Vart är vi på väg?

2020-12-16 Partiernas vägskäl. Ett nytt politiskt landskap i Sverige och Finland (red. Olof Ehrenkrona; Appell Förlag 2020; 171 s.). Bakom denna bok står Kulturfonden för Sverige och Finland, som låtit ge ut den samtidigt på svenska och på finska (Puolueet tienhaarassa, Scriptum). Bokens syfte är att på ett lättillgängligt sätt informera om hur yttre faktorer har påverkat och kommer att påverka politiken och beslutsfattandet i de två länderna. Viktigast är de förändringar som medlemskapet i EU har medfört. De flesta författarna är ledande forskare i statsvetenskap och angränsande ämnen. Artiklarna är korta, konkreta och sakliga. Den i förordet uttalad avsikten att de medverkande skulle skriva personligt och essäistiskt har inte infriats, men jag är inte säker på att det är en nackdel. Personligast och intressantast uttrycker sig de förra EU-kommissionärerna Jyrki Katainen och Cecilia Malmström, intervjuade av journalisten Annika Ström Melin i bokens slutdel.

Boken inleds med en översikt av valsystemen i Finland och Sverige, med tonvikt på den stora skillnaden: personval i Finland, listval i Sverige. Efter reflexioner om riksdagens och den representativa demokratins roll av respektive talman (f.d. i Finland, då Matti Vanhanen numera är finansminister) följer bokens huvuddel: fem ”teman”, där en svensk och en finsk expert behandlar var sin aspekt på temat i fråga. Temana rör vertikal och horisontell maktdelning, opinionsförskjutningar och nya partier, rättighetsfrågor och maktförskjutningen från politik till juridik, samt utrikes- och säkerhetspolitik. Volymen avrundas med intervjuerna med Jyrki Katainen och Cecilia Malmström samt en sammanfattande kommentar till hela boken av redaktören Olof Ehrenkrona. Det blir en bra och nyttig sammanfattning av politiska och samhälleliga trender under två decennier av 2000-talet, utan att just meddela några nyheter (vilket knappast heller var utgivarnas mening). Intressantast fann jag temat ”Politiken och rätten – rättighetsfrågornas nya roll i välfärdspolitiken” där juristerna Fredrik Bergman från Sverige och Emil Waris från Finland belyser sambandet mellan det ökade fokuset på individuella rättigheter och domstolarnas konstitutionella roll.

En fråga man kan ställa sig är vilken målgrupp utgivarna tänkt sig. Störst utbyte torde studenter i statsvetenskap och juridik på grundnivå ha, men jag misstänker att de flesta som nås av boken är redan någotsånär välinformerade, som jag själv. Om jag får tala för denna heterogena grupp är det trevlig läsning som jag gärna rekommenderar men som ger få nya kunskaper eller insikter.

Fältskärn berättar – vi lyssnar

2020-12-10 Zacharias Topelius: Fältskärns berättelser (1853–67; textkritisk utgåva 1–4, utg. Sebastian Köhler och Anna Movall under medverkan av Pia Forsell, Svenska litteratursällskapet i Finland 2018; XCVI + 1 675 s.). Så var jag igenom de nästan 1 550 sidorna romantext + inledning. Min värdering från läsningen av första delen (se mitt förra inlägg 2020-11-22) står sig: det här är ett historiskt romanverk av hög internationell klass, även om det mattas lite i den femte och sista cykeln, som utspelar sig 1771–72, under frihetstidens sista riksdag och Gustav III:s statskupp.

