2019-01-02 Sirpa Kähkönen: Livsöden i Finlands bortglömda fångläger (2010; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2018). Sirpa Kähkönen är en av Finlands främsta författare, i Sverige känd genom den mästerliga romanen ”Granitmannen”, belönad med Finlandiapriset. Det finns tydliga beröringspunkter mellan den och den här dokumentära berättelsen, i Finland tidigare utgiven men i Sverige först i år. Båda handlar om besegrade unga röda, som ser det kommunistiska Ryssland/Sovjetunionen som ett framtidsland men i de flesta fall blir som bäst grymt besvikna men ofta hamnar i Stalins läger eller blir avrättade. Men medan romanen är skriven på ett svindlande vackert litterärt språk är dokumentären, som sig bör, hållen i den ton som anges av den svenska titeln: saklig, utredande, prosaisk. (Den finska titeln ”Hatets och kärlekens lågor” svarar väl mot innehållet men inte mot formen.)
Boken utgår från författarens egen morfar, Lauri Tuomiainen. Som ung kommunist flydde han efter inbördeskriget till Ryssland, antogs till officersutbildning, men med sitt hetsiga temperament passade han inte där, började vantrivas och rymde efter bara något år tillbaka till Finland. För hans del var det, åtminstone just då, i mitten av 1920-talet, ur askan i elden. Medlemskap i eller verksamhet för Finlands kommunistiska parti (grundat i Ryssland, underjordiskt i Finland) sågs närmast a priori som landsförräderi, och det krävdes inte mycket för att dömas. Lauri hamnar tillsammans med flera hundra likasinnade i ett specialfängelse för politiska fångar, Tvångsarbetsinrättningen i Ekenäs. Till att börja med åtnjuter fångarna en del förvånande privilegier, som t.ex. tillåter dem att studera marxistisk litteratur. Men runt 1930, när Lapporörelsen gör sig bred och tonen mot kommunisterna skärps, dras dessa undan för undan in. Följden blir en upptrappad konflikt där fångarna protesterar, drabbas av mycket hårda disciplinstraff och till sist går ut i en stor hungerstrejk, som gör deras situation allmänt känd. Strejken förbättrar dock inte deras villkor, och nästa alla fångar kommer ut med förstörd hälsa. Sirpa Kähkönen behöver inte skriva med indignerade tonfall; fakta talar bra för sig själva.
Tillvaron i tvångsarbetsinrättningen är bokens röda tråd, men det finns gott om utvikningar: korta biografier över en del av fångarna och av andra viktiga personer i morfar Lauris liv, den allmänpolitiska utvecklingen, interiörer (studerade i arkiv) av bl.a. Detektiva centralpolisen, Finlands dåvarande Säpo, Sirpas personliga minnen av sin morfar med mera. Intressant att säkerhetspolisen inte var infiltrerad av Lapporörelsen utan höll även den under uppsikt.
Sirpa Kähkönen förhåller sig sval till kommunismen som ideologi och försvarar eller förskönar inte kommunisternas övergrepp och misstag. Tonvikten ligger ändå på den upprörande behandlingen av de politiska fångarna och den högerextrema anda i samhällets ledande skikt som gjorde den möjlig.
Min läsning 