2020-05-12 Anna-Karin Palm: ”Jag vill sätta världen i rörelse”. En biografi över Selma Lagerlöf (Albert Bonniers Förlag 2019; 681 s.). Anna-Karin Palm är en välkänd och uppskattad skönlitterär författare – om än inte med stjärnstatus. Hon har litteraturvetenskaplig utbildning men är inte forskare. Förläggaren Eva Bonnier måste ändå ha anat något när hon föreslog Palm att skriva en Selma Lagerlöf-biografi. För resultatet är ypperligt. Palm har gått till väga som en forskare: läst Lagerlöfs samlade utgivning, alla brev framför allt från men även till henne, besökt de platser där Lagerlöf bott eller som betytt något för henne. Detta har gett boken en gedigen biografisk stadga och är värt beröm bara det. Något nytt eller okänt har hon väl inte hittat, och sedan Lagerlöfs brev öppnades 1990 vet vi det mesta om hennes privatliv och relationer. Palm uppehåller sig särskilt vid triangelförhållandet mellan Lagerlöf (som Palm aldrig kallar bara Selma) och hennes kärlekar Sophie Elkan och Valborg Olander som svartsjukt bevakade att Lagerlöf inte favoriserade den andra. Hon var på olika sätt beroende av bägge två men var tvungen att tona ner den känslomässiga bindningen till den ena i brev till den andra. Selma Lagerlöfs yttre karriär, från fattig lärarinna i Landskrona till nationalmonument med väldiga inkomster men också enorma utgifter tillvaratas också utmärkt i Palms framställning.

Men det är genom att hon har närmat sig sitt föremål som en yrkessyster som texten har fått sin verkliga nerv. Det är författarskapet som är bokens helt centrala ämne. Viljan att bli författare, som fanns där redan i unga år, de första skrivförsöken och genombrottet 1891 med Gösta Berlings saga, som satte myror i huvudet på tongivande kritiker som Warburg och Levertin men uppskattades av Georg Brandes. Palms inlevelse i den kreativa processen från första idé till färdigställande är total, och referaten/analyserna av de färdiga verken vittnar även de om djupt inkännande och lockar till läsning. Mycket värdefullt för min egen del eftersom jag – skam till sägandes – läst väldigt lite Lagerlöf.

Anna-Karin Palm lyfter också fram feminismen hos Selma Lagerlöf. Hon var ytterst medveten om sin roll som kvinnlig förebild och pionjär i olika sammanhang: första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur, första kvinnan i Svenska Akademien etc. Hon gladdes naturligtvis åt goda recensioner men värjde sig mot etiketter som sagoberättare. Den uppfattningen, som levt kvar länge i den svenska, av män skrivna, litteraturhistorien avvisar Palm förtrytsamt, eftertryckligt och förhoppningsvis en gång för alla. Att det finns en sagoton i mycket av det hon skrev är obestridligt, men Palm visar hur genomtänkt och medvetet Lagerlöf hela tiden arbetar och hur många av hennes främsta verk kommer till som reaktioner på tidens händelser.

Boken har en utförlig notapparat, en litteraturlista och ett personregister, men jag saknar lite utförligare sakkommentarer till många av breven. Hur många vet i dag vem den ”gamla fröken Franzos” var, som Lagerlöf beklagar i ett brev 1938? (Marie Franzos, 1873–1941, introduktör och översättare av svensk skönlitteratur på det tyskspråkiga området, bl.a. av Selma Lagerlöf och Hjalmar Bergman). En kronologisk verklista hade också varit bra att ha.