Först en kort resumé. En storbonde i Storkyro i Österbotten med det av Topelius halvt försvenskade namnet Aron Bertila (på finska borde han heta Aaro Perttilä) är sedan klubbekriget en oförsonlig hatare av all adel. Men han är gift med en lågadlig kvinna och högmodig nog att skicka sin dotter till en ståndsmässig uppfostran i Stockholm. Flickan Emerentia, kallad Meri, blir med barn, återvänder hem och föder en son, Gustav, som utges för att vara Aron Bertilas son. Även denne påkostas en vårdad uppfostran och militär utbildning och gör snabb karriär i den svenska krigsmakten under trettioåriga kriget. När han efter slaget vid Breitenfeld 1631 blir adlad, med namnet Bertelsköld, gör fadern honom arvlös och upptar i stället sin förtrogne Larsson som sin arvinge. Härifrån utgår verkets idée fixe, hatet mellan den ofrälse, småningom mycket framgångsrika borgarsläkten Larsson och den snart grevliga ätten Bertelsköld. Detta hat återspeglar en huvudpunkt i Topelius hegelianska historiesyn: kampen, under konungen, mellan herremakt och folkmakt. Romansläkternas strid biläggs när Aron Bertilas sonsons sonson Carl Victor Bertelsköld i sitt andra äktenskap år 1752 gifter sig med ”borgarkungen” i Vasa Lars Larssons dotter Ester. Med Topelius historiska blick motsvaras den försoningen av Gustav III:s statskupp, när frihetstidens antagonistiska partier hattar och mössor tvingas gräva ner stridsyxan. Släktkrönikan blir på så sätt en allegori över det historiska skeendet.

Som i alla sina historieromantiska verk har Topelius även i denna ett pedagogiskt syfte, väl utrett i den utförliga och välskrivna inledningen till utgåvan. Viktigast är det finsknationella temat. Finlands och finnarnas (så benämns invånarna oberoende av modersmål) betydelse för det svenska riket betonas, inte sällan till överdrift. Skickligheten hos militära och politiska ledare från Finland som Torsten Stålhandske, Åke Tott och Arvid Horn poängteras; de finska soldaternas tapperhet och lojalitet framhålls, liksom den finska allmogens tålighet under stora ofredens lidanden. Som en av de ledande mössorna i borgarståndet får Lars Larsson plädera för frihandel och liberalism, särskilt för avskaffandet av det bottniska handelstvånget, mer än tio år före Chydenius (som inte är nämnd). Även i övrigt är romanen späckad med historiska och kulturhistoriska faktaupplysningar. Bertelsköldarna och Larssönerna må vara påhittade, men Topelius placerar hela tiden in dem i faktiska historiska skeenden, som är som är så korrekt återgivna som det var möjligt på historievetenskapens dåvarande ståndpunkt.

Men sist och slutligen är det den överdådiga berättarglädjen, den språkliga virtuositeten, inte minst i dialogerna, och de färgstarka gestalterna som gör läsningen till en lång fest. Den mordiske jesuitpatern Hieronymus hör nästan till allmänbildningen, liksom hans olydiga proselyt, den stolta Regina von Emmeritz. Över huvud taget begåvar Topelius kvinnorna med mer sammansatta karaktärer ån de ofta rätt endimensionellt tecknade männen, idealiserade som Gösta och Carl Victor Bertelsköld, tecknade som cyniska eller arroganta och ståndshögfärdiga som Gustaf, Torsten och Bernhard (d.y.) Bertelsköld. För att avsluta med romanverkets kanske mest kontroversiella inslag är de senare i besittning av den föregivet magiska Konungens ring, en oansenlig kopparring som sägs bringa lycka och framgång fram till dess att innehavaren begår mened. Detta är ju ett sagoelement som inte borde höra hemma i ett verk av detta slag, men Topelius har tydligen känt behov av en mer konkret röd tråd, och han använder ringen skickligt som ett spänningsskapande element.

