Kan Ryssland tänkas utan Putin?

2019-09-28 Stig Fredrikson: Ryssland utan Putin. Friare, fredligare & rättvisare (Carlsson Bokförlag 2019). Det här är en till det yttre anspråkslös bok, 162 sidor med inte så mycket text per sida. Men eftersom författaren är en av Sveriges främsta Rysslandskännare väger den ändå tungt. Stig Fredrikson beskriver, vältaligt och mycket läsvärt, Vladimir Putins levnadshistoria och karriär, hans drivkrafter och hur hans styre påverkat det ryska samhället och Rysslands förhållande till omvärlden. Det som titeln utlovar kommer först i bokens slutkapitel med samma namn, visserligen en dryg tredjedel av hela texten.

Dessförinnan har vi alltså fått ett detaljerat porträtt av Putin ur olika vinklar. Fredrikson är skoningslös i sin kritik av bristen på demokrati och rättssäkerhet och av den grasserande korruptionen, som allt härleds till det styrelseskick som Putin byggt upp med hjälp av lojala medarbetare och kontroll av ledande massmedier. Han identifierar två grundläggande drivkrafter. En ideologisk, där målet är ett starkt och i omvärlden respekterat Ryssland som aldrig i något sammanhang får visa svaghet. Därför krävs ett auktoritärt styre där demokratin sätts på undantag, vilket också rättfärdigar sådant som offentliga lögner och valfusk. Därför måste också omvärlden, särskilt EU och alldeles särskilt USA, utmålas som Rysslands fiender, och därför kan inte Ukraina ”släppas” till Väst. Den andra drivkraften är krass: i den ryska kleptokratin kan den styrande klicken inte ge ifrån sig makten, för då riskerar den bli av med de enorma ekonomiska tillgångar som de roffat åt sig, och kanske rentav sättas i fängelse. Vladimir Putin själv framstår som en cynisk och känslokall maktmänniska utan försonande drag.

I det sista kapitlet lyfter Stig Fredrikson fram alla de goda, inneboende krafter som han menar finns i det ryska samhället och vilken roll de skulle kunna spela i ett icke-auktoritärt Ryssland. Sådana krafter undertrycks under den nuvarande regimen, men den är trots allt inte totalitär. Det finns modiga journalister och politiska opponenter, och de låter sig inte tystas. Oddsen kan synas dåliga, men författaren är optimist och tror på rysk demokrati i det långa loppet. Frågan är hur lång det loppet blir.

En analytisk diplomat låser upp sitt dokumentskåp

2019-05-28 Tomas Bertelman: Från ett kallt krig till ett annat. Stockholm, Leningrad och Moskva 1983–2012 (Medströms Bokförlag 2019). Undertiteln ger en antydan om vad det här är för sorts bok. Veterandiplomaten Bertelman har valt ur sitt arkiv och återger här rapporter och analyser han skrivit i tjänsten som alla berör sovjetisk/rysk politik och Sveriges förhållande till detta grannland. Alla utom författarens inträdesanförande i Krigsvetenskapsakademin har tidigare varit hemliga, men även i de nu frisläppta dokumenten har meningar strukits här och var. Dokumenten, i längd från 7 till drygt 60 sidor, vanligast omkring 20, återges annars helt oredigerade och okommenterade, varför de två nyskrivna inledande och sammanfattande kapitlen verkligen fyller sin funktion. Även så bör läsaren ha mer än elementära kunskaper om ämnesområdet för att få fullt utbyte av texterna.

De tre första aktstyckena är från 1980-talet, när Sovjetunionen fortfarande var en supermaktskoloss – om än på fullt synliga lerfötter. Här har analyserna av stormaktsgrannens drivkrafter i utrikes- och säkerhetspolitiken, dess operationella tänkande och synen på Sveriges neutralitet en nerv och en skärpa som visar att detta var allvar. Rapporterna från tiden runt sekelskiftet är mer eftertänksamma och i något fall tillbakablickande, medan de från Bertelmans sista år som ambassadör i Moskva 2010–12 andas genuin oro över vart Putins Ryssland är på väg. Det är en tidsresa för läsaren och en nyttig historisk repetitionsläxa.

