2019-07-06 Lotten Bergman & Stellan Löfving: Den fascinerande fotbollsregeln och andra språkfenomen (Pug förlag 2017). Lotten Bergman är en mångsysslare i språk- och textbranschen, som föreläsare, lärare, radiopratare, bloggare (”Den skrattande språkpolisen”) och kåsör. Hon är också en god vän sedan vår gemensamma tid i redaktionen för Nationalencyklopedin på 1990-talet. Hennes kännetecken i både liv och skrivande är en munter yvighet, som tar sig uttryck i rolig mångordighet, stora gester och plastisk mimik. Lägg därtill en avsevärd charm, så formas bilden av en person som jag är rätt svag för.
De här egenskaperna kommer väl till sin rätt i det mindre formatet: blogginlägg, kåserande språkvårdsartiklar, svar på språkfrågor i radio. Men i en bok på drygt 300 sidor, låt vara med en medförfattare som står för ca en tredjedel av texten (om bl.a. nätspråk, konstgjorda språk, världens svårast och världens minsta språk), blir det för mycket av det goda. Formuleringsglädjen sväller över alla bräddar och dränker de i och för sig goda och nyttiga språkråden. Läsaren dras med i ordströmmen, famlar efter en trädrot vid älvbrinken där hen kan hålla sig fast men sköljs snart vidare i de forsande kaskaderna. (I den här senaste meningen gör jag ett, säkert misslyckat, försök att imitera Lottens skrivsätt.) Texterna om varje enskilt språkfenomen är korta och kommer inte i någon systematisk följd. Jag saknar en längre resonerande linje, men ska understryka att jag inte hör till målgruppen för boken. Men trots kritiken ovan ska jag inte dölja att jag läste med nöje och skrockade glatt många gånger.
Min läsning 