2020-08-25 Christopher O’Regan: I stormens öga. Gustaf IV Adolfs regeringstid och revolten 1809 (Forum 2009; 296 s.). Den här boken har stått i min hylla för olästa böcker sedan den kom ut. Jag har alltså varit föga angelägen om att läsa den; det beror på min skepsis mot O’Regan som historiker. Och jag har fått vatten på min kvarn. För att uttrycka det försiktigt har författaren en mycket hög uppfattning av det gustavianska tidevarvet, särskilt Gustaf III (O’Regan skriver Gustaf, med f, och Carl, med C, mot historisk praxis; absurt när han återger den franske kungen Charles X som Carl X). Det betyder att han svartmålar allt och alla som kan betraktas som Gustavernas motståndare. Mot adeln, generellt, när han ett hat värdigt en Aron Bertila. Förenings- och säkerhetsakten 1789, som gjorde kungen enväldig, tycker han var ett demokratiskt framsteg, då den något utjämnade skillnaden mellan adeln och de ofrälse stånden. Gustaf IV Adolf var ständigt förd bakom ljuset av svekfulla rådgivare; 1809 års regeringsform, som gjorde god tjänst i 165 år, kallar han ”ett slarvigt hafsverk, ett ogenomtänkt lapptäcke av motstridiga idéer …”, och han fulciterar några paragrafer. Med mera.
Den här boken säger alltså föga av värde om Gustaf Adolfs regeringstid. Dess raison d’être är att O’Regan är en god berättare, boken igenom men särskilt av de många dramatiska händelserna i samband med statsvälvningen: gripandet av kungen, kronprins Carl Augusts plötsliga död och det förfärliga pöbelmordet på rikskanslern Axel von Fersen. Jag vill också gärna tro på hans vackra porträtt av den kärleksfulla och trofasta drottning Fredrika.
Min läsning 
En helt oduglig bok.
Gunnar
Skickat från min iPhone
GillaGilla
Också min åsikt, som väl går att utläsa ur min text.
GillaGilla
Vilka paragrafer ”fulciterar” han i boken?
GillaGilla
På s. 201. O’Regan skriver: ”… den följande [4] paragrafen frankt deklarerar att kungen ‘allena styr riket'”, men han utelämnar fortsättningen: ”på det sätt denna regeringsform föreskrifver; tage dock underrättelser och råd i de fall, här nedanföre stadgas, af ett statsråd”. Vidare O’Regan: ”Den trettonde paragrafen gav också kungen rätt att börja krig”. Paragrafen lyder i sin helhet: ”Vill konungen börja krig eller sluta fred, kalle då till ett utomordentligt statsråd statsministrarne, statsråden, hofkansleren och samtlige statssekreterarne, framställe för dem de skäl och omständigheter, som härvid till öfvervägande förekomma, samt äske deröfver deras yttranden, hvilka de skola hvar för sig, med den ansvarighet 107 § bestämmer, till protokollet afgifva. Konungen äge derefter magt att fatta och utföra det beslut, som han för riket nyttigast finner.” O’Regan inser säkert att formuleringarna, sedda i sitt sammanhang, innebär att kungen inte bara ska lyssna på råd utan också i normalfallet följa dem.
GillaGilla
Tack för svar. Mycket märkligt.
GillaGilla
Först nu har jag också plöjt igenom O’Regans bok, och jag måste instämma till fullo med vad som är skrivet ovan. Det är visserligen lovvärt att nyansera och ”bredda” synen på den gustavianska epoken, men jag ser knappast att det blott är det O’Regan ägnar sig åt. Som du skriver så svartmålar han Gustavernas motståndare. Det är de goda mot de onda. Och hans citeringar av paragraferna, likaså hans avfärdande av 1809 års regeringsform, är ju rent infernaliska.
Det är sålunda lustigt att O’Regan, som verkar ha ett oerhört horn i sidan till Per Anders Fogelström, av de ständiga pikarna på hans YouTube-kanal mot den sistnämnde att döma, ofta anklagar andra (och måhända också rättmätigt så) för svartmålning sv den gustavianska tiden. Men om vissa ”svartmålar”, ja, då skönmålar O’Regan.
Som kommentaren ovan således säger: en helt oduglig bok.
GillaGilla
Tack, alltid trevligt med positiv respons!
GillaGilla