2020-09-29 Bengt Westerberg: Westerbergeffekten. Socialliberala reflektioner (Fri Tanke 2020; 448 s.). Den här boken är en hybrid mellan memoarer och politiskt testamente. Det självbiografiska är nedtonat: ett rätt konventionellt inledningskapitel om uppväxt och utbildning och ett punktvis ”Mitt liv i korthet” samt brottstycken i den övriga framställningen. Boken är tematiskt organiserad, efter olika politiska ämnen. Efter ett par mer resonerande kapitel om principiella frågor som socialliberalism och välfärd följer kapitel om ett antal politiska sakfrågor som Westerberg själv arbetat med. Här kombineras redogörelser för hur frågorna behandlades i partiet, riksdagen och regeringar med diskussion om frågornas politiska innehåll: assistans till funktionsnedsatta, pappaledighet, skattereformer, migration, flyktingpolitik, främlingsfientlighet, kultur och mångfald. Det är alla frågor som legat den övertygade socialliberalen Bengt Westerberg varmt om hjärtat. Andra lyser med sin frånvaro: utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik, klimatet. Westerberg argumenterar klart och tydligt; boken är välskriven och lättläst. Inblickarna i det politiska spelet intressanta.
Bengt Westerberg och jag har en hel del gemensamt. Vi är nästan jämnåriga, från Stockholmsområdet (han växte upp i Södertälje, där jag bor nu), tog studenten samma år och slöt oss tidigt till liberalismen och Folkpartiet (jag redan som 15-åring, Bengt först i 20-årsåldern, när jag redan slutat med den aktiva politiken, så vi träffades inte då). Vi är präglade av samma liberala generation och jag delar hans åsikter till nästan hundra procent. Så jag är nog en dålig granskare av denna bok. Han (och jag) står kvar vid ett socialliberalt program som partiet, numera Liberalerna, har övergivit, där Socialdemokraterna är naturligare samarbetspartner än Moderaterna och där samarbete med Sverigedemokraterna är självfallet omöjligt eftersom SD är ett uttalat illiberalt parti. Han (liksom jag) tycker det är dags att slå ihop de två liberala partierna Centern och Liberalerna för att stärka mittenalternativet i svensk politik, särskilt mot bakgrund av den nya höger som håller på att formera sig. Hans politiska credo sammanfattas på fyra sidor i slutet av boken under rubriken ”Socialliberalt manifest”.
Efter avgången som partiledare 1995 var Bengt Westerberg ledamot, ofta ordförande, i en oöverskådlig mängd styrelser för såväl statliga myndigheter som kulturella och ideella organisationer av olika slag. Med sitt engagemang för framför allt funktionsnedsatta och dyslektiker framstår han som en äkta idealist och kulturälskare. Stilenligt avslutar han boken med en dikt av Bodil Malmsten, tillägnad Bengt på hans 50-årsdag 1993:
Det är inte storleken det kommer an på –
det är kärligheten
Inte makten men ärligheten
Inte kvinnligheten
Inte manligheten
Inte mor-samheten
Inte far-ligheten
Det är mänskligheten
älskligheten
Det är inte storleken
men kärligheten
Inte trenden men värdigheten
Inte makten
men ärligheten
varar längst =
Bengt
Min läsning 