2023-11-08 Dick Harrison: Fienden. Sveriges relation till Ryssland från vikingatiden till idag (Ordfront 2023; 398 s.). Relationerna mellan Sverige och Ryssland är ju ett självklart ämne för historiska studier, men hittills har det saknats en fullständig översikt av området. Den osannolikt produktive Dick Harrison har nu sett till att avhjälpa bristen med denna populärvetenskapliga framställning, som – vilket Harrison själv understryker – inte bygger på egen forskning. Som vanligt hos Harrison har det blivit en lättläst och medryckande berättelse och mindre av analys och problematisering.
Framställningen är kronologisk, och bokens röda tråd, ett hela tiden ökande främlingskap, framgår tydligt av avdelningsrubrikerna: ”Vänskap och främlingskap” (vikingatiden och medeltiden), ”Förakt och förundran” (äldre Vasatiden och stormaktstiden), ”Förödmjukelse och fiendskap” (frihetstiden, gustavianska tiden och 1800-talet fram till 1914), ”Fruktan” (från ryska revolutionen till i dag). Efter de goda dynastiska förbindelserna till Kievriket uppstår motsättningarna när svenska intressen i Finland och östra Östersjön krockar med samma intressen hos först Novgorod och därefter Moskva. Väl att märka handlar det inte om ensidig aggression från öster och ett Sverige i ständigt försvar, utan svenskarna är ofta nog så aggressiva. Under medeltiden är det Sverige som sakta men säkert konsoliderar riket österut, kulminerande i freden i Stolbova 1617, när Ryssland helt stängs ute från Östersjön. Men med stora nordiska kriget och freden i Nystad 1721 kastas maktförhållanden om helt, vilket Sverige till fullo inser först efter katastrofen 1809. Den folkliga rysskräcken får fäste efter härjningarna på svenska ostkusten 1719–21 och stora ofreden (den ryska ockupationen) i Finland 1713–21. Den får förnyad aktualitet när Rysslands grepp om sitt storfurstendöme Finland hårdnar mot sekelskiftet 1900 och skärps till det yttersta av högermän som Sven Hedin inför krigsutbrottet 1914. Med Sovjetunionens tillkomst gifts rysskräcken ihop med antikommunism. Om den dämpades under 1990- och 2000-talet är den nu en helt rationell fruktan sedan Ryssland oförblommerat framträtt som en militärt aggressiv granne med stormaktsanspråk.
Längs denna långe linje redogör Harrison detaljrikt, ofta till övermått, för de yttre händelseförloppen i våra konflikter. Bäst är han när han hejdar sig en smula och beskriver tankar och attityder i den politiska ledningen i Sverige. Där begripliggör han till och med sådana huvudlösa äventyr som hattarnas krig 1741–43 och Gustav III:s krig 1788–90. Det rätt stora utrymme han avsätter åt efterkrigstidens många ”affärer” är också läsvärt, även om jag hade önskat en mer kritisk hållning, särskilt om fallet Raoul Wallenberg.
Min läsning 