Peter Englund i ny genre

2020-09-23 Peter Englund: Söndagsvägen. Berättelsen om ett mord (Natur och Kultur 2020; 334 s.). Historikern och akademiledamoten Peter Englund är en god berättare och en genreöverskridare. Med den här boken har han tagit ett nytt steg, till genren true crime. Däri skildras ett brott som om det vore en kriminalroman, och det gör Englund, förstås, mycket bra. Det handlar om ett mycket omskrivet sexualmord sommaren 1965, då en gärningsman förgrep sig på en 18-årig flicka i hennes hem efter att först ha sövt henne med kloroform, men med så stor dos att hon avled. Hela händelseförloppet, från upptäckten av den mördade unga kvinnan, de inledande misstagen, den långa och tålmodiga förundersökningen, gripandet, rättegången, domen, efterspelet, berättas så att det håller läsaren i spänning. Englund har fått förlita sig på dagspress från tiden och polisens arkiv och kunnat göra bara ett par intervjuer med inblandade personer; trots det åstadkommer han inkännande och intressanta personporträtt. Det av spaningsledaren kommissarie G.W. Larsson står ut särskilt (han sägs ha varit en förebild för Sjöwall & Wahlöös Martin Beck). Mordoffret och hennes anhöriga behandlas med stark medkänsla.

Men historikern Englund underlåter inte att skildra det svenska samhället och tidsandan. Lite tillspetsat gör han just år 1965 till en vändpunkt. Då når den folkhemska välfärdsutvecklingen sin höjdpunkt efter ett par årtionden av oerhört stark tillväxt nästan utan avbrott. Den snabbt stigande levnadsstandarden, förorternas framväxt, arkitekturen, fritiden, bilägandet. Englund hittar hela tiden något i huvudhandlingen som han kan hänga upp en historisk utvikning på. Förutom att det är intressant i sig har greppet också funktionen att hålla kvar spänningen lite längre.

Det hör kanske till genren, men kanske uppehåller sig Englund lite väl mycket vid mördarens person. Bland annat interfolieras framställningen med dennes autentiska anteckningar, som visar honom som en djupt störd kvinnohatare av den typ som i dag kallas incel. Det berättargreppet får honom att framstå som mer intressant än han faktiskt var. Men det är ingen allvarlig anmärkning mot denna alltigenom utmärkta och läsvärda bok.

Formade orden Sverige?

2019-03-14 Elisabeth Åsbrink: Orden som formade Sverige (Natur och Kultur, 2018). Elisabeth Åsbrinks förra bok, ”1947”, var riktigt bra. Jag hade liknande förhoppningar på denna, men de infrias tyvärr inte. Jag tror hon förelagt sig en omöjlig uppgift: Välj ut 60 ord eller fraser i svenska språket, från Sveriges hela historia och skriv om hur dessa eventuellt ger uttryck för svenska värderingar. Till exempel: ”En händelse som ser ut som en tanke”, ”Härtill är jag nödd och tvungen”, ”Den blomstertid nu kommer”, ”Man tager vad man haver”, ”Helan går”, ”Det är synd om människorna”. In mot 1930-talet bränner det till: ”Lapp ska vara lapp”, ”Folkhem”. Efter andra världskriget blir bilden splittrad: ”Personnummer”, ”Vad ska väck? Barsebäck!”, ”Jag är döden”, ”Den glider in i mål”, ”Lyckliga gatan”, ”Äntligen!”. Till slut ”Öppna era hjärtan”, ”Vi visste inte” (om Förintelsen) och till sist ”#Metoo”.

En del av det som berör den äldre historien berättar hon rätt utförligt utan att verka förvänta sig att hennes läsare är smartare än femteklassare. Åsbrink är inte historiker utan hämtar lärdom från olika auktoriteter. Ibland blir det bisarrt, som när hon skildrar Stockholms blodbad enligt Lauritz Weibulls kontroversiella och snart 100 år gamla tolkning.

Annars, särskilt mot slutet av boken, är artiklarna ofta korta och gör halt just när resonemangen ska till att bli intressanta, som om utrymmet tagit slut. Det blir kåserier snarare än essäer. Bäst är Elisabeth Åsbrink som vanligt när hon är personlig och polemisk. Och några verkliga svenska värderingar hittar hon inte fram till, och det var nog det som var meningen.

Vem är mannen i skogen?

