2023-05-05 Mikael Berglund: Ovanjorden (Albert Bonniers Förlag 2022; 211 s.). Vinnare av Sveriges Radios romanpris i år och en värdig sådan vågar jag påstå utan att ha läst de andra nominerade. Romanen utspelar sig i samisk miljö i trakterna av Ammarnäs och Vindelälven i södra Lappland, men begå inte misstaget att ta den för en i raden av skildringar av konflikter mellan samer och ”svenskar”. Sådana finns antydda som en bakgrund, men detta är i första hand en kärleksroman, dock av ovanligt slag, och en natur- och miljöskildring som samspelar med den. Historien berättas med en lågmäld intensitet och ett språk som är så precist att känslorna motståndslöst överförs till läsaren.

Oskar är en ung man, uppvuxen i Lycksele, med samisk bakgrund men försvenskad. Romanen är skriven i jagform, så man måste hålla i huvudet att alla händelser ses med Oskars ögon. Han vikarierar som förskollärare i Ammarnäs (kallad ”fröken Oskar”, retsamt men inte elakt). När han följer samepojken Jon-Erik hem möter han dennes unga vuxna syster Eija, och en ömsesidig attraktion uppstår. Eija är dock ihop med renskötaren Áito och väntar barn med honom, så det blir ingenting. Då. Oskar drar söderut, utbildar sig vid Ultuna, men Vindelfjällen, och Eija, drar i honom med en kraft som återkommande liknas vid ett spänt gummiband. Han återser Eija med familj, och Eija antyder lite gåtfullt att han kan vänta sig något av henne. Färdigutbildad får Oskar i uppdrag att undersöka orsaken till vattenförsurning i trakten och får kontakt med familjen ännu en gång. Kärleksmötet mellan Oskar och Eija är bland det vackraste jag läst.

Som vanligt avhåller jag mig från att berätta mer om handlingen, som tar flera, invecklade och både väntade och oväntade turer. Om man går utanför kärlekshistorien handlar romanen också om Oskars halvt omedvetna sökande efter sina samiska rötter. Hans relationer till de olika medlemmarna i Eijas familj, Áito, hennes dotter och hennes föräldrar, spelar stor roll. Alla tecknas som sympatiska men svåra att förstå sig på. Svårast är förstås Eija. Miljöskildringarna: byarna, fjället, myrarna, bidrar till den starka läsupplevelsen. Inte minst de ständigt återkommande myggsvärmarna, konkreta så att det kliar i skinnet men också metafor för Oskars oförmåga att hantera sin nya omgivning.

Mot slutet tappar berättelsen lite i intensitet, och en insprängd historia om ond, bråd död på 1600-talet känns malplacerad, även om den får sin förklaring mot slutet. Men det är ingen allvarlig invändning mot denna litterärt högtstående roman.