Ryssland med närhet och distans

2021-04-05 Anna-Lena Laurén: Sammetsdiktaturen. Motstånd och medlöpare i dagens Ryssland (Förlaget M 2021; 201 s.). Dikotomier och paradoxer präglar Anna-Lena Lauréns beskrivning av Putins Ryssland. Den första finns redan i titeln. Presidenten är en diktator, men regimen är inte totalitär. Det går bra att vara kritisk mot makten utan att råka illa ut, men man får inte utmana den på allvar, som historikern Jurij Dimitrijev och oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, om vilka Laurén skriver med stark känsla i bokens bästa kapitel. De makthavande ljuger och bedrar, men när de avslöjas slår de tillbaka med att det minsann är likadant i väst. Whataboutismen och relativiserandet är en omhuldad strategi. Förhållandet till väst är tvetydigt. Å ena sidan vill man bli beundrad och respekterad i väst; å andra sidan menar man att Ryssland är något alldeles speciellt och att väst är irrelevant. Systemet är på en gång segt, eftersom så många makthavare har ett personligt intresse av att det bevaras, och skört, eftersom det bygger på lögn och korruption. På frågor om man kan göra si eller så svarar anställda i både offentlig och privat tjänst reflexmässigt ”njet” även när det efter en stunds palaver visar sig att det går alldeles utmärkt. Som i alla auktoritära system premieras lojalitet före kompetens. Byråkrati och rättsväsen, som borde upprätthålla oväld och samhällsansvar, blir i stället maktens verktyg. Folkets frustration utmynnar i stridsvilja hos en del men uppgivenhet hos andra. Laurén är ändå optimist. Hon tror inte att Ryssland är predestinerat till auktoritärt styre. Men vägen till demokrati är lång, och Putin kommer inte att dra sig tillbaka frivilligt.

Anna-Lena Laurén är något av en dubbelnatur som Rysslandskännare. Å ena sidan är hon den utsända korrespondenten, som objektivt och analytiskt bevakar skeendena. Å andra sidan är hon en kvinna som lever vardags- och familjeliv inbäddad i det ryska samhället och umgås och diskuterar med ryska vänner. Och de två rollerna befruktar varandra och gör rapporteringen allsidig och fängslande. Det är inga vattentäta skott mellan dem: korrespondenten kan visa känslor och vardagskvinnan håller samtidigt en viss kritisk distans.

Kan Ryssland tänkas utan Putin?

2019-09-28 Stig Fredrikson: Ryssland utan Putin. Friare, fredligare & rättvisare (Carlsson Bokförlag 2019). Det här är en till det yttre anspråkslös bok, 162 sidor med inte så mycket text per sida. Men eftersom författaren är en av Sveriges främsta Rysslandskännare väger den ändå tungt. Stig Fredrikson beskriver, vältaligt och mycket läsvärt, Vladimir Putins levnadshistoria och karriär, hans drivkrafter och hur hans styre påverkat det ryska samhället och Rysslands förhållande till omvärlden. Det som titeln utlovar kommer först i bokens slutkapitel med samma namn, visserligen en dryg tredjedel av hela texten.

Dessförinnan har vi alltså fått ett detaljerat porträtt av Putin ur olika vinklar. Fredrikson är skoningslös i sin kritik av bristen på demokrati och rättssäkerhet och av den grasserande korruptionen, som allt härleds till det styrelseskick som Putin byggt upp med hjälp av lojala medarbetare och kontroll av ledande massmedier. Han identifierar två grundläggande drivkrafter. En ideologisk, där målet är ett starkt och i omvärlden respekterat Ryssland som aldrig i något sammanhang får visa svaghet. Därför krävs ett auktoritärt styre där demokratin sätts på undantag, vilket också rättfärdigar sådant som offentliga lögner och valfusk. Därför måste också omvärlden, särskilt EU och alldeles särskilt USA, utmålas som Rysslands fiender, och därför kan inte Ukraina ”släppas” till Väst. Den andra drivkraften är krass: i den ryska kleptokratin kan den styrande klicken inte ge ifrån sig makten, för då riskerar den bli av med de enorma ekonomiska tillgångar som de roffat åt sig, och kanske rentav sättas i fängelse. Vladimir Putin själv framstår som en cynisk och känslokall maktmänniska utan försonande drag.

I det sista kapitlet lyfter Stig Fredrikson fram alla de goda, inneboende krafter som han menar finns i det ryska samhället och vilken roll de skulle kunna spela i ett icke-auktoritärt Ryssland. Sådana krafter undertrycks under den nuvarande regimen, men den är trots allt inte totalitär. Det finns modiga journalister och politiska opponenter, och de låter sig inte tystas. Oddsen kan synas dåliga, men författaren är optimist och tror på rysk demokrati i det långa loppet. Frågan är hur lång det loppet blir.