för barnens skull. Annas gamla väninna Lilja lär ha synts i trakten men inte gett sig tillkänna, och inför ett annalkande nytt krig börjar de gamla kommunisterna sin hemliga verksamhet igen, något som Anna vill och måste hålla sig ifrån. I möten med överhetens representanter (läkare, säkerhetspolis) lyfts klassklyftorna fram och fördomar blottas.

Detta låter som en outhärdlig misärskildring, men så är inte alls läsningen eftersom prosan är av så hög litterär halt (jag utgår från att Mattias Huss utomordentliga översättning gör originalet rättvisa). Ett rättframt berättande avlöses ofta av mer reflekterande, nästan poetiska partier, och författarens inlevelse i sina gestalter är så stark att den smittar av sig på läsaren. Konstnärligt är Järnnätter ett stort steg framåt från Brudar i svart. Förlaget har utlovat tredje delen till nästa år. Hur ska jag kunna ge mig till tåls till dess?

Sirpa Kähkönens genombrott, nu på svenska

2019-09-18 Sirpa Kähkönen: Brudar i svart (Mustat morsiamet 1998; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2019). Sirpa Kähkönen (f. 1964) är en av Finlands främsta författare. Hon presenterades för svensk publik av förlaget Lind & Co 2017 med mästerverket, den Finlandiaprisnominerade romanen Granitmannen från 2014, och förlaget följde upp året därpå med den dokumentära Livsöden i Finlands bortglömda fångläger från 2010. Nu har Kristoffer Lind och hans medarbetare tagit sig an Kähkönens genombrottsverk ”Kuopiosviten”. Det är sju romaner, och den svenska läsekretsen kan nu glädja sig åt den första i serien, som alltså utkom i Finland redan 1998.

Läsare av dokumentärskildringen kommer att känna igen sig. De som där presenterades under sina riktiga namn är här lätt förklädda. Dokumentärens huvudperson Lauri Tuomainen, författarens morfar, heter här Lassi Tuomi. Men centralgestalt i romanen är inte han, utan hans hustru Anna. Hon är en fattig torparflicka som kommer till metropolen (i hennes ögon) Kuopio och får tjänst som jungfru i regementsläkare Petterssons hushåll. Anna är blyg och bortkommen men duktig i sitt arbete, och den välvilliga doktorinnan tar sig an henne. Men hon möter kärleken i form av den svartögde sjömannen och kommunisten Lassi, blir med barn och säger upp sig, trots att doktorinnan gärna har henne kvar. Hon gifter sig med Lassi, men lyckan blir kort. Barnet dör vid födseln och Lassi grips och döms till sju års fängelse i Ekenäs tvångsarbetsinrättning.

Huvuddelen av boken handlar om hur Anna måste klara sig själv med maken i fängelse. Hon har stöd av, men ett komplicerat förhållande till, Lassis familj, svärföräldrarna och svägerskan Hilda och den som efterbliven betraktade pojken Jalmari, som är son till Lassis bror Aarne, som flyttat till Sovjetunionen. Den försagda Anna får arbete, utvecklar sakta men säkert en viss självkänsla och kan när det krävs stå på sig mot sin omgivning. Hon lider ingen nöd men har inget som helst överflöd och just inga glädjeämnen. När Lassi äntligen kommer ut ur fängelset är han en annan man, och snart står vinterkriget för dörren …

Sirpa Kähkönen är här ännu inte den drivna författare som skrev Granitmannen. Berättandet, i tredje person med Anna hela tiden i fokus, är i huvudsak traditionellt och kronologiskt. I mer dramatiska episoder bränner det till, och Annas starka men ofta undertryckta känslor och reaktioner skildras skickligt och med psykologisk inlevelse. Det är en läsartillvänd roman som borde locka en stor publik.