2020-05-16 Selma Lagerlöf: Bannlyst (1918; 5:e upplagan 1923, Albert Bonniers Förlag; 353 s.) och En herrgårdssägen (1899; läst som e-bok, Modernista 2015; Bonnier Pocket 2017 inkl. förord av Lars Andersson 197 s.). Inspirerad, eller kanske uppfordrad, av Anna-Karin Palms biografi har jag gripit mig an två av Selma Lagerlöfs romaner som jag inte tidigare läst (det finns många fler, ska jag erkänna). Både samtida kritiker och senare litteraturhistoriker brukar betrakta Bannlyst som en av Lagerlöfs mindre lyckade, medan En herrgårdssägen räknats som ett mästerverk.
Palm gör ett i mina ögon framgångsrikt försök att omvärdera Bannlyst. Visst kan man tycka att kompositionen är spretig, tillfälligheter och sammanträffanden för många och de paranormala inslagen för påfallande, men romanen är skriven av en författare på höjden av sin yrkesskicklighet, och som läsare både sveps man med och berörs av historien. Kanske inte främst av det som var Lagerlöfs pacifistiska grundtanke: krig och annat våld mot levande människor är, ehuru sanktionerat av världssamfundet, många gånger värre än sådan tabubelagd behandling av döda, som att äta människokött. Bokens huvudperson Sven Elversson beskylls för att ha gjort just detta: ätit köttet av en död kamrat för att överleva under en nordpolsexpedition och blir bokstavligen bannlyst av kyrkoherden i den lilla Bohusförsamling där bokens första del utspelar sig. Men bokens andra tema känns mer aktuellt i dag: hur kan en människa äga en annan i en kärleksförbindelse, äktenskap eller fri? Kyrkoherden Edvard är nygift med den unga Sigrun, som han otvivelaktigt älskar, men han är kontrollerande och svartsjuk och stänger in henne bokstavligt och bildligt. Sven Elversson blir hennes räddning efter många förvecklingar, men romanen har inte ett lyckligt, möjligen ett försonande slut, när den osjälviska uppoffrande kärleken har segrat.
Självutgivande kärlek är temat även för En herrgårdssägen. Den korta, täta romanen är en variation på sagan om Skönheten och Odjuret och har även inslag av Orfeusmyten. Gunnar Hede, en drömmande fiolspelare som försummar sina studier i Uppsala ska försöka rädda familjegodset Munkhyttan i Dalarna genom att bli en lika framgångsrik gårdfarihandlare som sin farfar, vilken skapat familjeförmögenheten och byggt upp herrgården. Han misslyckas dock så kapitalt att han blir galen, en välkänd dåre i bygderna där han fortfarande går kring och nasar. En drömmare av annat slag är den unga Ingrid, som mött Hede redan som barn. Deras vägar korsas när Ingrid ligger skendöd i sin kista i en öppen grav och Gunnar Hede råkar komma förbi och väcker henne med sitt fiolspel. Så småningom (det hinner hända en hel del på de få sidorna) lyckas Ingrid i en dramatisk scen bota Gunnar genom sin kärlek, och galenskapen, som han burit som ett pansar mot omvärlden, faller av honom. Det är en varm och inkännande berättelse med mästerlig insikt i psykisk ohälsa, och det finns stark poetisk lyster i bokens många drömmar och visioner, men jag tycker den har åldrats sämre än Bannlyst.
Min läsning 