Den unge Musils debut

2020-07-19 Robert Musil: Den unge Törless förvillelser (1906; svensk övers. 1969 Lars W. Freij; Lind & Co 2001; 173 s.). Robert Musil, mest känd för sitt jätteverk Mannen utan egenskaper debuterade som 26-åring med denna till formatet anspråkslösa roman. Jag har känt till titeln, men att det var en internatskoleskildring kom som en överraskning när jag började läsa. Sådana finns det ju gott om, alltsedan Thomas Hughes Tom Brown’s School Days 1857, och i sin berättelse om grov pennalism är väl denna en på många sätt typisk representant för genren. Romanen har hämtat inspiration från Musils egen tid på en internatskola i Mähren i mitten av 1890-talet men är knappast rent självbiografisk.

Huvudpersonen Törless (hans efternamn; något förnamn nämns aldrig) är en i grunden vek och känslig pojke som för att skydda sig söker sig till skolans två värsta översittare, Reitling och Beineberg. De avslöjar en fjärde elev, Basini, som tjuv, men i stället för att anmäla honom trakasserar de honom grovt under förevändning av kamratuppfostran. Törless är helt med på noterna till en början, spelar sedan dubbelt som Sabinis skyddsvakt för att mot slutet helt ta avstånd från behandlingen, som övergått från psykisk till fysisk misshandel. Men då är det för sent, skolledningen får reda på förhållandena och det blir räfst och rättarting. Det finns ingen social kritik eller systemkritik i romanen, utan övergreppen beskrivs som individuella förvillelser.

Vore det bara för den yttre handlingen skulle denna roman knappast ha klassikerstatus. Utan det är för karaktärsteckningen av Törless och skildringen av hans tanke- och känslovärld. Törless grubblar över tillvaron och sin plats i den, han reflekterar över sin identitet som man och samhällsvarelse och experimenterar med sin sexualitet. Han diskuterar gärna med både kamrater och lärare, men ingen tar hans grubblerier på allvar. Allt detta gestaltar Musil med en ordrikedom som kan kännas bedövande och som gör läsningen långsammare, men inga ord är valda av en slump utan är en medveten konstnärlig metod. I Mannen utan egenskaper storknade åtminstone jag av ordsvallet; här är det lättare att ta till sig, men det är inte en form av prosa som jag älskar.

Tilläggas bör att både denna roman och Faulkners Ljus i augusti, som jag skrev om härom veckan, ingår i Lind & Co:s ambitiösa serie ”Nittonhundra” med återutgivning av viktiga verk från förra seklet. Det finns många andra pärlor i den.

Marsch mot undergången

2014-02-21 Joseph Roth: Radetzkymarschen (1932; svensk övers. Hugo Hultenberg 1933, bearbetad av Lena Kamhed 2017; förord Stefan Jonsson; Lind & Co. 2018). Vi har alla våra litterära lakuner. Denna var till nu en av mina, trots att jag länge intresserat mig för tidens och områdets litteratur. Tiden är decennierna närmast före första världskriget och i någon mån mellankrigstiden, området är det habsburgska riket och Österrike. Till författarna hör höglitterära namn som Herman Broch, Robert Musil och Elias Canetti och mer lättillgängliga som Arthur Schnitzler, Stefan Zweig och Franz Werfel. Med ”Radetzkymarschen” lägger sig Joseph Roth någonstans mittemellan. För mig blev det en läsupplevelse av numera ovanligt slag.

Johann Strauss d.ä:s berömda marsch, tillägnad en framstående general, är romanens ledmotiv och symbol för Habsburgmonarkins storhet. Militärmusikkapellet i den lilla kretshuvudorten W. i Mähren inleder sina söndagskonserter med den. Bland åhörarna finns kretspresidenten baron Frans Trotta von Sipolje, och hans son kadetten, sedermera löjtnanten Carl Josef. För adelskapet och sitt relativa välstånd kan de tacka Frans far Josef, en ung officer med ursprung i en slovensk bondby, som med fara för eget liv räddar kejsar Frans Josef i slaget vid Solferino 1859. Där och då tar romanen sin början, men stamfaderns historia är raskt avklarad, även om han som hjältegestalt är ständigt närvarande. Huvuddelen av handlingen utspelar sig under sonsonens tid som löjtnant vid två olika regementen, det senare vid imperiets utpost i nordöst, om det nu är Galizien eller Karpatorutenien.

Handling, förresten. Faktum är att det inte finns så mycket av linjärt händelseförlopp, utan romanen utspelar sig i ett antal avrundade episoder. Oftast är vi hos löjtnanten på hans regemente, där de uttråkade officerarna fördriver tiden med brännvin, hasardspel och växelrytteri. Några gånger blir det dramatiskt: en duell med dubbelt dödlig utgång, ett självmord, en strejk som Carl Josef är med om att slå ner med vapenmakt, en stor skuld som regleras i sista minuten. Stundom är vi tillbaka hos den åldrande kretspresidenten och hans lilla entourage, där händelselösheten är påtaglig. Det är en utpräglat manlig värld. Mödrarna till både Frans och Carl Josef är tidigt döda, och sönerna har bara sin respektive far att ty sig till, men respektavståndet är mycket stort. I kretspresidentens hushåll finns en husföreståndarinna som spelar en perifer roll, särskilt i kontrast till den uppmärksamhet författaren ägnar familjens gamle trotjänare, betjänten Jacques. Övriga kvinnor är sådana som är föremål för löjtnantshjärtats ömma låga, varav dock ingen är en presumtiv hustru.

Ätten Trottas öde kan påminna om huset Buddenbrooks, men ska förstås läsas som en parallell till dubbelmonarkins. Regimen byggde på strikta principer men flexibel tillämpning. I varje fall i den österrikiska delen diskriminerades etniska och språkliga minoriteter mindre än kanske någon annanstans. Välståndet ökade. Det är en nostalgisk Joseph Roth som beskriver detta. (Vid den här tiden utvecklades han också till aktiv habsburgsk monarkist.) Men författaren är inte blind för avigsidorna: militarismen som genomsyrar samhället men urholkar det genom sin egen inkompetens och korruption, de sociala och ekonomiska klassklyftorna, oförmågan hos statsledningen att inse rikets prekära läge inför det annalkande kriget.

Joseph Roth skriver med samtidig empati och distans och en god portion ironisk humor, väl tillvaratagen av översättaren Hugo Hultenberg. Han växlar mellan berättande partier, där jag påmindes om Herman Brochs trilogi ”Sömngångare”, och mer reflekterande, som en populär version av Musils ”Mannen utan egenskaper”. Det var en oavbruten fröjd att läsa denna roman.