En roman som berikar och berör

2025-05-02 Niels Fredrik Dahl: Fars rygg (2023; svensk övers. Gun-Britt Sundström, Natur & Kultur 2025; 311 s.). Niels Fredrik Dahl är en norsk författare som för denna roman belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2024. Den tycks mig väl värd en sådan utmärkelse, en juvel som putsats till högglans i Gun-Britt Sundströms översättning.

Författaren har i intervjuer understrukit att detta är en roman. Huvudperson är visserligen hans egen far, men Dahl har vetat så lite om hans liv att han, visserligen med ledning av brev och fotografier, fått skriva fram en till stora delar fiktiv berättelse med ett antal faktiska hållpunkter i tid och rum.

Kompositionen är konstfärdig men fungerar väl. Första avdelningen är ett slags sammanfattning, som följs av kapitel med mer detaljerade skildringar av ”fars” tillvaro innan den mot slutet än mer fördjupar sig i barndomen. Huvudpersonen, genomgående kallad ”far”, lever med sina norska föräldrar i Alexandria, där hans far, kallad ”Domaren”, tjänstgör vid en internationell domstol och hans mor Ellen är hemmafru och sonens hemundervisande lärare. Det är ett isolerat liv, han har inga jämnåriga kamrater. Under den sedvanliga sommarsemestern i Norge när han är tretton år får han veta att han ska gå i norsk skola och inackorderas hos skolans rektorspar. Han är socialt oerfaren och får inga vänner. Efter två år flyttas han plötsligt till en internatskola i Genève, där han får sina första vänner, men relationen blir kortvarig. Sedan återfinner vi honom som student i Oslo, där han får sin första flickvän bland medlemmarna i en socialistisk studentklubb. När tyskarna 1943 ska arrestera alla studenter flyr han till Sverige, där han hamnar i ”polistrupperna”, norrmän i Sverige som utbildas militärt för att kunna delta i befrielsen. Hur det går för honom senare i livet serveras vi bara brottstycken av.

Romanens röda tråd är ensamhet. ”Fars” ensamhet påverkar hela hans personlighet, och försök att knyta an till andra misslyckas. Men inte bara ”far” är ensam. Hans mor Ellen lever mer och mer isolerad i hemmet i Alexandria, och när Domaren förälskar sig i en yngre kvinna och paret skils är Ellens skam sådan att hon isolerar sig än mer i sin lägenhet i Oslo, med sin son som enda sällskap; de två har bara varandra. Det är hjärtskärande läsning.

Något måste också sägas om ”fars” far Domaren. Han är en klassisk familjetyrann, som bestämmer allt och vet vad som är bäst för alla. ”Du har det bra här” kan han säga till Ellen, när hon klagar på sin instängda tillvaro. Men porträttet är sammansatt. Han vill i grunden sin familj väl, det är bara det att hans auktoritära personlighet gör honom oförmögen att lyssna in andras stämningar. Och sanningen är väl att även Domaren är en i grunden ensam person.

För Niels Fredrik Dahl har hans far varit en gåta. Om han genom att skriva en bok om honom har löst gåtan kan ingen veta. Men den har i alla fall fått ett möjligt svar i denna rika och berörande roman.

Känd radioröst nu även förnämlig författare

2020-01-21 Gunnar Bolin: Hovjuvelerarens barn. En berättelse om en släkt i skuggan av tre diktaturer (Albert Bonniers Förlag 2019; 377 s.). W.A. Bolin är en av de mest ansedda juvelerarfirmorna i Stockholm, ja i Sverige. Det är väl allt färre som känner till dess bakgrund: att firman grundades vid mitten av 1800-talet i Sankt Petersburg och småningom fick ställning som hovjuvelerare. Efter bolsjevikernas maktövertagande kunde man förstås inte längre verka där utan etablerade företaget i familjens gamla hemland. Svenskt medborgarskap hade man aldrig släppt, och centralgestalten Wilhelm Bolin hade redan i början av 1900-talet låtit bygga ett magnifikt sommarresidens, Småryd utanför Båstad, som förblivit släktens fasta punkt där man genom generationerna har samlats varje sommar. Genom Wilhelm Bolins äktenskap med österrikiskan Maria Seitz blir familjen verkligt kosmopolitisk och polyglott: alla talar ryska, tyska och svenska och de flesta även franska. Wilhelms och Marias barn, alla födda i Ryssland hamnar på många ställen i världen.

Bokens författare, Gunnar Bolin, är en välkänd radioröst och en klippa på Sveriges Radios kulturredaktion sedan 30 år. Han är dottersonson till Wilhelm och Maria, men varken hans far eller farföräldrar har ägnat sig åt guldsmide och ädla stenar. Om dem har han en annan och mer spännande historia att berätta. I ett oroligt område i en orolig tid, Österrike under mellankrigstiden, ligger berättelsens tyngdpunkt.

