2023-02-24 Rosa Liksom: Älven (2021; svensk övers. Janina Orlov, Wahlström & Widstrand 2023; 258 s.). Människors flykt undan krig och förhärjade hemtrakter: Rosa Liksom kunde knappast ana vilken aktualitet hennes senaste roman skulle få något år efter utgivningen. Det är förstås omöjligt att läsa den utan att ha det ukrainska folket i tankarna, men här handlar det om skeenden i andra världskrigets slutskede och med vårt eget land högst involverat.

 Vapenstilleståndet 1944 efter fortsättningskriget ålade Finland att bryta med Tyskland och driva ut de manstarka tyska trupperna ur landet. I det s.k. Lapplandskriget retirerade tyskarna långsamt mot norr men brände det mesta i sin väg. Civilbefolkningen, huvudsakligen småbönder, tog sig själva och sin boskap, men inte mycket annat, över Torneälven, som utgör gräns mellan Finland och Sverige. Evakueringen omfattade över 50 000 människor och mer än 20 000 kor, en enorm uppgift för flyktingmottagandet i Sverige. Efter stridernas upphörande på våren 1945 kunde de evakuerade återvända.

Detta skeende är ämnet för Älven, som bygger på evakuerades egna berättelser. Att episoden inte var den solskenshistoria vi gärna velat tro i Sverige är en lärdom av denna roman, som också är något av ett pionjärarbete.

Älven är berättad i första person. Bokens jag är en aldrig namngiven flicka i yngre tonåren. Hennes far är vid fronten, och den psykiskt labila modern har gett sig av utan dottern men i sällskap med Farbror, vän i familjen med en tvetydig relation till modern. Flickan får ta ansvaret för boskapen och gör den mödosamma resan tillsammans med ungdomar från granngårdar. Hennes läggning är optimistisk, och hon tål strapatser, men hon är ändå nära att ge upp några gånger. Hon hålls uppe av kamratskapet men framför allt av sin kärlek och personliga relation till var och en av korna, kvigorna och kalvarna. Det är ett vackert drag i en skildring som annars närgånget skildrar de rent fysiska påfrestningarna, leran, smutsen, såren, oländiga sovplatser kalla höstnätter under bar himmel.

Sällskapet hittar till slut ett tryggt ställe för sig själva och djuren, men flickan ger sig i väg på nya strapatser för att leta efter sin mamma. Hon hittar henne till slut i det stora ”centrallägret”, där förhållandena är mycket svåra. Lägret är en karantän som flyktingarna inte får lämna. Ändå hittar difterismitta in och dödar 17 små barn, däribland flickans nyfödda lillebror. Rosa Liksom skildrar flickans förtvivlan över denna och andra olyckor återhållsamt, men själva detta händelseförlopp och andra hemskheter desto mer detaljrikt och åskådligt. Det är berättarkonst på hög nivå, och Liksom bekräftar sin ställning som en av Nordens ledande författare.

Berättelsen fortsätts ända till hemkomsten, då flickan mognat till ung kvinna, men jag avslöjar inte mer om innehållet. Boken är skriven på Rosa Liksoms (hon heter egentligen Anni Ylävaara) modersmål meänkieli (tornedalsfinska), som måste ha varit en svår nöt att knäcka för Janina Orlov, men hon har förstås klarat uppgiften strålande med ett levande, talspråksnära språk men i stort sett utan dialektinslag. Det är en roman som jag rekommenderar varmt, för innehållet, för det historiska intresset, för de litterära kvaliteterna.