Skickligt – men engagerar inte

2022-04-11 Nina Wähä: Babetta (Norstedts 2022; 328 s.). Nina Wähäs förra roman, Testamente (2019), var ett hejdundrande genombrott för författaren, Augustprisnominerad, tilldelad Sveriges Radios romanpris och prisad även av mig i detta forum. Det var en myllrande familjekrönika med massor av personer, som utspelade sig i finska Tornedalen, berättad i tredje person av en allvetande berättare. Och nu Babetta. Jag tror aldrig jag läst två så olika romaner av samma författare. Den nya är ett kammarspel för tre personer och några bifigurer, den utspelar sig under några högsommarveckor på franska Rivieran och är berättad i jagform. Språket, stilen, är helt annorlunda, vilket är ett gott bevis på Wähäs yrkesskicklighet. Men som helhet är det en svagare roman.

Temat är en asymmetrisk vänskap. Jagberättaren Katja blev vän med Lou på teaterlinjen i Södra Latins gymnasium i Stockholm. Lou slog igenom som filmstjärna bara 19 år gammal i den internationella storfilmen ”Babetta”. Hon blev en berömd filmstjärna, medan Katja inte kom någon vart i sin skådespelarkarriär. Nu, efter 15 år, har hon sadlat om till filmvetare och väntar på besked om hon antagits till doktorandutbildning. Då kommer en inbjudan, ja närmast en order, från Lou: ”Kom hit!” Vänskapen har bestått, på Lous villkor dock, så det ät klart att Katja reser. Arten av relationen står klart redan vid ankomsten, då Katja får vänta flera timmar på Lou, som slarvigt ursäktar sig med trafikproblem. Katja förstår och förlåter, som alltid, och är snar till att skuldbelägga sig själv för varje antydan till fnurra.

Lou lever ihop med Renaud, en 30 år äldre berömd filmfotograf, i hans palatsliknande villa. Tillvaron är rätt händelselös, och läsaren undrar med Katja varför Lou prompt vill ha sällskap av väninnan. Katja lånar Lous kläder, och i en scen även hennes sambo. Det finns här antydningar om att hon äter sig in i väninnans identitet, men det stannar vid antydningar.

Nu-berättelsen avbryts dels av Katjas återblickar på deras tidigare liv, dels av en cineastisk analys av (den fiktiva) filmen ”Babetta”, scen för scen, regikoncept, scenografi, med tonvikt på Lous rollprestation, vilket väl ska säga något om hur Louise Bergström blev den internationella aktrisen Lou Faucher. Personligen är jag svag för den sortens metafiktion, och det är skickligt turnerat av Wähä, men känns ändå inte som en organisk del av romanen.

Boken avslutas dramatiskt, men när man tror sig ha kommit till upplösningen följer kapitlet ”Director’s cut” med ett alternativt slut. Det är ytterligare ett bevis på Wähäs hantverksskicklighet men en verfremdungseffekt som känns påklistrad. Det är en välskriven roman, inte tu tal om det, som dock inte engagerar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s