2019-02-14 Jens Liljestrand: Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg (Albert Bonniers Förlag 2018). Det har kommit ut många förnämliga författarbiografier på svenska på senare år. De klarast lysande namnen i genren är väl Johan Svedjedal (Almqvist, Spektrumgruppen, Karin Boye) och Carina Burman (Fredrika Bremer, Klara Johanson). Andra som förtjänar nämnas är Jesper Högström (Hjalmar Söderberg), Agneta Rahikainen (Edith Södergran) och Fredrik Hertzberg (Gunnar Björling). Jämsides med dem placerar sig nu Jens Liljestrand med sin levnadsteckning över författaren som var ett monument över sig själv, Vilhelm Moberg.

Jens Liljestrand (f. 1974) är litteraturvetare, journalist och biträdande kulturchef på Expressen. Han har tidigare gett ut mindre Mobergstudier och redigerat utgåvor av hans brev. Mobergs författarskap har varit föremål för mycken forskning genom åren, men Liljestrands bok är faktiskt den första heltäckande biografin. Och den är lysande.

Liljestrands mål har varit att dekonstruera den gängse bilden av kraftkarlen, polemikern, bestsellerförfattaren och bygga upp en sannare bild av människan och den skrivande konstnären. Hans metod har varit att följa Moberg tätt i spåren genom olika källor, Mobergs egna brev och andras minnesbilder främst bland dem men också förstås presslägg och arkivmaterial av olika slag. Helt centralt blir Mobergs förhållande till alla människor han mötte på livets väg: föräldrar och syskon – inte minst den tidigt döde brodern Hjalmar, förebild för Sigfrid i ”Din stund på jorden” – skolkamrater och lärare, mentorer inom journalistiken, författarkolleger, förläggare, hustru, barn och älskarinnor, vapendragare och vederdelomän. I alla dessa kretsar sattes förhållandena ofta på svåra prov, men trots Vilhelms rykte som konfliktbenägen bestod ändå relationerna i det flesta fall.

Det författarporträtt som Jens Liljestrand skriver fram är av en människa som sällan var lycklig, ofta direkt plågad: depressiv även i framgång, misantropisk trots alla vänskaper, återkommande hälsoproblem trots den synbarligen robusta fysiken. Moberg gör en snabb litterär karriär, har både kritikens gunst och publikens bevågenhet, tjänar stora pengar och har, i motsats till många jämnåriga kolleger förstånd att förvalta dem och blir en förmögen man, som lever ett tryggt borgerligt liv med hustru och till slut fem barn med bostad på Östermalm och sommarställe på Väddö. Han är under 1930- och 40-talen närmast maniskt produktiv, men depressioner och överansträngningar tvingar honom ofta till perioder på vilohem. När krafterna börjar svikta på allvar, sedan utvandrareposet är fullbordat blir både skrivandet och livet alltmer plågsamt. Mobergs sista verk, ”Min svenska historia” förs i två delar fram till Nils Dacke, men någon fortsättning mäktar han inte med. Då vill han inte leva längre.

Vilhelm Moberg var som sagt mycket produktiv, fast mycket av det han skrev knappast läses i dag. Det gäller särskilt hans stora produktion av dramatik. Jens Liljestrand redogör samvetsgrant för praktiskt taget varje verk, analyserar det som litteraturvetare och berättar om receptionen. Att han sömlöst fogar in dessa analyser i sin huvudberättelse utan att berättarglädjen avtar är kanske det som ger ”Mannen i skogen” en rangplats bland nutida författarbiografier. Liljestrand har föresatt sig att skriva en berättelse i Vilhelms (han kallar honom genomgående så) egen anda, och han har lyckats. Jag läste boken som en spännande historia och hade svårt att lägga den ifrån mig.

Vilhelm Mobergs samhällsfilosofi, hans politiska ideologi och roll som polemisk debattör i tidens frågor – och hans reaktionära kvinnosyn – vore värd en egen text, men jag avstår från att referera Liljestrands briljanta analyser, där han korsklipper Mobergs aktuella debattinlägg med hans litterära alster. Bara avslutningsvis: vem är mannen i skogen? Jo, det är en Mobergsk arketyp, den som så älskar friheten, sin egen frihet, att han ställer sig utanför samhället, som per definition är förtryckande. Det mest kända exemplet är väl Ragnar Svedje i ”Rid i natt!”, men som Liljestrand visar finns typen i många av Mobergs romaner; bl.a. Karl-Oskar i utvandrarserien har sådana drag.

