Etikett: säkerhetspolitik

Personligt och politiskt

2023-06-22 Mats Bergquist: Östen Undén, Tage Erlander och det kalla kriget (Santérus Förlag 2023; 223 s.). Vi som har vår huvudsakliga barn- och ungdomstid förlagd till 1950-talet växte upp under ett av de politiskt stabilaste decennierna i Sveriges historia. Socialdemokraterna bildade regering, där Tage Erlander var statsminister och Östen Undén utrikesminister. Även de andra partiledarna var desamma i stort sett hela 50-talet: Ohlin, Hjalmarson, Hedlund, Hagberg. En liten skälvning genomgick landet under ATP-striden, men när pensionsfrågan klarats av återkom ordningen och varade nästan 20 år till, om än med andra aktörer. Men Sverige var ju inte oberört av omvärlden och måste bestämma hur man skulle förhålla sig till kalla kriget, integrationssträvandena i Europa och annat. Så det är självklart högintressant att få en inblick i hur de huvudansvariga tänkte, agerade och, inte minst interagerade.

Mats Bergquist är en av Sveriges mest erfarna diplomater, tillika docent i statsvetenskap och vid nära 85 års ålder ännu fullt aktiv. Han är därtill väl påläst i både primär- och sekundärlitteraturen och till sin läggning mer resonerande än tvärsäker samt eminent skrivkunnig. Allt detta borgar för ett gediget verk där allt som behöver sägas ryms på 200 sidor. För oss med egna minnen från den här tiden är det högintressant läsning. De för vilka Undén och Erlander bara är namn ur historien (om ens det) blir kanske inte lika begeistrade.

Undén var 15 år äldre än Erlander, statsråd vid 31 års ålder redan 1917, utrikesminister några år på 1920-talet, professor i civilrätt, universitetskansler. Hans formella meriter och karriär överträffade år 1946 den nye statsministerns med råge. I utrikespolitiken är Erlander till att börja med novis, och han är närmast lättad att låta Undén sköta denna på egen hand. Vilket han också gör, ibland utan att förankra beslut eller utspel i regeringen. Trots det blir Undén, i motsats till sina statsrådskolleger, nästan aldrig föremål för kritik i Erlanders dagböcker. I takt med att statsministern blir varmare i kläderna tar han över rodret även i utrikesfrågorna, och Undéns inflytande på den praktiska politiken avtar. Hans prestige inom partiet kvarstår oförminskad ända till hans avgång 1962, nyss fyllda 76.

Vad kännetecknade då Undéns utrikespolitiska tänkande och handlande? Recensioner av den här sortens fackböcker har en tendens att bli utförliga referat av bokens innehåll. Jag ämnar bespara mina läsare det och bara ge några grunddrag.  Å ena sidan strävade juristprofessorn Undén efter legalitet och logik i stället för att laga efter läget, å andra sidan drevs den sedan ungdomen vänsterradikale politikern U. att alltid ge Sovjetunionen the benefit of the doubt. Han var en varm anhängare av FN-systemet för kollektiv säkerhet men skeptisk mot överstatlighet t.ex. i form av europeiska integrationssträvanden. Hans neutralitetspolitik var principiell och han överlåt åt statsministern och försvarsministern att handha det hemliga samarbetet med Nato. Allt detta belyser Bergquist utifrån ett antal fallstudier, väldisponerat och pedagogiskt.

Bergquist är som sagt en utmärkt skribent, men alla, även han, gör misstag när de skriver. Därför är det synd att vägen mellan manus och tryckt bok blivit alldeles för kort. Det vimlar av enkla fel av typen utelämnade ord och fel som uppstått när en ändring på ett ställe inte följts upp på ett annat ställe. Bara ett exempel: ”Medlemskapet i rådet kunde, när den socialdemokratiska regeringen anklagades för bristande intresse för Europa, åberopa närvaron i Strasbourg som ett slags alibi.”

Mats Bergquist är en gammal diplomat som sällan höjer rösten; kritik av den ene eller andre får utläsas mellan raderna. Ett undantag är frågan om Raoul Wallenbergs öde, där Undéns och UD:s ointresse bedöms som både obegripligt och skamligt.

Läsvärt trots missvisande titel

2021-05-05 Göran Rydeberg: Utrikes- och säkerhetspolitikens historia från 1800 till idag. En studie i svenska och nordiska perspektivförskjutningar (Hans Blix Centrum vid Stockholms universitet/Santérus Förlag; 129 s.). Det utgivande forskningscentret har det fullständiga namnet Hans Blix centrum för de internationella relationernas historia, och detta är första numret i centrets skriftserie. Jag köpte boken i tron att få läsa en framställning av det som titeln tycks erbjuda, men titeln är vilseledande. Boken är i själva verket en sammanställning av och redogörelse för befintlig forskning på området och ett program för fortsatt forskning. Författaren vänder sig uppenbart till kolleger, men boken kan läsas med viss behållning även av intresserade lekmän om man tar den som ett jämförande kompendium över de nordiska ländernas olika mål och metoder i utrikes- och säkerhetspolitiken, med inslag av försvarspolitik och handelspolitik. Referaten av äldre forskning är kortfattade men adekvata, medan de tabellariskt uppställda jämförelserna mellan de nordiska ländernas politik på området är mer än lovligt förenklade (vilket författaren tycks vara medveten om). Språket är träaktigt där det inte är knöligt och utan spår av stilvilja. På ett ställe blänker det till, när Rydeberg refererar Folke Lindbergs band i Den svenska utrikespolitikens historia (3:4, 1958):

”Lindberg knyter an till en idag kanske delvis bortglömd verklighet, där stora delar av det svenska etablissemanget hoppades på att Napoleon III:s Frankrike skulle kunna spela en avgörande roll i östersjöregionen och att Sveriges gamla allianspolitik med nära anknytning till Paris under tidigare århundraden åter skulle bli verklighet. Såväl Oscar I som hans båda söner hade villigt satsat på detta kort, som med Preussens seger över Frankrike 1870–71, skulle visa sig ha en obehagligt låg valör.” (S. 28)

Dansk och norsk historieskrivning på området ägnas egna kapitel om 12 resp. 13 sidor, medan Finland styvmoderligt får nöja sig med 5. Det är uppenbart att Rydeberg inte är hemmastadd där, vilket även visar sig i ett häpnadsväckande påstående. Rydeberg refererar Finlands historia, del 3, ”Kejsartiden” (Schildts 1996) av Matti Klinge och skriver sedan (s. 84): ” Något direkt påföljande band som behandlade det självständiga Finlands historia följde inte efter att Klinge gjort sin insats. Istället kom hans yngre professorskollega Henrik Meinander att i ett enbandsverk ta sig an Finlands historia alltsedan stenåldern”. Den första delen av påståendet är helt felaktigt. Rydeberg har inte observerat att av Meinander finns två böcker med titeln ”Finlands historia”, dels del 4 av samlingsverket (1999), som behandlar just självständighetstiden, dels den som Rydeberg nämner, från 2006, med undertiteln Linjer, strukturer, vändpunkter. Det må vara olyckligt med likalydande titlar av samma författare, men en historiker av facket ska inte behöva blanda ihop dem.