2020-11-03 Agneta Pleijel: Dubbelporträtt (Norstedts 2020; 204 s.). Agneta Pleijel har skrivit fiktion om verkliga personer förr, t.ex. den mäktigt episka Lord Nevermore om antropologen Bronislaw Malinowski. Om den var en symfoni för full orkester är denna roman ett rondo capriccioso för kammarensemble. Det är briljant underhållning om hur det kan ha låtit när den brittiska deckardrottningen Agatha Christie inför sin 80-årsdag 1969 motvilligt satt modell för den åldrade centraleuropeiske expressionisten Oskar Kokoschka. Båda har låtit sig övertala av Christies make sir Max Mallowan (av Pleijel, stilvidrigt och förvånande, genomgående omnämnd som ”sir Mallowan”) och den avgudade dottersonen Mathew Pritchard. Kokoschka vill måla en personlighet och inte ett ansikte och försöker få Christie att tala om sig själv men tvingas först svara på Christies nyfikna frågor om honom. På det eleganta sättet får läsaren Kokoschkas biografi i sammandrag och hans affär med Alma Mahler mer utförligt (den tillåts kanske dominera väl mycket). Agathas livshistoria serveras i brottstycken som inre monologer fram till slutet av boken. Då har Kokoschka mjukat upp henne så mycket att hon berättar ”sanningen” om sitt gåtfulla försvinnande under elva dagar år 1926.

Underhållande, ja, men inte utan djup. Det två protagonisterna har helt olika syn på konsten och dess förhållande till livet: Kokoschka som två sidor av samma mynt och Christie som separata entiteter. När Kokoschka antyder att Christie kunde ha blivit en ”riktig” författare men inte vågat släppa till sig själv bränner det till. Liksom när Christie menar att Kokoschka utnyttjat människor för sina konstnärliga syften. De underhållande och de idédebatterande ingredienserna gifter sig till en mycket smaklig anrättning.

Helheten skäms tyvärr av en hel del fel och onöjaktigheter i texten. ”Sir Mallowan” är redan nämnt. Alma Mahlers tredje make Franz Werfel kallas poet. Visserligen gav han även ut dikter, men både kvantitativt och kvalitativt var han främst prosaist och dramatiker. Agatha Christies pseudonym när hon skrev annat än deckare var Mary Westmacott, men i boken är det genomgående Westmancott. Detektivhjälten Poirots förnamn skrivs en gång Hercules (fel) och en gång Hercule (rätt). Sådana skönhetsfel hade varit förlagets ansvar att putsa bort.