Historieberättande av hög klass

2019-04-03 Dag Sebastian Ahlander: Sverige vid avgrunden. 1808–1814 (Historiska Media 2019; 279 s.). Dag S. Ahlander (skolkamrat och vän sedan snart 60 år) fick mycket uppmärksamhet och beröm för sin Mannerheimbiografi 2017). Nu har han gått vidare, bakåt i tiden, till en period när Sveriges öde stod och vägde, men som sällan behandlats just som en enhetlig period: från det ryska anfallet på Finland 1808 till konventionen i Moss 1814, som formellt avslutade Sveriges senaste krig. Ahlander målar Sveriges läge i mycket mörka färger: både krigsmakt och civilförvaltning i upplösning, riket omgivet av fiender, allvarlig risk att Sverige skulle delas upp, vid Motala ström eller Dalälven, mellan Danmark och Ryssland. En statsvälvning utan plan, lynchning riksmarskalken von Fersen. Och lika bjärt beskriver han hur en man, marskalken Bernadotte/kronprins Karl Johan, på märkliga vägar hamnade i Sverige och återställde ordningen och Sveriges militära anseende i omvärlden. Karl Johan är Ahlanders hjälte, liksom Mannerheim i förra boken tecknad med ett minimum av kritik och ifrågasättande.

Över huvud taget handlar boken främst om personer, inte samhällsförhållanden, inte ideologier. Det är ”1809 års män” som vägs på Ahlanders våg och befinns för lätta. Carl Johan Adlercreutz, mannen som handgripligen avsatte kung Gustav IV Adolf men aldrig tänkt sig en revolution; Georg Adlersparre, revolutionären och insurgenten, som hellre skrev brev till sin fästmö än spelade en ledande roll efter statskuppen och som lanserade en i grunden omöjlig tronföljare (Karl August); hertig Karl, åldrad, svag och obeslutsam. Ingen vuxen sin uppgift.

Det historiska förloppet är ju väl känt, och jag ska inte uppehålla mig vid det. Man kan fråga sig om risken för Sverige som nation verkligen var så stor. Visserligen stod franska trupper under Bernadotte(!) på Själland och ryska i Västerbotten, men Sveriges kuster skyddades av brittiska flottan och i ledande ryska kretsar var man tveksam till att ta för sig för mycket av det svenska riket. Det hade varit knepigt nog att erövra Finland; man hade knappast manskap och logistik för att ta det betydligt större Sverige. Och dessutom kunde Sverige vara en black om foten vid en av alla väntad fransk-rysk slutuppgörelse.

Karl Johans dilemma 1813–1814 uppehåller sig Ahlander på ett intressant sätt vid. Han skulle besegra Danmark och lägga Norge under Sveriges krona, samtidigt som han deltog som en av de högsta befälhavarna i slutstriden mot Napoleon. Och hans ambitioner i det postnapoleonska Frankrike kunde svårligen förenas med rollen som dubbelmonark i Norden. Resultatet blev att norrmännen gavs nästan helt fria tyglar att utforma sitt självbestämmande under den svenska kronan, samtidigt som Karl Johans franska planer stäcktes genom den Bourbonska restaurationen. Korrespondensen mellan Karl Johan och hans hustru Désirée, kvar i Paris ger en fin, mänsklig inblick i dilemmat.

Dag Sebastian Ahlander är inte historiker men en historisk berättare av rang. Man kan ha invändningar mot hans betoningar och förbiseenden. Med ”Sverige vid avgrunden” har han ändå åstadkommit en historisk skildring av hög klass och med stort läsvärde.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s