2021-09-22 Göran Rosenberg: Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek (Albert Bonniers Förlag 2021; 505 s.). Detta är en biografi över en märklig person, och ett återställande av hans delvis solkade eftermäle. Men det är också, och kanske främst, en lång essä där Göran Rosenberg går i närkamp med den judendom som Ehrenpreis representerade och sin egen. Det är en bok där det andliga hela tiden växelverkar med det världsliga. Marcus Ehrenpreis tvangs av de historiska omständigheterna att ägna sig mer åt världen än han hade velat.

Det är nog bara de med någon kännedom om judiskt liv i Sverige under 1900-talet för vilka Marcus Ehrenpreis är ett bekant namn. Han föddes 1869 i Lemberg (Lwów, Lvov, Lviv) i en centraleuropeisk judisk-ortodox miljö men blev mer liberal och västorienterad efter universitetsstudier i Berlin och utbildning till rabbin. Efter en första postering i Kroatien kom han som Bulgariens grandrabbi till Sofia år 1900. Med mycket goda kontakter i Bulgariens högsta kretsar (bl.a. som personlig vän till kung Ferdinand) blev han utöver sitt andliga ledarskap för judarna där även en talesman för Bulgariens nationella intressen. Hans ställning försvagades efter landets nederlag i det andra Balkankriget 1913, men det väckte ändå förvåning när han 1914 lämnade Bulgarien för det ur judenhetens synvinkel perifera överrabbinatet i Stockholm. Liksom tidigare i Kroatien och Bulgarien behärskade Ehrenpreis snabbt landets språk till fullo och fick en ställning som svensk kulturpersonlighet som gick långt över hans position som rabbin. Han var högt respekterad av företrädare för andra trosinriktningar, som ärkebiskopen Nathan Söderblom, men till sin besvikelse släpptes han och judendomen inte in i det ekumeniska arbete som nådde sin höjdpunkt vid världskyrkomötet i Stockholm 1925. Det antisemitiska bakgrundsbruset fanns alltid där, och även av välvilligt inställda betraktades judendomen och judarna som ett främmande inslag i Sverige, trots mer än ett halvsekel av framgångsrik emancipation och i många fall assimilation. Hans oreserverade kärlek till det svenska bevarades inte av svenskarna i förhållande till det judiska. Judisk assimilation benämnde Ehrenpreis ”lösryckthet”, och han såg som sin viktigaste uppgift att återföra församlingsmedlemmarna till de judiska rötterna.

Även den sionism som Ehrenpreis bekände sig till var andlig till karaktären, inte politisk. Judarna kunde visst få en plats på jorden att samlas på, men ett Eretz Israel (Landet Israel) som en stat och israeler som ett folk som alla andra i ett land som alla andra, kunde han inte godta. Hans Israel var i första hand en andlig gemenskap. Hans ideal, som han börjat utveckla och praktisera redan i Bulgarien, var en på religionen grundad judisk gemenskap kombinerad med patriotiskt engagemang i det samhälle, det land, där man var bosatt: diaspora som judenhetens naturliga tillstånd. Med första världskrigets (sällan omtalade) judiska katastrofer i Östeuropa, mellankrigstidens ökande antisemitism, nazismen och till sist Förintelsen, blev Ehrenpreis position allt svårare att försvara, och den politiska sionism som i början setts med djup misstro i etablerade judiska kretsar blev norm även i dessa. Efter kriget var Ehrenpreis krafter på upphällningen: han tog avsked 1948 och avled 1951.

Det solkade eftermälet då? Efter Machtübernahme i Tyskland 1933 och Anschluss av Österrike 1938 sökte judar i dessa länder i stor utsträckning lämna landet, men nästan överallt var de ovälkomna, inte minst i Sverige. Mosaiska församlingen i Stockholm och Marcus Ehrenpreis personligen översvämmades av böner om hjälp, och man gjorde vad man kunde, men svensk immigrationspolitik rådde man inte över, och man kunde inte hjälpa mer än i ett litet antal fall. Mot slutet av kriget spreds påståenden om att församlingen varit negativt inställd eller rentav motsatt sig att ta emot judiska flyktingar av rädsla för ökad antisemitism. Ryktena underblåstes av ett (försiktigt uttryckt) olyckligt uttalande av socialminister Gustav Möller i riksdagen 1945 och av den handlingskraftige baltisk-judiske immigranten Gilel Storch, som initierade stora svenska hjälpinsatser i krigets slutskede. Göran Rosenberg dokumenterar nu skickligt och eftertryckligt att påståendena, som i starkare eller svagare form ännu är i omlopp, saknar grund.

Det är ett storverk som Göran Rosenberg, än en gång, har utfört. En biografi som kommer både människan, tänkaren och den andliga ledaren Marcus Ehrenpreis nära. Men som också för en dialog (i bokens prolog och epilog bokstavligen, där Ehrenpreis blir ”du” och samtalspartner) om judendomens väsen, om judarnas plats, om sionism och diaspora. Genom att han för in sin far och dennes räddning byggs en bro till Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, och det självbiografiska draget även i den nya boken blir manifest. Trots sitt intellektuella djup är boken lättläst, tack vare Rosenbergs stilkonst och klara språk. ”En bragd” skriver Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet. Jag instämmer.