Den unga Karin Bolin, som ska bli Gunnars farmor, ”Babi”, kommer strax efter första världskrigets slut till Wien, där hennes morbror Karl Seitz äe ledande och respekterad socialdemokratisk politiker. Hon förälskar sig i en framåtsträvande jurist och socialdemokratisk politiker, Ernst Hoffenreich. De gifter sig och bosätter sig i Wien, med en mycket lägre ekonomisk standard än Karin är van vid hemifrån. År 1921 föds sonen Gerhard, Gunnars far, och 1926 Hans, som kommer att ta över juvelerarfirman i en annan tid. Tiderna är svåra, konflikterna mellan det konservativa, så småningom alltmer fascistiska, Kristligt-sociala partiet, som styr landet, och Socialdemokraterna, som styr Wien, slår flera gånger över i öppet våld. På 30-talet blir det nazistiska inflytandet allt starkare och kulminerar i Anschluss 1938. Mycket skickligt korsklipper Gunnar Bolin mellan familjesituationen och storpolitiken. När hans källor inte ger svar fyller han ut tankar och dialoger med sin egen inlevelse. Stor litterär förmåga visar han t.ex. när han föreställer sig det första mötet mellan den 13-årige Gerhard och hans ingifte farbror, den brutale Hugo, i vars familj Gerhard ska vara inneboende i fem skolår. Fadern kunde som vuxen aldrig nämna Hugos namn utan epitet som ”den vidrige”.

Vid krigsutbrottet bir Karin kvar i Sverige, skiljer sig från Ernst och återtar namnet Bolin för sig och sönerna. Gerhard tjänstgör kriget igenom som dekryptör och tolk och kommer till Sverige 1947. Där slutar egentligen själva familjekrönikan; vad som hände senare summeras i en epilog.

Men boken har en brännpunkt till, och det är Gunnars förhållande till fadern. Boken igenom återkommer kapitel om fadern som äldre och hur Gunnar försöker bryta igenom hans skal och få honom att berätta. Den bild som framträder är av en bullrande egocntriker, som sårar omgivningen med sin ”rättframhet”, drar pinsamma skämt och är patologiskt snål. Men han är också omvittnat charmig, och charmen tycks bita även på sönerna, som trots konflikter aldrig bryter med honom. Det är mycket vackert skrivet, och skildringen av faderns sista tid är rent gripande.

Familjekrönikan, fiktiv eller dokumentär, är ingen enkel genre. Gunnar Bolin har tagit sig an den på sitt mycket personliga vis, och resultatet är alltigenom storartat.

Politiska fångar i mellankrigstidens Finland

2019-01-02 Sirpa Kähkönen: Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2010; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2018). Sirpa Kähkönen är en av Finlands främsta författare, i Sverige känd genom den mästerliga romanen ”Granitmannen”, belönad med Finlandiapriset. Det finns tydliga beröringspunkter mellan den och den här dokumentära berättelsen, i Finland tidigare utgiven men i Sverige först i år. Båda handlar om besegrade unga röda, som ser det kommunistiska Ryssland/Sovjetunionen som ett framtidsland men i de flesta fall blir som bäst grymt besvikna men ofta hamnar i Stalins läger eller blir avrättade. Men medan romanen är skriven på ett svindlande vackert litterärt språk är dokumentären, som sig bör, hållen i den ton som anges av den svenska titeln: saklig, utredande, prosaisk. (Den finska titeln ”Hatets och kärlekens lågor” svarar väl mot innehållet men inte mot formen.)

Boken utgår från författarens egen morfar, Lauri Tuomiainen. Som ung kommunist flydde han efter inbördeskriget till Ryssland, antogs till officersutbildning, men med sitt hetsiga temperament passade han inte där, började vantrivas och rymde efter bara något år tillbaka till Finland. För hans del var det, åtminstone just då, i mitten av 1920-talet, ur askan i elden. Medlemskap i eller verksamhet för Finlands kommunistiska parti (grundat i Ryssland, underjordiskt i Finland) sågs närmast a priori som landsförräderi, och det krävdes inte mycket för att dömas. Lauri hamnar tillsammans med flera hundra likasinnade i ett specialfängelse för politiska fångar, Tvångsarbetsinrättningen i Ekenäs. Till att börja med åtnjuter fångarna en del förvånande privilegier, som t.ex. tillåter dem att studera marxistisk litteratur. Men runt 1930, när Lapporörelsen gör sig bred och tonen mot kommunisterna skärps, dras dessa undan för undan in. Följden blir en upptrappad konflikt där fångarna protesterar, drabbas av mycket hårda disciplinstraff och till sist går ut i en stor hungerstrejk, som gör deras situation allmänt känd. Strejken förbättrar dock inte deras villkor, och nästa alla fångar kommer ut med förstörd hälsa. Sirpa Kähkönen behöver inte skriva med indignerade tonfall; fakta talar bra för sig själva.

Tillvaron i tvångsarbetsinrättningen är bokens röda tråd, men det finns gott om utvikningar: korta biografier över en del av fångarna och av andra viktiga personer i morfar Lauris liv, den allmänpolitiska utvecklingen, interiörer (studerade i arkiv) av bl.a. Detektiva centralpolisen, Finlands dåvarande Säpo, Sirpas personliga minnen av sin morfar med mera. Intressant att säkerhetspolisen inte var infiltrerad av Lapporörelsen utan höll även den under uppsikt.

Sirpa Kähkönen förhåller sig sval till kommunismen som ideologi och försvarar eller förskönar inte kommunisternas övergrepp och misstag. Tonvikten ligger ändå på den upprörande behandlingen av de politiska fångarna och den högerextrema anda i samhällets ledande skikt som gjorde den möjlig.