2021-11-01 Guss Mattsson: En tur om hörnet. Bref till Dagens Press af G. M. (1914; elektronisk utgåva (format E-pub) 2021, red. och med inledning av Clas Zilliacus, Svenska litteratursällskapet i Finland; fri nedladdning https://www.sls.fi/sv/utgivning/en-tur-om-hornet ; 435 s.). Årtiondena runt förra sekelskiftet var en storhetstid för briljanta stilister i svenskspråkig press. De kunde skriva reportage, gärna samlade i bokform, kåserier, historietter, humoresker. Kända namn är Oscar Rydqvist (signaturen Åbergsson), Eric ”Mac” Nyblom, Hjalmar Söderberg, Hasse Z, ”pennskaft” som Elin Wägner, Else Kleen, Elsa Nyblom. På samma höga nivå, men mindre känd – åtminstone i Sverige – dvaldes finlandssvensken Guss (egentligen Gustaf) Mattsson (1873–1914).
Guss Mattsson var en brett bildad naturvetare och hela sitt yrkesliv lärare i kemi vid Polytekniska institutet i Helsingfors. Men han medverkade också i pressen redan som gymnasist. Även som tidningsman hade han stor bredd, men mest känd blev han ändå som en briljant kåsör. Som tuberkulossjuk sökte han sig gärna till föregivet hälsosammare miljöer genom långresor, som resulterade i uppskattade resereportage, men knappast gjorde honom bättre. Han avled kort efter sin sista resa. Resebrev skickades hem under färden och publicerades under rubriken ”En tur runt hörnet”, men bokutgåvan, En man for till Zanzibar, kom ut postumt. Eftersom boken är en förkortad version av artikelserien har det varit angeläget för utgivarna att samla artiklarna i en oavkortad bokversion, under redaktion och med en utförlig introduktion av den vittre litteraturprofessorn Clas Zilliacus, som själv är en framstående stilist. Originalets språkform och stavning är bibehållen. Texten är inte svårläst för det, men en ord- och realiakommentar hade påtagligt förhöjt värdet.
Resan företas med tyska Ostafrikalinjens s/s Tabora motsols runt Afrika och är ämnad att gå kontinenten runt. Men i Zanzibar avbryts den av krigsutbrottet, och Mattsson får en strapatsrik hemresa på brittiska kölar. Man ska komma ihåg att Tyskland vid denna tid hade stora kolonier i Afrika; de viktigaste var Kamerun, Sydvästafrika och Tanganyika. Fartyget är ett linjeskepp, inte ett kryssningsfartyg, och passagerare kommer och går. Resebreven varvar intryck från de hamnstäder man angör med maliciösa porträtt av medpassagerarna och besättningen. Framställningen är åskådlig och stilen bländande, det är en fröjd att läsa. Men, som Clas Zilliacus varnar för i inledningen, den som är känslig för rasistiska uttryck och omdömen ska inte läsa den här boken. Låt vara att benämningar som ”neger” och ”kaffer” var gängse och neutrala vid den hör tiden, men ”nigger”, som Mattsson ofta skriver, var det inte. Och oreflekterat nedsättande omdömen om ”folkkaraktärer” är rikligt förekommande och drabbar utöver svarta även t.ex. araber och portugiser. Den vite mannens överhöghet verkar han ta för given, men han kritiserar rasförtryck. Läsningen av boken blir till en resa i tiden: man beser främst resmålets vackraste vyer men gör en och annan avstickare till bakgatorna.
Denna anmälan vore inte fullständig utan ett prov på Guss Mattssons stilkonst. Så här avlutas brev XVIII från Moçambique:
”Som ett småleende fjärran från kom ljudet af dragspel å något af fartygen västvart. Till norden längtade jag icke, men hemkustens helg steg objuden för min syn och gestalter med den. Jag hade velat svänga en jätteflagga, så hög att någon grann flik skulle fladdrat öfver Gråharastrecket och två eller tre människor hemma ropat: ’Hej, där viftar G. M. i Delagoa Bay, hej!’”
Min läsning 