2021-02-05 Agota Kristof: Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen (1986, 1988 resp. 1991; svensk nyövers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand 2019; 431 s.). ”Tvillingtrilogin”, som den också kallas, gavs ut som tre separata romaner, men det är helt rätt att samla dem i en volym, dels eftersom det totala omfånget inte är mer än en vanlig lång roman, dels eftersom de hör nära ihop. Det är nämligen samma historia som berättas tre gånger.

Det är dock inte fyra olika röster (den tredje boken har i sin tur två delar) som berättar samma historia, utan de historier som berättas kan inte alla vara sanna samtidigt.

Vi befinner oss i ett namnlöst land under ett obenämnt krig i en inte angiven tid. Landet behärskas av en utländsk krigsmakt som sägs vara en allierad men snarare har drag av ockupationsmakt. En annan främmande, fientlig makt kommer att invadera och ta över makten i landet. Det är svårt att inte tänka Ungern, Tyskland, Sovjetunionen 1944–45, men det är i grunden oväsentligt. I Den stora skrivboken lämnas ett par tvillingpojkar i sexårsåldern av sin mamma, som inte kan försörja dem i Den stora staden, hos sin mormor i en by nära gränsen till ett annat land. De namnlösa pojkarna berättar själva, i konsekvent vi-form, om alla svårigheter de har att övervinna, vilket de gör genom begåvning, födgeni och osannolik tåga. De härdar sig till den grad att de är i stånd att begå meningslösa grymheter, fast de i grunden vill göra gott. Titelns skrivbok är ett slags dagbok där de berättar om allt de gör, rakt på sak och helt utan känslouttryck eller andra subjektiva skrivsätt. Sådant är också språket i boken. Är det i själva verket skrivboken vi läser?

Den stora skrivboken står bra på egna ben. Det är en enastående stark skildring av utsatta människor i en hård tid: hur de deformeras och utför grymma handlingar men hur det också finns plats för godhet och altruism. Kärlek tycks dock vara en omöjlighet. Ohyggligheterna framstår desto starkare genom det korthuggna, avskalade språket. Jag läste med alla sinnen på helspänn och kände mig helt matt när boken var slut.

Men med de två följande böckerna visar Agota Kristof att hon också vill något annat. I Beviset, som berättas i tredje person. är en av pojkarna, Lucas, ensam kvar sedan brodern Claus (lägg märke till anagrammet!) lyckats fly över gränsen. Mormodern och föräldrarna är också döda, så han får klara sig själv, vilket han gör bra. Han tar sig an en kvinna som gjorts med barn av sin egen far, och när kvinnan försvinner uppfostrar han pojken som sin egen son. Så småningom smygs det in tvivel på sanningen i den första boken. Var den gamla kvinnan faktiskt hans mormor, och har han någonsin haft en bror?

I Den tredje lögnen drivs handlingen av att den landsflyktige brodern kommer tillbaka. Den berättas i jag-form, i första halvan av den ene brodern, i den andra av den andre. Men nu är det flyktingen som heter Lucas och brodern Klaus, med K. Deras familjebakgrund blir än mer tragisk. Ingenting av det som berättats i de två första böckerna verkar längre vara sant, även om vissa detaljer känns igen. Hela romanverket är förstås fiktion, men inuti den ställs frågan om vad av det vi läst som är sant, om ens något.

Jag tror inte man ska söka logiska förklaringar. Det labyrintiska berättandet med sina irrgångar och återvändsgränder är Agota Kristofs sätt att framhålla krigets vanvett och tillvarons omöjlighet under de betingelserna. Trilogin är ett djupt tragiskt och djupt pessimistiskt verk som är lätt att läsa samtidigt som det gör väldigt ont.

(Agota Kristof, 1935–2011, var ungerska i exil och skrev på franska. Jag har tidigare i detta forum skrivit om romanen Igår.)