2021-12-03 Tomas Bannerhed: En vacker dag (med bilder av Mattias Bäcklin; Weyler 2021; 172 s.). Naturdagboken är en speciell genre, omhuldad i Sverige och i anglosaxiska länder (kanske även annorstädes, som jag inte har koll på). Den är skenbart enkel: den vanligen sakkunniga skribenten rör sig i naturen och noterar sina iakttagelser, tempot är långsamt, tonen återhållsam. Men den skicklige författaren sätter sin personliga prägel på texten till exempel med poetiska vändningar, oväntade metaforer eller essäistiska utvikningar. En sådan skicklig författare är Tomas Bannerhed.
Titeln ska läsas bokstavligt: Bannerhed tillbringar en solig dag i slutet av maj från gryning till skymning på Lovön i Mälaren och redogör för sin upplevelse i korta avsnitt (ett par sidor i genomsnitt), med klockslag som rubrik, i sin tur grupperade i tre avdelningar: Morgon, Eftermiddag och Kväll. Det speciella med Bannerhed som naturskribent är hans förmåga att förundras över även till synes banala iakttagelser. Som den allra första, när han kl.03.32 ännu i sin sovsäck, gnuggande sömnen ur ögonen, får syn på ett rådjur 30 meter bort: ”[…] liksom ditställt för att minna om det vilda. Står där i sin gyllene smekbruna sommarpäls, med stora, uppsträckta öron. Lystrande, blickstilla, som inför ett hot. Ser på mig med de blanksvarta ögonen, vädrar med sin spetsiga nos. // Tittar och tittar –”. Han fortsätter att göra rättvisa åt de fyrfota djuren och markens grödor, men det är fåglarna som är hans stora passion och som inspirerar till hans främsta språkliga konster. Hans favoritfågel, som han beskriver med ett härligt, levande och bildrikt språk, är taltrasten, som återkommer på var och varannan sida. En annan favorit är fiskgjusen, vars häckning och födosök han iakttar hela dagen. Morgonen är helt vigd åt naturen, men på eftermiddagen söker han sig mot mer bebodda trakter kring Lovö kyrka och utvinner fina reflektioner över både människor och byggnader. Och när kvällen nalkas tar det vilda åter över i hans dagbok.
Textens huvudström är meditativ och poetisk, men Bannerheds iakttagelser ger många gånger upphov till reflektioner av annat slag. Ofta söker sig tankarna till hans uppväxt i en lantbrukarfamilj utan större intresse för naturen utanför den egna gården. Bannerheds sent väckta intensiva naturintresse, litterärt kanaliserad i den Augustprisvinnande debutromanen Korparna (2011), kan ses som ett fadersuppror, och många av reflektionerna handlar om hans ouppklarade förhållande till fadern, där sorg blandas med ilska. Vreden räcker också till för människor som invaderar naturen utan respekt för den, som terrängcyklister och vattenskoteråkare. Ett annat inslag är referenser till föregångare i genren, som Gunnar Brusewitz och, särskilt, Harry Martinson.
Så långt texten. Men den är bara en ingrediens i det konstverk som denna bok utgör. Snyggt bunden och vackert formgiven, förstås, och försedd med underbara svartvita teckningar av Mattias Bäcklin, hela och halva sidor eller bara vinjetter, som helt återspeglar de stämningar Tomas Bannerhed ger uttryck för i sin text och fulla av liv och rörelse. Pris och ära till författaren och tecknaren, och heder till Weylers förlag för denna förnämliga representant för svensk bokkonst.
Min läsning 