2020-10-06 Eyvind Johnson: Strändernas svall. En roman om det närvarande (Bonniers 1946; 599 s.). Dags för en svensk klassiker. Eyvind Johnsons version av Odysséen blev hans stora publika genombrott och betecknade något nytt i hans litterära utveckling. Den har inte det intrikata spelet mellan olika tidsplan som så är så typiskt för hans senare romaner, men anspelningarna på det nyss genomlidna världskriget står att läsa mellan raderna. Därtill finns läsanvisningen i undertiteln: ”En roman om det närvarande”.
Johnson följer handlingen i Homeros epos troget men inte slaviskt. Han växlar regelbundet mellan scenerna med de olika huvudpersonerna: Odysseus, Penelope och Telemakhos (Johnson skriver konsekvent kh i stället för det gängse ch). Växlingarna blir tätare efter hand, vilket ökar spänningen. Gudarnas ingripanden är kraftigt reducerade men inte helt borta. En viktig skillnad är att Johnson sätter punkt före Odysseus och Penelopes återseende.
Eyvind Johnson har mycket skickligt mejslat ut sina figurer och gjutit ande i dem. Odysseus är märkt av krigets brutalitet och har ruelser över sin egen brutalitet, särskilt mordet på Hektors lille son Astyanax. Penelope är en högsint och ännu vacker kvinna i yngre medelåldern, för vilken det inte är självklart att avvisa friarna; hon är klart dragen till en av dem. Telemakhos är i början en osäker yngling men mognar under sin resa till Nestor i Pylos och Menelaos och Helena i Sparta. Scenen hos de senare är skarp i sin subtila ironi. Äktenskapet går på rutin, Helena är en bedagad skönhet som håller sig uppe med vin och ett egyptiskt lyckoelixir. ”Se här!” tycks Johnson vilja säga, ”det var för detta man krigade i tio år.” Även bipersoner som den förslagna gamla amman Evrykleia och svinaherden Evmaios är pregnant tecknade. Språket och stilen är mycket Johnsonska: långa, ibland omständliga person- och miljöteckningar och med en vokabulär som obekymrat växlar mellan det högstämda och det påtagligt vardagliga. Ett annat typiskt drag är metanivån, där Återberättaren får reflektera över sin egen berättelse. Och Johnson låter Odysseus hos fajakerna återge sina äventyr som rena skepparhistorier, vilket förstås också inympar osäkerhet hos läsaren om textens förhållande till verkligheten.
Men under hela denna virtuosa och engagerande berättelse ligger som en sorgens bordunton kriget och vad det gör med människorna. Fredsbudskapet är aldrig uttalat, men det finns där hela tiden. Våld kan vara nödvändigt i vissa lägen (t.ex. för att bli av med friarna i kungapalatset) men får aldrig bli självändamål eller något att yvas över.
Min läsning 