2019-10-31 Zakes Mda: The Zulus of New York (Umuzi, an imprint of Penguin Random House South Africa, 2019). Den här boken är nummer fyra i det bibliotek av nutida afrikansk skönlitteratur som jag i juni fick i födelsedagspresent av min dotter och dotterson. Den är den färskaste, utgiven i februari i år. Zakes Mda, född 1948, har en lång och varierad produktion i de flesta litterära genrer bakom sig; han är dessutom målare. Två romaner är översatta till svenska: Det röda hjärtat (2002) och Valsångaren (2007). Han räknas till de främsta och mest kända sydafrikanska författarna i sin generation, själv zulu men på grund av faderns politiska aktivism i huvudsak uppvuxen i exil i Lesotho.
Romanen utgår från en känd och omskriven historisk verklighet: västerlandets vurm för de ”vilda” och ”primitiva” zuluerna, som bjudit de brittiska trupperna så hårt motstånd på 1870-talet men till slut besegrats. Skrupelfria impressarior engagerade verkliga eller föregivna zuluer för att uppträda med mer eller (oftast) mindre genuina zuluriter på kabaréer, parkteatrar och liknande under några decennier tills intresset från publiken falnade. En av dem, känd som ”The great Farini”, har tilldelats en viktig roll i romanen som promotor för en sådan zulutrupp, till vilken bokens huvudperson har anslutit sig. Han heter Mpiyezintombi men kallas i England och USA för Em-Pee. Han är från en välboren zulufamilj, har gjort militär karriär och tillhör kung Cetshwayos närmaste män. Men han faller i djupaste onåd när han inlåter sig med en kvinna i kungens harem, och tvingas fly. I Kapstaden enrolleras han av Farini och uppträder först i London, därefter under tio år i New York. Han slår sig ihop med en irländska som han träffat på båten över, och de får en son men separerar så småningom. Hans värdighet som zulukrigare får hårda törnar men han resignerar inte. Rasismen är allestädes närvarande och så självklar att afrikanerna själva nästan accepterar den. Och de håller på sin värdighet gentemot ”Negroes”, amerikanska f.d. slavar och slavättlingar. Självklarheten blir extra tydlig genom att författaren bara gestaltar den, kommenterar den inte, höjer inte rösten.
Romanens egentliga kärna är Em-Pees passionerade kärlek till en annan uppträdande ”Dinkie, the Dinka princess”, som förevisas hela dagar sittande i en upphissad bur. Hon visar sig mycket riktigt vara en äkta dinka från Sudan (dock inte prinsessa) och heter Acol. I någon mån besvarar hon Em-Pees känslor men hon skyr hans närmanden och hennes väsen är över huvud taget undflyende, nästan mystiskt. Hennes historia är explicit djupt tragisk; tragiken i övriga gestalters öde får man läsa mellan raderna.
Det är ingen tvekan om att Zakes Mda är en skicklig romanförfattare. Hans engelska språk är rikt och vackert, och boken är underhållande och borde tilltala en stor publik här hemma om den blev översatt. Men berättelsen om Em-Pee och hans olycksbröder och -systrar engagerar mig inte riktigt. Kanske är författarens ton alltför distanserad. Det är bara Acols historia som verkligen griper tag, men den rullas upp först i slutet, och då är det för sent.
Min läsning 