Kuopio sommaren 1940

2020-08-17 Sirpa Kähkönen: Järnnätter (2002; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2020; 326 s.). Sirpa Kähkönen (f. 1964) är en av Finlands främsta skönlitterära författare. I Sverige blev hon känd först med den Finlandiaprisbelönta romanen Granitmannen (2015, på svenska 2017), men i Finland slog hon igenom redan 1998 med den första delen i den sju volymer långa s.k. Kuopiosviten. Den har det pigga förlaget Lind & Co börjat ge ut på svenska. Första delen, Brudar i svart, kom förra året, och nu är det dags för den andra. Förlaget har också gett ut faktaboken Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2010, på svenska 2018), som dokumenterar verkligheten bakom romanserien, som bygger på författarens morföräldrars upplevelser. Jag har skrivit om alla tre i detta forum.

Första delen slutar 1939, strax före vinterkriget. Huvudpersonen Annas man Lassi har frigivits efter sju år i fängelse för kommunistisk verksamhet. Andra delen utspelar sig sommaren 1940. Vinterkriget har alltså passerat. Lassis unge brorson Jalmari har stupat, och strax efteråt dör Annas svärfar. Den tidigare så kraftfulla svärmodern börjar tackla av, inte minst mentalt. Lassi har varit vid fronten i något slags straffkompani och kommer hem som ett fysiskt och psykiskt vrak. Det kommer an på de två kvinnorna Anna och hennes svägerska Hilda att hålla liv – bokstavligen – i hushållets medlemmar, till vilka också hör Annas ettåriga tvillingar. Hilda har sitt arbete på ett tvätteri, men Anna kan inte arbeta när hon har barnen att ta hand om. Pengar är det ont om; å andra sidan finns nästan inget att köpa. Man gräver upp blomsterrabatter och sår grönsaker och odlar potatis på ett annat stycke land. En ljuspunkt är vänskapen med den från Karelen evakuerade servitrisen Helvi och hennes ca tioåriga dotter. Anna är totalt utarbetad, men hon måste ju orka, för barnens skull. Annas gamla väninna Lilja lär ha synts i trakten men inte gett sig tillkänna, och inför ett annalkande nytt krig börjar de gamla kommunisterna sin hemliga verksamhet igen, något som Anna vill och måste hålla sig ifrån. I möten med överhetens representanter (läkare, säkerhetspolis) lyfts klassklyftorna fram och fördomar blottas.

Detta låter som en outhärdlig misärskildring, men så är inte alls läsningen eftersom prosan är av så hög litterär halt (jag utgår från att Mattias Huss utomordentliga översättning gör originalet rättvisa).  Ett rättframt berättande avlöses ofta av mer reflekterande, nästan poetiska partier, och författarens inlevelse i sina gestalter är så stark att den smittar av sig på läsaren. Konstnärligt är Järnnätter ett stort steg framåt från Brudar i svart. Förlaget har utlovat tredje delen till nästa år. Hur ska jag kunna ge mig till tåls till dess?