Besök av kusin från yttre rymden

2019-01-25 Maja Lundgren: Den skenande planeten (Albert Bonniers Förlag 2019). Det är inte lätt att sätta etikett på denna lilla roman. Greppet att låta en långväga resenär med förundran beskriva vårt samhälle känns igen från bl.a. Montesquieus ”Persiska brev” och användes häromåret av Kjell Espmark i den spirituella paskillen ”Resan till Thule”. Här är det tillämpat i en framtidsskildring som är både utopisk och dystopisk.

Jagberättaren Ki (kön oklart) skickas som officiellt sändebud från planeten Zarmina till jorden för att hålla högtidstalet vid den stora fredsfesten efter fjärde världskrigets slut. Ki är själv av jordisk börd; zarminierna är nämligen ättlingar till människor som koloniserat Mars men tvingats fly till denna planet i ett annat solsystem. Där lever man i fred och harmoni, utan pengar och utan sexualitet – barn produceras med 3 D-skrivare – och utan skrift: all kunskap, all inlärning är muntlig. Det finns ett slags högskola, där man främst ägnar sig åt jordens historia och klassisk litteratur.

Planeten kretsar med bunden rotation runt stjärnan Gliese (stjärnan och planeten finns i verkligheten), så dygnsbegrepp saknas. Där finns växter och djur med fantasifulla namn, och alla tänkbara färger, utom grönt. Att få se grönska är en av Kis högsta önskningar. Mötet med jorden, med å ena sidan en mycket hög teknisk utvecklingsnivå, å andra sidan till stor del i ruiner med krigsskadade människor, blir omskakande för Ki (men inte så drabbande för läsaren).

Boken är också något av en pikaresk. Ki skickas på hemliga uppdrag som för hen över en stor del av världen med farkoster som rutilevo (flygande privatfordon) och marelevo (fartyg som lika lätt går under vatten eller i luften som på vattnet) och till möten med politiska ledare av många olika slag och med vanliga krigstraumatiserade människor. Det är fantasifullt, roligt och språkligt uppfinningsrikt.

Har romanen ett budskap? Kanske varnar den för vidlyftiga tekniska experiment med människor, kanske säger den att människorna på jorden är sig lika även om 500 år. Men i huvudsak är den ett par timmars god underhållning. Gott nog, även om den inte når upp till Maja Lundgrens lysande genombrottsroman ”Pompeji” från 2001.

Krönika om kritisk tid

2019-01-21 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1939–1940 (Norstedts 2018). Det här är första delen i en planerad trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Bara denna första del är på över 600 sidor, så det är ett omfattande verk i vardande. Den bygger på läsning av ett strort antal källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

Framställningen är kronologisk i 14 kapitel från juli 1939 till september 1940. I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. Den här formen har tillämpats med framgång tidigare främst på enskilda år, med Florian Illies ”1913”, Per T. Ohlssons ”1918. Året då Sverige blev Sverige” och Henrik Meinanders ”Finland 1944” som framträdande exempel. Nu prövas den, med framgång måste jag säga, på ett betydligt större tidsavsnitt.

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten. Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) och den kommunistiske metallarbetaren Gustav Eriksson, vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.

