En finländsk märkesman

2021-06-19 Moral, evolution och samhälle. Edvard Westermarck och hans närmaste krets (red. Otto Pipatti och Petteri Pietikäinen; svensk övers. av originalkapitel på finska Mattias Lehtinen; Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors/Appell Förlag, Stockholm 2021; 277 s.). Sociologin är en ung vetenskap men har hunnit med flera teoribildningar och vetenskapliga kontroverser. En inriktning som var inflytelserik runt förra sekelskiftet och kom att bli dominerande i Finland under mellankrigstiden var evolutionistisk, i delar rent darwinistisk. Den såg som sociologins uppgift att spåra ursprunget till och utvecklingen av olika samhällsföreteelser. När den moderna, USA-influerade sociologin, som med statistiska metoder studerade det nutida samhället, slog igenom efter kriget, med Erik Allardt som främsta namn i Finland, marginaliserades den äldre inriktningen och utdefinierades från sociologin av företrädarna för det nya paradigmet.

Edvard Westermarck (1862–1939) var på sin tid Finlands internationellt mest kända vetenskapsman och en ledande företrädare för den evolutionistiska skolan. Flera av hans lärjungar blev också framstående forskare, vilket förklarar skolans dominans i Finland. Det var i och för sig långt ifrån självklart eftersom Westermarck och hans krets av anglosaxiskt influerade och empiriskt inriktade akademiker i mycket var främmande för vetenskapssamhället i Finland, som stod under starkt inflytande av tysk idealism och spekulation. Flera i kretsen hade också liberala eller socialistiska sympatier i ett starkt konservativt Finland.

Nu ser tiden ut att vara mogen för en renässans för den Westermarckska skolan. Några doktorander vid Uleåborgs och Helsingfors universitet upptäckte att de hade ett gemensamt intresse: Edvard Westermarck, och lyckades få till stånd ett idéhistoriskt forskningsprojekt, stött av Svenska litteratursällskapet, kring honom och hans krets. Denna bok är projektets slutredovisning; det har tidigare resulterat i fyra doktorsavhandlingar. Medlemmarna i gruppen har skrivit enskilda kapitel, och alla utom Helsingforshistorikern Julia Dahlberg har skrivit på finska, som översatts av Mattias Lehtinen.

Även om biografiska fakta strös in i artiklarna är boken inte biografisk utan helt inriktad på kretsmedlemmarnas forskning och dess resultat. Störst utrymme får förstås Edvard Westermarck. Han blev internationellt känd med sin doktorsavhandling 1891 om äktenskapets uppkomst, vilken ledde till en professur i sociologi vid London School of Economics, som han upprätthöll samtidigt med professurer i filosofi först i Helsingfors, sedan vid Åbo Akademi. Den kan ses som en förstudie till hans huvudverk The origin and development of the moral ideas (1906–08). Westermarck argumenterar för att moral uppkommer som känslor av gillande och avståndstagande i mindre grupper, vilka småningom institutionaliseras inom större samhällen. Även om han tidstypiskt talar om ”primitiva” samhällen menar han att synen på moral (eller äktenskap) inte skiljer sig i princip mellan dessa och våra ”utvecklade” samhällen.

Det skulle föra för långt att referera alla verk som behandlas i boken, men det känns angeläget att nämna de andra medlemmar av kretsen som behandlas. Gunnar Landtman (1878–1940) kartlade klassamhällets rötter; Rafael Karsten (1879–1956) skrev om religionens uppkomst; Rudolf Holsti (1881–1945), som också var diplomat och utrikesminister, ägnade sig åt statens uppkomst; Ragnar Numelin (1890–1972), också han diplomat, behandlade diplomatins uppkomst och den kände esteten Yrjö Hirn (1970–1952) tecknade konstens ursprung. Dessutom finns ett kapitel om Westermarcks syster konstnären och författaren Helena Westermarck (1857–1938), som var sin brors nära förtrogna och som han diskuterade olika samhällsfrågor med. Det är viktigt att ”uppkomst” och ”ursprung” ses ur ett evolutionärt och kulturantropologiskt perspektiv (vad är det t.ex. som ligger bakom att människor ur olika stammar drar nytta av att skicka sändebud till varandra?, som Numelin beskriver det). Historisk forskning är det inte fråga om.

Edvard Westermarck har jag länge varit nyfiken på, så detta har varit en bok för mig. Att dessutom få lära sig så mycket om hans elever har varit en bonus. Boken är inte svårläst; Julia Dahlberg skriver utmärkt svenska, och översättningarna är av god kvalitet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s