2021-01-13 Henrik Brandão Jönsson: Där solen aldrig går ned. Hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare (Natur och Kultur 2020; 281 s.). Portugal har alltid hamnat i skymundan när man talat om den europeiska imperialismen och kolonialismen. Det kan bero på att själva Portugal uppfattats som litet och obetydligt jämfört med framför allt Storbritannien och Frankrike. Kanske också för att många trott på den av dem själva odlade myten om portugiserna som de goda kolonisatörerna, som inte förtryckte de infödda och som var mer tillåtande mot etnisk blandning. Sanningen är att Portugals kolonialvälde var det äldsta och långvarigaste och upprätthölls genom slavhandel av enorm omfattning, som inte förbjöds förrän 1888.
En som vill slå hål på myterna, men också spåra det portugisiska inflytandet i dagens f.d. kolonier är den i Brasilien bosatte och därifrån korresponderade DN-journalisten Henrik Brandão Jönsson (mellannamnet är från hans brasilianska hustru). Hans bok är i grunden ett resereportage från sex av de forna kolonierna: Goa, Moçambique, Macao, Östtimor (Timor-Leste), Angola och Brasilien, avslutat med moderlandet Portugal. Jönsson reser runt, insuper atmosfären, intervjuar folk på gatan, forskare och myndighetspersoner. Rapporterandet varvas med historiska tillbakablickar: hur kom portugiserna dit, hur styrde de, hur blev de när de gett sig av? De historiska lärdomarna är nyttiga, men främst häpnar man över en del förhållanden i dagens länder. På var och en av platserna härskar enligt författaren en av de sju dödssynderna. Med Brandão Jönssons egna ord: ”I Goa hade droger och frosserifått fäste. I Macao hade pengar och girighettagit över. På den paradisiska ön Timor-Leste frodades högmodet och i det sexiga Moçambique levde vällusten. I det temperamentsfulla Angola växte vreden och i det livsnjutande Brasilien bredde lättjan ut sig. Alltmedan moder Portugal kände avund inför allt det hon skapat utomlands men inte fått till på hemmaplan.” Lite mer konkret: Macao, som är nära granne med Hongkong och har en snarlik status inom Kina, är en enda jättestor spelhåla som ställer Las Vegas helt i skuggan och har blivit ett andningshål för fastlandskineser. I Östtimor lever tron att folket där härstammar från krokodiler, så dessa djur är okränkbara trots att de är livsfarliga. Moçambique är ett paradis för sexturister, inte minst kvinnliga. I Angola berikar sig ledarna för det till namnet marxistiska styrande partiet MPLA på den brutalt organiserade diamantutvinningen, vilket knappast omtalas i världen, kanske på grund av att så få journalister i södra Afrika behärskar portugisiska. I Rio utförs allt arbete av de som lata ansedda invånarna i favelorna, kåkstäderna, medan den välavlönade medelklassen sitter på sitt kontor kanske tre timmar om dagen för att sedan dra ner till Copacabana eller Ipanema. Ogifta döttrar till högt uppsatta statstjänare och militärer har en livstidspension motsvarande 75 000 kr. i månaden. Det gamla moderlandet håller på att koloniseras tillbaka av brasilianare. Bara som ett axplock från bokens många livfulla berättelser.
Boken är journalistiskt skriven med mången humoristisk twist. Den är ett nöje att läsa, även om språket stundom blir väl slängigt och slarvigt med språkfel och otympligheter som man tycker att någon av de många i efterordet avtackade granskarna kunde ha påpekat. Detta är dock en randanmärkning till en utmärkt bok som jag kan varmt rekommendera.
Kommentarer
Skriv en kommentar …
Min läsning 