2021-06-11 Anatole France: Les opinions de M. Jérôme Coignard (1893, nytryck ca 1900 Calmann-Lévy Éditeurs; 290 s.). Anatole France är kanske inte bortglömd, men nog förpassad till periferin, och hans böcker läses väl inte mycket. I DN:s digitala arkiv kan man hitta en graf över omnämnanden genom åren. Den når sin topp årtiondena efter hans död 1924 för att från 1970-talet sjunka brant till nivån i dag, ett par tre förekomster om året, vanligen i förbigående. Mest typiskt nämns han som en av Hjalmar Söderbergs förebilder och idoler. Söderberg översatte också en av hans mest kända romaner, Drottning Gåsfot. Mitt intryck från franskstudierna på 1960-talet är att France också ses över axeln av den franska akademiska litteraturexpertisen, som en underhållare utan större djup. Helt klart är att han på sin tid retade gallfeber på det konservativa etablissemanget med sin kulturradikalism, framförd med subtil ironi och stilistisk briljans. Hans svenska discipel Hjalmar Söderberg har mött ett gunstigare öde.

Jag nämnde Drottning Gåsfot (La rôtisserie de la Reine Pédauque, 1893). I denna kombinerade idéroman och pikaresk introduceras författarens språkrör abbé Jérôme Coignard, som meddelar sin elev Jacques Stekvändare sina oförgripliga åsikter i tidens frågor om politik, moral och religion. Tiden är visserligen 1700-talet, men att det är Frances egen tids eliter och deras hyckleri han vänder sig mot är uppenbart.

De åsikter M. Coignard får framföra i romanen var tydligen inte tillräckligt, för redan samma år, 1893, utkom denna följevolym, som i en tunn fiktiv dräkt låter abbén ytterligare, och mer oförblommerat, lägga ut texten, vanligen i dispyter med representanter för etablissemanget. Ironin är bitskare och antar stundom rent Voltaireska former, och samhällskritiken går djupare, är mer desillusionerad, ibland på gränsen till cynisk. T.ex. är det engelska systemet, där partier fredligt växlar om vid makten, meningslöst då institutionerna ändå inte rubbas. I bokens längsta och tyngsta del går abbén tillrätta med juridiken: lagstiftningen och rättskipningen, som han finner vara till inte för att skipa rättvisa på det individuella planet utan för att upprätthålla samhällsordningen. (Ett känt citat från annan bok av France, Le lys rouge, lyder: « [L]a majestueuse égalité des lois […] interdit au riche comme au pauvre de coucher sous les ponts, de mendier dans les rues et de voler du pain ».)

Den här boken är nästan helt förbisedd i översikter av Anatole Frances författarskap, vilket är begripligt eftersom den skönlitterära fernissan är så tunn och innehållet, med kännedom om författarens åsikter, tämligen förutsebart, vilket gör läsningen stundom tröttande trots det eleganta språket.