2019-11-29 Maria Küchen: Rymdens alfabet (Natur och Kultur 2019). Maria Küchens förra bok, Att flyga (2016), blev en stor och välförtjänt framgång på ett för denna erfarna författare nytt område: den populärhistoriska och personliga essän. Jag citerar ur vad jag skrev om den då, för det stämmer bra in även på den nya boken: ”Den har allt som en riktigt bra essä ska ha: som skelett ett väl avgränsat ämne, som behandlas med sakkunskap och stilistisk elegans, samt som påbyggnad associationer i tid och rum och ämnessfärer.” Fascinationen för rymden och rymdfärder har följt Maria sedan hon var barn, så denna är en naturlig uppföljning till den förra boken.
Titelns ”rymd” begränsas i huvudsak till rummet mellan jorden och månen och hur människan erövrat detta sedan 1950-talet. Fokus ligger på dels Apolloprojektets bemannade månfärder, dels dettas efterföljare rymdfärjorna. Författaren är väl påläst i det tekniska och förmedlar det bra till läsarna. Men det är det personliga anslaget som genomsyrar framställningen: Marias upplevelser på ort och ställe av raketbaserna i USA och Kazakstan och de människor hon träffar där, allt från astronauter och kosmonauter till markpersonal i olika befattningar. Att hon är fängslad av männen ”av rätta virket” är inte att ta miste på, även om hon vinnlägger sig om att vara nyanserad – och ägnar ett viktigt kapitel åt kvinnorna, de som fick chansen och de många flera som blev kvar på jorden. Kulturella referenser är det gott om, till sf-författare och rymdfilmer och, inte minst till populärmusiken med åtskilliga textcitat från bl.a. David Bowie. Mitt omdöme om den förra boken gäller även denna.
Jag har dock en reservation. Bokens titel är ”Rymdens alfabet”, vilket syftar på att den är indelad i 29 kapitel, alfabetiskt sorterade från A till Ö efter kapitelrubriken. Som gammal lexikograf vet jag att alfabetisk ordning är en i grunden olämplig metod att förmedla kunskap. Den är praktisk i uppslagsverk och ordböcker, men inte i en vanlig faktabok. Här börjar det bra med långa, gedigna kapitel om Apolloprojektet, Bajkonur (den numera raketbasen i Kazakstan), Cape Canaveral, men snart blir det problem. Kapitlet om Marsfärder heter inte så utan ”Framåt mot Mars”, kapitlet om kometer ”Om kometen kommer”. Boken är förstås inte avsedd som ett uppslagsverk, men detta gör att upplägget känns krystat. Därtill har det självpåtagna tvånget att skriva 29 kapitel lett till att berättelsen tappar fart på slutet när kapitlen blir allt kortare. Det är synd på en annars så bra bok och hade kunnat undvikas med en mer naturlig disposition.
Min läsning 