Dessa drygt 300 sidor hade kunnat vara en mastig läsning om det inte vore för Bertelmans briljans i två avseenden. Dels är han en skarp analytiker. Han tar ofta sin utgångspunkt i amerikanska eller tyska forskares verk, som han refererar distinkt och sedan drar egna genomtänkta slutsatser av. Dels är han en framstående stilkonstnär.  Hans stil verkar utan att synas; den märks framför allt på frånvaron av konventionell utredningsprosa, stundom kallad SOUenska. En torr humor får komma till uttryck ibland och lätta upp läsningen ytterligare. För sin målgrupp är detta en utmärkt och viktig bok, men målgruppen är måhända inte så stor som önskvärt vore.

Finlands nationalfilosof i magistral levnadsteckning

2019-05-07 Raimo Savolainen: Med bildningens kraft. J.V. Snellmans liv (2006: svensk övers. 2019 Leif Pietilä & Pertti Hakala, Svenska litteratursällskapet i Finland). Denna magistrala biografi utkom till 200-årsminnet av J.V. Snellmans födelse 1806 och ska nog ses som ett monument, jämbördigt med statyn framför Riksbanken i Helsingfors, över den finsknationella rörelsens främsta märkesman. Det är ett stort verk, i förkortad översättning nästan 650 texttäta sidor. Författaren var huvudredaktör för utgivningen av Snellmans samlade verk runt sekelskiftet och ansvarig för 200-årsjubileet. Han har därigenom kommit mycket nära sin huvudperson. Den svenska utgåvan följer det finska originalet fram till början av 1860-talet, när Snellman står på höjden av sitt inflytande, medan hans sista 20 år behandlas i en kortfattad epilog, som känns lite snopen efter den enormt utförliga framställningen i de tidigare kapitlen.

Inte bara beskrivs Snellmans levnadsbana in i minsta detalj, till exempel resrutt och restider dag för dag under Europaresan 1840. Också hans bildningsgång och framväxten av hans övertygelser beskrivs och analyseras mycket noga, en medveten betoning av Savolainen. För den som har bara ytliga kunskaper om tidens stora namn Fichte, Schelling, Schleiermacher och, framför allt, Hegel blir läsningen tidvis rätt tung, särskilt som framställningen är på en ganska torr prosa.

Johan Vilhelm Snellman var son till en humanistiskt bildad sjökapten och föddes och levde sina första sju år i Stockholm. Han bibehöll en varm känsla för sin födelsestad, som han besökte flera gånger. Under en längre vistelse 1840, innan han anträdde sin stora Europaresa, hann han etablera sig i huvudstadens kulturella kretsar och var därefter ett känt namn i Sverige. Han skrevs in vi universitetet (då ännu i Åbo) samtidigt med Runeberg och Elias Lönnrot, som blev hans vänner. Tillsammans utgjorde de kärnan i Lördagssällskapet, en informell krets med syftet att främja den finska kulturen. Samma krets låg också bakom grundandet av Finska litteratursällskapet 1831. Snellman studerade först för att bli präst men slog snart om till filosofi och blev Hegels främste vapendragare i Finland. Ur Hegels historiesyn hämtade han grunderna till sin egen syn på den finska nationen.

”Svenskar är vi inte längre, ryssar vill vi inte bli, låt oss alltså vara finnar”. Det mottot, vars upphovsman är omstridd (det kan ha varit Snellman själv), beskriver utgångspunkten för Finlands nationella strävanden. ”Låt oss vara finnar”, ja, men hur blir vi det? Därom gick meningarna isär. Att det finska språkets status måste höjas, och därigenom folkbildningen förbättras, var alla ense om, men Snellman var den som kompromisslöst stred för en enspråkslösning. För att finskan skulle uppnå sin rättmätiga status måste svenskan, som den gamla styrande klassens och bildningens språk, försvinna från Finland. (Den svenska bonde- och skärgårdsbefolkningen verkar inte ha funnits i hans föreställningsvärld.) Det var Snellmans bergfasta övertygelse, som han gav uttryck för i en flod av skrifter och presspolemik (på svenska; han kunde visserligen finska, men inte tillräckligt bra). Han var en skarp och hänsynslös polemiker, som satte personliga vänskaper på hårda prov när åsikter bröts mot varandra.