Splittrat om demokratins genombrott

2018-12-17 Demokratins genombrott. Människor som formade 1900-talet (red. Håkan A. Bengtsson och Lars Ilshammar, Historiska Media 2018). Man låter tolv kvalificerade redaktörer och artikelförfattare skriva om tolv historiska personligheter verksamma vid tiden för demokratins genombrott i Sverige. Artiklarna ungefär lika långa, omkring 20 sidor, verket lättillgängligt för en bred läsekrets. Det låter som en bra bokidé, detta den allmänna rösträttens 100-årsjubileum. Resultatet är dock inte särskilt lyckat. Jovisst, några artiklar är riktigt bra, särskilt Ulrika Knutsons om Elin Wägner och Anders Mellbourns om Nils Edén. Båda lyckas på det ganska knappa utrymmet dels teckna ett levande personporträtt, dels skildra deras historiska insats, i Mellbourns fall också förklara varför statsministern som genomdrev den allmänna rösträtten är så okänd i jämförelse med Hjalmar Branting och Karl Staaff. Glad blev jag också av Barbro Hedvalls spänstiga artikel om den kvinnliga rösträttsrörelsens ”ordningsperson” Signe Bergman, som hamnat i skuggan av de mer utåtriktade rösterna, som Ellen Hagen och Ann-Margret Holmgren. Intressant också att läsa om prins Eugen, som enligt vad hans egna brev berättar hyste en verkligt progressiv politisk åskådning, inte bara i jämförelse med sin förstockade familj (författare Anna Meister).

Men helheten brister. De porträtterade personerna är för disparata. Självklara namn som Edén, Branting (rätt konventionellt porträtt av Lars Ilshammar), Wägner samsas med i sammanhanget rätt aparta, som Lapplandskungen Hjalmar Lundbohm (av Curt Persson), Aseachefen Sigfrid Edström (av Therese Nordlund Edvinsson) och rasbiologen Herman Lundborg (av Maja Hagerman). Hur den kontroversielle K.G. Westman platsar bland undertitelns människor som formade 1900-talet förblir oklart i Henrik Berggrens skissartade artikel. Den snarast utopiska socialisten Anna Lindhagen hade varit värd ett bättre öde än som bifigur i sin egen artikel; Sverker Sörlin skriver en briljant essä om socialdemokratins idéutveckling, men Anna Lindhagen kommer bort. Håkan A. Bengtsson visar i sin artikel om Z. Höglund att denne rätt snart marginaliserades politiskt och alltså knappast heller var en av dem som formade 1900-talet. Ola Larsmo skriver om syndikalisten F.J. Gustafsson, som förhindrade att Västerviksoroligheterna 1917 övergick i öppet våld; här är han dock inte den engagerade skribent som jag normalt beundrar mycket.

Kanske bottnar min besvikelse i att innehållet i boken inte håller vad titeln lovar. Å andra sidan har jag svårt att komma på en adekvat titel. Det säger kanske något om denna boks problem.

Ett måste för alla historieintresserade

2018-04-10 Kari Tarkiainen: Moskoviten. Sverige och Ryssland 1478–1721. Kari Tarkiainen, historiker och ledande arkivman i både Sverige och Finland, fyller 80 år om två månader, men hans aktivitet har inte mattats, snarare tvärtom. Efter de magistrala böckerna om Finlands äldsta svenska historia, ”Sveriges Österland” och om Estlands svenska historia ”Provinsen bortom haven” har han nu gett ut ett imponerande verk som sammanfattar ett livslångt intresse: förbindelserna mellan Ryssland och Sverige i tidigmodern tid och, framför allt, den svenska synen på den stora grannen under samma tid. Eftersom boken ges ut av Svenska litteratursällskapet i Finland har den i stort sett ignorerats i det land där bokens berättelse är baserad: Sverige. Det är sorgligt och ovärdigt.

För det är en enastående bra bok. Tarkiainen har total kontroll över sina källor, som han citerar rikhaltigt ur och bidrar till den levande tidsfärgen. Man får veta massor som inte står i de vanliga historieböckerna om hur förbindelserna mellan länderna skötts genom årslånga beskickningar, ständiga förhandlingar och annat. Utbildningen och användningen av tolkar får stort utrymme. Huvudbudskapet är att den svenska, och västeuropeiska, synen på Ryssland präglas av att det var främmande och svårt att förstå, varför fördomarna grasserar. Paralleller till vår tid är inte svåra att dra, även om Tarkiainen själv inte gör det. Den allmänna historien – krigen och politiken – får sitt men är inte huvudsaken. En stark läsrekommendation för alla historieintresserade.