Läsvärt trots missvisande titel

2021-05-05 Göran Rydeberg: Utrikes- och säkerhetspolitikens historia från 1800 till idag. En studie i svenska och nordiska perspektivförskjutningar (Hans Blix Centrum vid Stockholms universitet/Santérus Förlag; 129 s.). Det utgivande forskningscentret har det fullständiga namnet Hans Blix centrum för de internationella relationernas historia, och detta är första numret i centrets skriftserie. Jag köpte boken i tron att få läsa en framställning av det som titeln tycks erbjuda, men titeln är vilseledande. Boken är i själva verket en sammanställning av och redogörelse för befintlig forskning på området och ett program för fortsatt forskning. Författaren vänder sig uppenbart till kolleger, men boken kan läsas med viss behållning även av intresserade lekmän om man tar den som ett jämförande kompendium över de nordiska ländernas olika mål och metoder i utrikes- och säkerhetspolitiken, med inslag av försvarspolitik och handelspolitik. Referaten av äldre forskning är kortfattade men adekvata, medan de tabellariskt uppställda jämförelserna mellan de nordiska ländernas politik på området är mer än lovligt förenklade (vilket författaren tycks vara medveten om). Språket är träaktigt där det inte är knöligt och utan spår av stilvilja. På ett ställe blänker det till, när Rydeberg refererar Folke Lindbergs band i Den svenska utrikespolitikens historia (3:4, 1958):

”Lindberg knyter an till en idag kanske delvis bortglömd verklighet, där stora delar av det svenska etablissemanget hoppades på att Napoleon III:s Frankrike skulle kunna spela en avgörande roll i östersjöregionen och att Sveriges gamla allianspolitik med nära anknytning till Paris under tidigare århundraden åter skulle bli verklighet. Såväl Oscar I som hans båda söner hade villigt satsat på detta kort, som med Preussens seger över Frankrike 1870–71, skulle visa sig ha en obehagligt låg valör.” (S. 28)

Dansk och norsk historieskrivning på området ägnas egna kapitel om 12 resp. 13 sidor, medan Finland styvmoderligt får nöja sig med 5. Det är uppenbart att Rydeberg inte är hemmastadd där, vilket även visar sig i ett häpnadsväckande påstående. Rydeberg refererar Finlands historia, del 3, ”Kejsartiden” (Schildts 1996) av Matti Klinge och skriver sedan (s. 84): ” Något direkt påföljande band som behandlade det självständiga Finlands historia följde inte efter att Klinge gjort sin insats. Istället kom hans yngre professorskollega Henrik Meinander att i ett enbandsverk ta sig an Finlands historia alltsedan stenåldern”. Den första delen av påståendet är helt felaktigt. Rydeberg har inte observerat att av Meinander finns två böcker med titeln ”Finlands historia”, dels del 4 av samlingsverket (1999), som behandlar just självständighetstiden, dels den som Rydeberg nämner, från 2006, med undertiteln Linjer, strukturer, vändpunkter. Det må vara olyckligt med likalydande titlar av samma författare, men en historiker av facket ska inte behöva blanda ihop dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s