Klassiskt historieproblem i fräsch belysning

2022-04-07 Dag Sebastian Ahlander: Romarrikets undergång. Pandemier klimatkriser folkvandringar (Historiska Media 2022; 192 s.). Att ge sig på ett av världshistoriens mest genomtröskade ämnen kan tyckas djärvt på gränsen till dumdristigt, men Dag Sebastian Ahlander (en god vän sedan skoltiden) gör just det med friskt humör och gott självförtroende – och med utmärkt resultat. Efter först ett antal historiska biografier för ungdom och vuxenböckerna om Gustaf Mannerheim och om Karl (XIV) Johan som Sveriges räddare är Ahlander en driven berättare med livfull stil och spänstig argumentation. Den här boken borde få läsare långt utöver de antikintresserades begränsade krets.

Boken inleds med en inledning om imperiers uppgång och fall i världshistorien och redovisning av tidigare skrifter om just romarriket; naturligt nog uppehåller sig Ahlander särskilt vid Edward Gibbons klassiska The Decline and Fall of the Roman Empire. På den följer två kapitel om romarrikets historia och samhällsskick. Det är en bra introduktions- eller repetitionskurs som ligger till grund för de resonerande kapitel som följer, om än med en i mina ögon alltför positiv värdering av de demokratiska inslagen i samhällsskicket och en överbetoning av rättssäkerhet och oväld i rättssystemet. Därefter följer, kapitel för kapitel, en diskussion om ett antal möjliga orsaker till imperiets fall: ”Kristendomen – den uppochnedvända världen”; ”De stora folkvandringarna”; ”Klimatkriser och pandemier”; ”Beskattning till döds” samt ”Samhällelig dekadens och personligt förfall”. Som Ahlander noterar har det föreslagits mängder av andra orsaker, men han har valt ut ett antal som han menar är relevanta – var och en för sig och i samverkan. Om de första kapitlen var en introduktionskurs får vi i dessa kapitel en fördjupning i flera aspekter av romarrikets senare historia med de valda troliga orsakerna successivt i fokus. Redogörelserna är tydliga och resonemangen lätta att följa. Ahlander ska ha en eloge för att han inte försöker tvinga på läsaren några säkra slutsatser utan nöjer sig med att framhålla dessa fem faktorer som högst troliga bidragande orsaker utan att utesluta andra. Det ska understrykas att det är Västroms förfall och slutgiltiga fall år 476 som är Ahlanders ämne. Att det östromerska riket bestod i ytterligare 1 000 år nämns mest i förbigående.

Framställningen avrundas med ett kapitel om allt det som inte dog med riket utan pånyttföddes gång på gång i ”De många renässanserna” samt ett med några mer historiefilosofiska reflexioner om vår tids imperier och hur det kan tänkas gå för dem. Det är en stilenlig avslutning på denna sympatiskt belärande, resonerande och reflekterande bok.

Romarinna sedd av en sentida syster

2020-04-19 Kerstin Ekman: Tullias värld (Albert Bonniers Förlag 2020; 190 s.). Jag läser den här boken som den roman vilken inte kunde skrivas. Kerstin Ekman har fängslats av skuggestalten Tullia, dotter till statsmannen, oratorn, filosofen, brevskrivaren Marcus Tullius Cicero. Hon vill skriva om Tullia som representant för alla de osynliga, stumma kvinnorna i antikens Rom, men det finns inget att gestalta; inte ens i faderns brev får Tullia kött och blod. I stället har Ekman skrivit en essä om levnadsförhållandena för olika samhällsgrupper i Rom, med särskild tonvikt på kvinnorna: elitens matres familias och deras döttrar, likaväl som tjänarinnornas och slavinnornas. De särskilda kvinnliga erfarenheterna, kroppsliga som sexualitet, graviditet och barnsängar; sociala som brist på utbildning, underordning, äktenskap och skilsmässor. Tiden är turbulent, med krigsherrar mot varandra i olika konstellationer, och det är livsfarligt att hålla på fel häst.

