2021-01-04 Hermann Hesse: Stäppvargen (1927; svensk övers. Sven Stolpe 1932, ny uppl. 1951, Albert Bonniers Förlag; 223 s.). Jag trodde tills jag kollade inför läsningen av denna bok att ”stäppvarg” (Steppenwolf) var ett ord som Hesse hittat på, men nu vet jag att det är en underart av varg som finns främst i Kaukasien. Det framgår inte att den skulle vara mer enstörig än andra vargar, så varför detta val? Kanske för att det låter bra.
Harry Haller (lägg märke till initialerna) är en medelålders högt bildad, mycket ensam man, som vantrivs i kulturen, dvs. den tongivande ytliga 1920-talskulturen. Hans husgudar är Mozart, Goethe och Novalis. Han är frånskild och bor i hyresrum i olika städer. Trots sin eremittillvaro har han inget emot sällskap då och då, och han dras till den borgerliga ombonade tillvaro som han samtidigt föraktar och har flytt ifrån. Efter en ganska omständlig inledning, där Harry ses utifrån av brorsonen till en hyresvärdinna, följer huvudberättelsen. Det är anteckningar som brorsonen hittat, där Harry Haller berättar sin egen historia, alltså i jagform.
Det är en mycket märklig historia, fylld av närmast orimliga sammanträffanden och hallucinatoriska upplevelser. Berättaren, som redan betraktat sig som hälften människa, hälften varg, får ett litet häfte i sin hand. ”Boken om stäppvargen”, återgiven in extenso på 20 tättryckta sidor, är en text där en särskild personlighetstyp beskrivs i detalj från närmast psykoanalytiska utgångspunkter. Inte bara stämmer beskrivningen till punkt och pricka in på Harry; han kallas också så i den mystiska texten. Efter läsningen faller Harry in i ännu tyngre introspektivt grubblande över sin multipla personlighet. Efter en katastrofal middagsbjudning hos ytligt bekanta, högst konventionella borgare står han på självmordets rand. Han vill inte leva, men han fruktar själva ”avrättningen” och vågar inte gå hem. Han sätter sig i stället på en nattöppen krog, där han träffar en ung kvinna, ett möte som kan bli livsavgörande. Här höjs pulsen i berättelsen påtagligt, och det blir bitvis riktigt spännande, för att inte säga dramatiskt.
Hur mycket Harry Haller än beskriver sig som stäppvargen, outsidern, den som föraktar och förkastar lyckan, får jag som läsare intrycket att detta är ett tillkämpat drag, ett slags rationalisering av det faktum att han blivit utan familj och vänner. Men i djupet av sin själ söker han tillhörighet och trygghet. Om han någonsin ska finna det är oklart. Slutet kan läsas på olika sätt. Hesses språk i Sven Stolpes svenska dräkt är en njutning i sin stilrena elegans. Om det är en ”svår” bok beror det inte på språket utan på det svårgenomskådade idéinnehållet och en huvudperson med så många motstridiga egenskaper att han stundom kan tyckas vara helt utan.
Min läsning 