Det har ofta hävdats att den ryska tiden i Finland under 1800-talet var en idyllisk tid med välvilliga kejsare i S:t Petersburg och kompetenta inhemska myndighetspersoner inom landet. Det är en falsk, eller åtminstone mycket glättad, bild. I varje fall fram till Alexander II:s trontillträde 1855 lade det ryska styret en tung hand över varje försök till samhällsutveckling. Oliktänkande undertrycktes, censuren var sträng. Varje beslut rörande Finland fattades av kejsaren personligen. Särskilt destruktiv var kombinationen Nikolaj I, generalguvernören Menschikoff (hans namn stavas så traditionellt i Finland) och viceordföranden i senatens ekonomiedepartement Lars Gabriel von Haartman. Dessa herrar hade fått för sig att Snellman var en farlig uppviglare och revolutionär. De drog in hans tidning Saima, underkände honom som professor och lyckades till och med hindra honom från en tjänst som direktör i ett privat sjöförsäkringsbolag. Under 1850-talet försörjde Snellman sig och sin växande familj som högra hand åt en av Finlands rikaste affärsmän, trävaruhandlaren Erik Johan Längman.

Först med Alexander II och den nye generalguvernören Berg vände det. Snellman fick sin professur, blev riksdagsman och senator och betrodd personlig rådgivare till kejsaren, inte minst vid sammankallandet 1863 av den första lantdagen i Finland sedan 1809. Språkreskriptet 1863, där finskan skulle vara jämställd med svenskan som myndighetsspråk efter 20 år, bar Snellmans signatur, och han hade stort inflytande på myntreformen 1865, då Finland fick sitt eget myntsystem, och folkskoleförordningen 1866 (som dock främst var ett verk av Uno Cygnaeus). Snellmans sista stora strid stod mot de svensksinnade, när dessa började inse faran för den svenska kulturen i Finland. Som vanligt gav han inte vika en tum.

Som jag läser Raimo Savolainen godtar han Snellmans verksamhet och program utan reservationer. Han är en engagerad och djupt insatt berättare, och man kommer personen Johan Vilhelm Snellman verkligen inpå livet med alla hans personliga förtjänster och fel, vilka sistnämnda Savolainen ingalunda döljer. Men jag skulle ha önskat mig en neutralare syn på hans verksamhet och roll i eftervärlden. Som ett korrektiv kan jag rekommendera Max Engmans ”Språkfrågan” (Finlands svenska historia III).

Ett måste för alla historieintresserade

2018-04-10 Kari Tarkiainen: Moskoviten. Sverige och Ryssland 1478–1721. Kari Tarkiainen, historiker och ledande arkivman i både Sverige och Finland, fyller 80 år om två månader, men hans aktivitet har inte mattats, snarare tvärtom. Efter de magistrala böckerna om Finlands äldsta svenska historia, ”Sveriges Österland” och om Estlands svenska historia ”Provinsen bortom haven” har han nu gett ut ett imponerande verk som sammanfattar ett livslångt intresse: förbindelserna mellan Ryssland och Sverige i tidigmodern tid och, framför allt, den svenska synen på den stora grannen under samma tid. Eftersom boken ges ut av Svenska litteratursällskapet i Finland har den i stort sett ignorerats i det land där bokens berättelse är baserad: Sverige. Det är sorgligt och ovärdigt.

För det är en enastående bra bok. Tarkiainen har total kontroll över sina källor, som han citerar rikhaltigt ur och bidrar till den levande tidsfärgen. Man får veta massor som inte står i de vanliga historieböckerna om hur förbindelserna mellan länderna skötts genom årslånga beskickningar, ständiga förhandlingar och annat. Utbildningen och användningen av tolkar får stort utrymme. Huvudbudskapet är att den svenska, och västeuropeiska, synen på Ryssland präglas av att det var främmande och svårt att förstå, varför fördomarna grasserar. Paralleller till vår tid är inte svåra att dra, även om Tarkiainen själv inte gör det. Den allmänna historien – krigen och politiken – får sitt men är inte huvudsaken. En stark läsrekommendation för alla historieintresserade.