2020-07-09 William Faulkner: Ljus i augusti (1932; svensk övers. 1944 Erik Lindegren; Lind & Co 2001; 389s.). Jag har en känsla av att William Faulkner inte är något stort namn i Sverige i dag. Han var det på 1950-talet, efter att ha fått 1949 års nobelpris 1950, energiskt förespråkad i Akademien av Gustaf Hellström. Sina största romaner skrev han på 1930-talet men på svenska kom han först med denna bok 1944. Bortsett från två stora artiklar av Torsten Ekbom i DN 17 och 19 juni 1995 kan jag inte se att något av vikt har skrivits om Faulkner på svenska det senaste kvartsseklet, medan utgivningen i USA är omfattande. Någon stor läsekrets har han väl aldrig haft, med ett gediget rykte om att vara svårläst, men han är oerhört uppskattad av yrkeskolleger världen runt.

Faulkner är ju sydstaternas, enkannerligen Mississippis, skildrare framom andra, och hans perspektiv är den vite mannens. De svarta ”har alltid varit närvarande på scenen, men mer eller mindre som staffagefigurer, på samma sätt som hästarna och mulorna”, skriver Gustaf Hellström i sitt utlåtande till Svenska Akademien. Ljus i augusti är härvidlag ett undantag eftersom den uttryckligen tar upp raskonflikten. Men typiskt nog är det mer på individplanet än som ett ekonomiskt och socialt problem.

Romanhandlingen förs fram på flera parallella spår. Först får vi lära känna den unga Lena Grove, som höggravid är på vandring från Alabama för att söka upp barnafadern Burch, som hon är övertygad om ska ta hand om henne och barnet. Hennes troskyldighet stämmer omgivningen vänlig mot henne, och hon får hjälp från olika håll, särskilt av den gode sågverksarbetaren Byron Bunch (först förväxlad med sin nästan namne Burch). I staden Jefferson är hon hack i häl på sin förförare när berättelsen skiftar fokus till dennes kumpan som spritlangare, Joe Christmas, som är romanens egentliga huvudperson. I tillbakablickar får vi följa hans tidiga barndom som barnhemsbarn och uppväxt hos strängt moralisk-religiösa fosterföräldrar. Joe slår sig lös på ett våldsamt sätt och driver omkring några år innan kommer till Jefferson. Han kamperar ihop med Burch (som nu kallar sig Brown) nära ett hus som bebos av miss Burden, en ivrig förkämpe för de svartas rättigheter. Erotiskt utsvultna inleder de två en destruktiv sexuell relation. Katastrofen inträffar samma dag som Lena kommer till staden.

Som om inte den hårda uppväxten och hans våldsamma läggning vore nog, slits Joe sönder av en identitetskris: han tror sig veta att han har ”en droppe negerblod” i sina ådror. Han betraktas först som vit, men när människorna i Jefferson får höra misstankarna slår rasistinstinkterna till, och han blir paria. Mycket djupare än så sträcker sig inte Faulkners granskning av rasproblematiken. Lynchmobb och rasfanatiker tecknas förvisso negativt, men det är svårt att hitta någon grundläggande kritik av rasåtskillnaden.

Rent språkligt är romanen inte svårläst (lysande översättning, om än nu föråldrad, av Erik Lindegren) men berättartekniskt är den utomordentligt komplicerad. Från huvudfåran, Lena Groves resa (som slutar hoppfullt), Joe Christmas katastrof, görs otaliga avvikningar i tid och rum i flera plan. Huvudberättelsen är genomgående i presens medan tillbakablickarna är i preteritum. Dessa berättas ofta av romangestalterna själva, ibland som inre monologer men inte sällan av ett vittne, en budbärare som i det antika dramat, som för en skara åhörare återger ett viktigt skeende (mycket effektfullt i romanens slut). De flesta av romanens personer blir på så sätt belysta från flera håll vilket bidrar till den nyanserade karaktärsskildringen. Även de onda, som Joe Christmas, har både skuggor och dagrar. Bara riktigt stora författare kan åstadkomma något sådant, och det är lätt att instämma med Torsten Ekbom att William Faulkner hör till världslitteraturen.