Minns ni Göran Schildt?

2020-10-16 Henrik Knif: Göran Schildt. Två liv (Gummerus 2020; 472 s.). Man bör nog vara minst i min ålder för att tydligt minnas finländaren Göran Schildt (1917–2009) som ett stort namn inte minst i Sverige från omkring 1950 och flera decennier framåt. Han var flitig litteraturkritiker och kulturskribent i Svenska Dagbladet och, framför allt, bästsäljande skildrare av seglingar med ketchen Daphne i Medelhavet, särskilt dess grekiska farvatten. Han skrev många andra böcker, bland annat en stor tredelad monografi om nära vännen Alvar Aalto och hans verk. Numera är han väl rätt bortglömd. Men förutom genom sina verk intresserar han genom sin rika, snarast multipla personlighet och ett rätt speciellt levnadsöde.

Göran Schildts liv präglades av två katastrofer i hans unga år. Fadern, författaren Runar Schildt, begick självmord när Göran var åtta år, och i vinterkrigets sista dagar trasades hans underliv sönder av en rysk kula. Mirakulöst nog inte bara överlevde han, utan hans reproduktiva organ kunde återställas med restaurativ kirurgi. Visserligen blev han steril, vilket var en stor sorg, men sexualdriften hade han i fullt behåll. Den tog han sig stora friheter med, även som gift, åtminstone tills han träffade sin blivande andra hustru Christine 1963. Sin första hustru, den svenska glasformgivaren Mona Morales, hade han träffat redan före kriget, och de gifte sig 1941. Han bodde länge omväxlande i Stockholm och utanför Helsingfors. Med Christine bodde han stora delar av året på ön Leros utanför Turkiets kust och andra tider i Villa Skeppet i Ekenäs, ritat för paret av Alvar Aalto.

Sitt intresse, för att inte säga vurm, för antiken grundlade Schildt redan 1937 på en resa till södra Italien med den livslånga bästa vännen Georg Henrik von Wright. Vid ungefär samma tid gjorde han i Frankrike två avgörande valfrändskaper, målaren Cézanne och författaren André Gide. Om Cézanne skrev Schildt en föga akademisk doktorsavhandling i konsthistoria. Gide översatte han och skrev en bok om som även gavs ut i Frankrike. Båda påverkade djupt hans inställning till konsten och livet. Han blev antiromantiker och apolitisk individualist, för att uttrycka det i stark förenkling. Schildt var totalt orädd för konflikter och inlät sig gärna i offentlig polemik. Privat kunde han fatta humör, men biografen gör en poäng av att han aldrig var långsint. Nära relationer, familjära eller vänskapliga, bestod även efter hårda ordväxlingar.

Henrik Knif är en kulturellt kunnig historiker som kan sätta in Göran Schildts tänkande och skrivande i dess rätta kulturhistoriska sammanhang med eleganta utvikningar. De många människor som passerar revy får egna minibiografier; mycket läsvärd är t.ex. den om skådespelaren Ulf Palme. Han skriver med vetenskaplig akribi och personligt inkännande – men alls inte okritiskt – i denna högst läsvärda biografi. Den är också rikt illustrerad med Schildts egna bilder; han var en ypperlig fotograf utöver sina andra talanger.