Som den romanförfattare hon ändå är tillåter Kerstin Ekman sig att ge liv åt Tullia och hennes närmaste i korta skissartade scener. Dessa bildar det återkommande tema kring vilket övriga teman grupperar sig som i ett rondo. Roms stora skalder: Horatius, Vergilius, Ovidius och framför allt Propertius, får med många citat ge belägg och tidsfärg åt Ekmans framställning, liksom de rikliga illustrationerna med romersk skulptur, reliefer med mera. Kerstin Ekman är själv en latinstudent som redan på 1950-talet efterlyste något annat än krigsskildringar i läslistan, och hon verkar ha både språk-, litteratur- och realiakunskaper i gott behåll. Djupgående kunskaper, kärlek till ämnet, originella synvinklar, utsökt språkbehandling: se där receptet för en lysande essä!

Förläggare gör debut som författare

2019-03-06 Sara Ehnholm Hielm: Och hjärtat, det var mitt. Essäer om att läsa, skriva, längta och leva i Rom (Förlaget M 2018). Den här boken gjorde sensation när den kom ut i Finland förra året. Den höjdes till skyarna i flera recensioner och belönades med Svenska Yles litteraturpris, och det gjordes reportage om boken och intervjuer med författaren. Det är en bra och läsvärd bok, helt klart, men jag ber mina vänner i Finland om ursäkt: jag kan inte riktigt dela entusiasmen. Jag återkommer till det.

Vad är det för bok? Undertiteln säger en del. Sara Ehnholm Hielm, 46 år, förlagsredaktör på Schildts & Söderströms Förlag (numera förläggare på det nya, Muminägda Förlaget M) och välkänd filmkritiker, gift, med fyra döttrar, får 2015 chansen till ett sabbatsår i Rom, där maken fått ett förordnande på FAO. Nu ska hon skriva sin länge drömda essäsamling om film. Men inspirationen infinner sig inte. I stället börjar hon reflektera över sig själv och över böcker hon läser. Resultatet är boken läsaren har i sin hand.

Berättelsen om året i Rom är grundstommen i boken. Sara älskar Rom, romarna och tillvaron i staden. Miljöskildringarna från olika stadsdelar har doft och färg. Men när hon trillar över en för henne okänd författare, Elena Ferrante, tar läsningen av dennas Neapeltetralogi över allt annat, och i ljuset av läsningen börjar Sara se sig själv och sitt eget liv i ett nytt ljus. Läsningen kompletteras av flera andra kvinnliga författare, som Simone de Beauvoir och Maggie Nelson, och en manlig, Karl-Ove Knausgård. Vad hon finner hos denne är svårt att förstå, och hon medger själv att hon inte på något bra sätt kan förklara sin fascination.

Det bästa med boken är annars just när hon skriver om sin läsning av de kvinnliga författarna. Hon får ut mycket av sin läsning, och lyckas förmedla det på en god essäistisk nivå. Men när hon skriver om sig själv, och det är faktiskt bokens bärande tema, har jag svårare att hänga med. Det hon lämnar ut om sig är inte tillräckligt intressant, åtminstone inte för denne manlige läsare. Det handlar mycket om kroppsvätskor och kroppsfunktioner, och är självutlämnande, men år 2018 bryter det ju inga tabun. Och jag behöver inte få veta att hon har sex med sin man stående mot ytterdörren när han ska iväg till jobbet. Det bästa på det privata temat i boken är prologen. Där berättar Sara om en valborgsmässoafton med mycket sprit (alkoholen flödar rikligt genom hela boken) där återseendet av en gammal manlig vän flammar upp till en passion som hon bara med uppbådande av sin sista viljestyrka kan slå sig lös från. Dagen därpå, 1 maj, ska familjen anträda resan till Rom … Den berättelsen är andlöst spännande, men under fortsatt läsning återgår andhämtningen till det normala.