Topelius levererar

2020-11-22 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4 Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Den här förnämliga utgåvan av den första i bokform utgivna upplagan av Topelius storverk (det publicerades först som tidningsföljetong) har stått i min nybokhylla i två år. Jag har nog tänkt läsa den, men det var med Per T. Ohlssons Albert Bonnier-biografi som jag fick den riktiga impulsen. Topelius var Albert Bonniers storsäljande favoritförfattare och goda vän, och Fältskärns berättelser Topelius största succé och en kassako för förlaget. Kan man läsa verket i dag och förstå dess framgång? I tolvårsåldern läste jag en förkortad ungdomsversion, vilket gjort mig extra nyfiken på den verkliga varan.

Jag har nu läst första bandet, som omfattar en 65-sidig, mycket nyttig inledning plus noter samt de fem första av verkets femton ”berättelser”. Verket är indelat i fem ”cykler”, med vardera tre ”berättelser”, uppdelade på ett antal kortare kapitel. Först i verket och mellan varje berättelse löper ramberättelsen, där den gamle apotekaren och fältskären Andreas Bäck för en skara lyssnare i allra åldrar, från gamla mormor till busfrön i tioårsåldern, någon gång på 1830-talet berättar om stora händelser och vardaglig tillvaro från Sveriges och Finlands gemensamma historia 1631–1772; första bandet sträcker sig till 1671. Syftet är patriotisk-pedagogiskt. Metoden är att ställa två släkter mot varandra: den nobiliserade, ursprungligen österbottniska bondesläkten Bertila/Bertelsköld och den borgerliga familjen Larsson (Topelius tycks inte ha haft klart för sig att son-namn inte användes som familjenamn på 1600-talet). Skildringar från trettioåriga kriget och Karl X Gustavs krig i Polen och Danmark varvas med hemmascener i Finland, först hos bondekungen Aron Bertila i Storkyro, sedan hos Bertelsköldarnas slott Majniemi nära Åbo.

Jag tänkte återkomma med en mer analytisk text när jag läst hela verket. Så här efter en tredjedel vill jag bara säga att det är en läsupplevelse utöver det vanliga. Jag är ånyo en bokslukande tolvåring. Berättelserna är så fantastiska, gestalterna så levande, språket så rikt och läsartillvänt och därtill humoristiskt. Jag är otålig att få återvända till boken och få veta hur det går. Det är klart att det finns en hel del svåra ord och begrepp (dock en omfattande kommentar till enskilda ställen), och Topelius stavning är mycket egen. Men för mig har det varit lätt att sätta mig över sådana svårigheter för drivet och schvungen i Topelius prosa. Hade Fältskärns berättelser varit skrivna på något av de stora kulturspråken hade de tillhört världslitteraturen.