Kyrkan mitt i byn

2019-06-27 Hanna Enefalk: Svenskarna och deras kyrkor (Medströms Bokförlag 2017). Det är ett nöje att helhjärtat kunna rekommendera denna folkbildande bok om samspelet mellan folk och kyrka i Sverige. Tyngdpunkten ligger på tiden från reformationen till reformen 1862, då socknarna blev sekulära landskommuner och kyrkliga församlingar, men det görs utblickar både bakåt och framåt. Glädjande nog glöms inte det Finland bort, som var en del av det svenska riket till 1809.

Just socknen är det centrala begreppet i boken. Dess betydelse i människornas liv och samhällets ordning kan knappast överskattas. Genom sockenprästerna kunde staten utöva myndighet och kontroll (fast prästerna ofta protesterade mot att vara statens förlänga arm), och kyrkotukten var sträng under den lutherska ortodoxins storhetstid på 1600- och 1700-talet. Men genom sockenstämman fick å andra sidan allmogen en tidig skolning i demokratisk diskussion och beslutsfattande som bör ha spelat stor roll för den senare demokratiska utvecklingen. Hela tillvaron försiggick i kyrkoårets och de kyrkliga högtidernas hägn. Viktiga händelser relaterades till Mickelsmäss, Trefaldighet, Advent, etc. snarare än till datum.

Ökad religiös tolerans, väckelserörelser och sekularisering bidrar till att kyrkans makt över själarna småningom minskar. Betecknande är att benämningen ”Svenska kyrkan” (som ett bland flera samfund) dyker upp först 1860. Men det är en lång väg till den slutliga skilsmässan mellan stat och kyrka; den resan blir väl beskriven i boken.

Framställningen är tematisk, inte kronologisk. Kapitlen har rubriker som Självstyret i socknarna, Kungamaktens förlängda arm, Liv och död, Kyrkan i folktron, Tid och otid. Det blir oundvikligen en hel del upprepningar, men det är ett välfungerande pedagogiskt grepp.

Författaren är historiedocent i Karlstad, men framställningen bygger på andras forskning. Hon skriver enkelt och lättillgängligt, någon gång väl skolboksaktigt. Läsvärdet förhöjs av den rikhaltiga och mycket väl genomtänkta illustreringen, som får en självständig, stödjande roll i stället för att, som tyvärr ofta är fallet, bara lätta upp textsidorna. Ett välfungerande sakregister är man inte heller bortskämd med i ett verk av denna typ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s